Det känns ganska meningslöst att blogga. Det dyker ju aldrig upp några reaktioner. Det är mänskligt att vilja bli bekräftad och få lite uppmärksamhet. Vad en del personer har svårt för att begripa är att det egentligen inte först och främst handlar om bekräftelsebehov och uppmärksamhetstörst. Det handlar i själva verket om att jag är så full av liv, lust, idéer, infall och energi att det s.a.s. skulle koka över inuti mig om jag inte finge utlopp för allt möjligt. Jag skulle bli galen om jag inte ständigt fick vara kreativ och meddelsam.
Det här handlar om ett behov av att meddela sig. Detta mitt behov är kanske sjukligt stort i era ögon, men i så fall behöver ni ju inte vara här. Om man meddelar något, så förväntar man sig någon sorts respons. Man vill ha reaktioner. Om man inte får det, så vänder man sig åt något annat håll för att få dem. Man vill veta om man är på rätt spår eller om man är "ute och cyklar". Likgiltighet är knäckande.
Man kan också formulera det så här: Det handlar om att ge och ge och ge. Man förväntar sig att då få åtminstone något litet tillbaka. Men om man aldrig får någonting tillbaka, så tappar man intresset för att ge.
Det här handlar om ett behov av att meddela sig. Detta mitt behov är kanske sjukligt stort i era ögon, men i så fall behöver ni ju inte vara här. Om man meddelar något, så förväntar man sig någon sorts respons. Man vill ha reaktioner. Om man inte får det, så vänder man sig åt något annat håll för att få dem. Man vill veta om man är på rätt spår eller om man är "ute och cyklar". Likgiltighet är knäckande.
Man kan också formulera det så här: Det handlar om att ge och ge och ge. Man förväntar sig att då få åtminstone något litet tillbaka. Men om man aldrig får någonting tillbaka, så tappar man intresset för att ge.
