Vi måste "adda" varandra - annars finns vi inte?

Det är en konstig tid vi lever i. Narcissism är inte längre ett sjukligt tillstånd, eftersom det snarare är normaltillståndet. Samtidigt verkar allt fler bli exhibitionister och falla offer för grupptryck. Ingen verkar kunna stå emot de senaste modenyckerna.

Vad är t.ex. grejen med Facebook? Jag har inte begripit det. Det är ju bara en annan form av "klubb för inbördes beundran". Och alla ger efter för grupptrycket! Facebook är en sorts masshysteri. Har man inget Facebook-konto, så finns man inte? Facebook avslöjar ett desperat behov av bekräftelse.

I dag upptäckte jag att flera av mina kollegor är med i Facebook och har varandra som "vänner". Då undrade jag först varför jag inte hade blivit inbjuden som "vän". Sedan tänkte jag: "Strunt samma. Vill de skvallra om jobbet, så får de väl göra det. Jag bryr mig inte. Jobbet diskuterar man på jobbet och möjligen muntligt, privat, på fritiden, mellan vänner - men inte i Facebook."

Jag känner inget behov av att bli med i Facebook. Tvärtom känner jag mig mer och mer som en själsfrände till författaren och bloggaren Thomas Nydahl, som värnar om "det solitära livet".

Vadå mode? Jag går min egen väg. (Eller?)

Om nu någon undrar - så är min åsikt att sådana här skor är "coola". Det ser tufft ut att ha sådana skor på sig. De verkar vara väldigt sköna att använda och de ser så där lagom nonchalanta ut. Det är en paradox. Det är som om användarna av dessa skor tänker: "Vadå mode? Jag bryr mej väl inte om mode." - och så följer man flocken. Snart har väl varenda ung kvinna under 30 Converse-skor. Men inte gör det mig något.