Överlevare

Jag kände på mig från början att de hade något speciellt. Och det här är en bra låt med bra text!

Suveränt

Jag kan inte undanhålla er detta. Här är studioversionen och här är en liveversion. Båda går utanpå det mesta. Något sådant som detta får vi aldrig aldrig aldrig se eller höra i Melodifestivalen.

Ågust!

Ah... Ingen som Strindberg. Han saknar motstycke i svensk litteraturhistoria. Den enda som kan mäta sig med honom i mycket humör och j-lar anamma är Jan Myrdal. Jag saknar ofta skriverier fulla med engagemang, energi, humör och temperament. Det blir alltför ofta mesigt, blodfattigt, oengagerat och till intet förpliktande. Hur som helst - nu två exempel som kan visa Strindbergs temperamentsfulla språk. Först ett kravbrev han skrev medan han jobbade som bibliotekarie:

"Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, Nr 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn, skulle, med stöd af de relationer Ni under Er välsingelsebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen kunna afpina nämnde usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl. Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.

Gifvet Stockholms Slott d. 17 Majus 1877.

På begäran
Aug. Strindberg.

P.S. Om icke det Sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 Kr. och vi äro ändå utan tidningarne.
D.S."

Och så ett stycke ur "Svarta fanor":

"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter. Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program: att han måste fram."

I torsdags c:a kl. 12 sade jag ungefär så här:
"Om det är någon stake i Svenska Akademien så ger de Nobelpriset postumt till August Strindberg. Det skulle ha orsakat stora rubriker över hela världen."
Nu fick jag inte rätt. Men det var ändå ganska modigt av akademien att ge priset till en svensk.

Två pellejönsar

Jag känner mig gammaldags och mossig. Jag hänger inte med längre. Det är inte säkert att det är dåligt. Jag vill kanske inte hänga med längre. Jag menar: så mycket i dagens kultur är såååå tramsigt och likgiltigt. Exempel? Tja, ta Jennifer Lopez' senaste video. Vad är det som är så himla märkvärdigt? Varför skall jag ta den här mannen på allvar?:

Varför kan jag inte lika gärna ta den här mannen på allvar?:

I min värld är de här båda männen lika fåniga, lika skrattretande löjliga. Är det då fel på mig?

Kom nu inte dragandes med någon tradig förutsägbar kommentar som "Du kan inte mena allvar! Det vet väl alla att Günther är på skoj!". Thanks for the information. Det visste jag redan. "Grejen är ju" (för att använda ett uttryck som nu används i alla möjliga sammanhang) att det är lika fånigt. Men den första videon - som väl är avsedd att tas på allvar - blir kanske extra löjlig därför att den har så uppenbara produktplaceringar. Jag vet inte hur det är med dig, men när jag ser en BMW tänker jag på fartkåta uppkomlingar (gärna med kontakter inom den kriminella världen) som vill ha r-e-s-p-e-k-t.

Det är ingen lekstuga

Tag varning av detta!

Jag slaktar heliga kor

Ibland blir jag trött på allt prat om sociala medier, interaktivitet och tvåvägskommunikation. Heliga kor verkar de vara. Vad är det för fel på envägskommunikation? Radioprogram och TV-program är ofta envägskommunikation. Är de därför av lägre värde än tvåvägskommunikation? Är interaktivitet automatiskt bra? Nej, nej, nej! Vad är det för fel på en konsert? Måste publiken vara med och spela musiken? Nej!

Interaktivitet tar sig ofta uttryck i rent dravel. Det är som en töntdiskussion.
Person 1: Blaha, blaha, blaha.
Person 2: Just det! Blaha, blaha, blaha.
Person 3: Men det tycker inte jag! Blaha, blaha, blaha.

Nä. Ibland längtar jag efter en riktig gammaldags katederundervisning med envägskommunikation och korvstoppning. Ah, dessa underbara lektioner man kunde ha i gymnasiet och på universitetet - då man "bara" satt och sög i sig all kunskap! Inte en massa dösnack och ifrågasättanden av allt möjligt. Respekt för alla som visste bättre. Nu skall man visst resonera sig fram till all kunskap - uppfinna hjulet en gång till. Man skall vara "delaktig" och "medskapande" och interaktiv. Man skall prata sig fram till Sanningen. Halleluja. Helig, helig, helig är interaktiviteten. Ingen vet och kan någonting bättre än någon annan? Ingen har rätt att säga "Nu håller du tyst och lyssnar på mig - eftersom jag råkar veta bäst!"?

Min nye guru

Nu j-ar skall jag börja laga mat på riktigt. Jag har aldrig tidigare hittat en kokbok som inspirerat mig lika mycket som Leif Mannerströms "Husmanskonst". Nu finns det inga ursäkter. Nu gillas inga undanflykter. Nu måste jag bli bättre på att laga mat. Han är min senaste guru.

Lisa, farväl

Jag kommer att sakna Lisa Magnussons krönikor ibland. Det fanns visserligen många gånger då jag retade mig på hennes åsikter, men det fanns också tillfällen då jag höll med henne till fullo. Tre av hennes krönikor som jag tycker om är denna, denna och denna. Hon var en frisk fläkt i det tradiga mediaträsket. Klart intelligent med - som man säger - en vass penna. (Dags att hitta på en ny formulering, kanske? Ett vasst tangentbord?)

C:a 3.219 km

Apropå ingenting: snacka om utstrålning. Chrissie Hynde har så mycket utstrålning att man löper risk att smälta bara av att se henne och höra henne sjunga. En rockstjärna värd respekt.

Ich bin ein Autor! I am a celebrity! Je suis une idole!

Nu har det hänt - det som jag trodde aldrig skulle hända. Jag har fått en kommentar från en författare! Gå in här och läs.

Det är precis sådant här som internet är så bra till - att förenkla utbyten av tankar, åsikter, idéer m.m. Att t.ex. läsare och författare kan ha en konstruktiv dialog så direkt är ju kolossalt intressant!

Som ni märker i min kommentar - om ni läser den - så är jag inte särskilt imponerad av vissa författares kontakt med läsekretsen. Problemet är väl att författare inte är ensamma om den nonchalanta attityden till sin publik. Det gäller även en del andra personer som är beroende av betalande läsare, tittare, åhörare. En del "kändisar" verkar tycka att en beundrande publik är ett jävla otyg. Det är som om de betraktar sig själva som övermänniskor och "vanligt folk" som ett obildat pack - endast värt förakt eller total nonchalans.

I min värld tillhör det elementär hyfs att t.ex. besvara mail - i synnerhet om de är hyllningar. Rätta mig om jag har fel, men om man har en helt öppen och icke anonym e-post-adress, så bör man väl ta sig tid att besvara mail? Annars får man väl strunta i att ha en e-post-adress - eller bara lämna ut den till en liten skara.

Briljant

Nä du, K.-G. - där gick du bet.

Maria Wetterstrand kan nog vinna vilken debatt som helst. Hon är en stjärna. Min respekt för henne blir bara större ju mera jag ser och hör av henne.

En odödligt klassisk scen

Ibland tycker jag att det är alldeles för mycket trams och flams. Ibland tycker jag att det är alldeles för mycket allvar. Säger jag därmed emot mig själv? Nej. Dessa två kontrasterande fenomen kan förekomma parallellt. Det jag menar är att vissa fjantar borde sluta jönsa sig och att vissa gravallvarliga figurer borde plockas ner på jorden och knuffas ned från sina höga hästar.

Jag skulle i många allvarliga sammanhang - som får mig att tänka "Pekoral!", "Kejsarens nya kläder!", "Kitsch!" och liknande - önska att bröderna Marx vore här. Ingen annan kunde som bröderna Marx så respektlöst smula sönder pretentiösa, uppblåsta och dumt allvarliga företeelser. Här driver de visserligen inte med någon överhet, men det här är ändå sällsynt begåvad humor:

Jag är marxist!

Man måste vara snäll och överseende - eller?

Hå hå ja ja. Det är inte lätt att vara alla till lags. Det vet jag. I mitt yrke måste jag försöka vara trevlig och hänsynsfull och tålmodig och hjälpsam och överseende och tolerant och - Puh... Det finns nästan inga gränser för hur mycket man måste "ställa upp".

Men de som efterfrågar våra tjänster skall tydligen få uppträda hur jävla otrevligt som helst mot mig och mina kollegor. Ett telefonsamtal jag hade tidigare idag fick jag god lust att avsluta helt fräckt genom att slänga på luren. Men då hade väl personen i fråga bara ringt upp min chef och berättat att jag är en jävla skitstövel som slänger på telefonluren.

Och en kollega till mig råkade ut för en ohyggligt bullrig och högljudd typ som troligen är psykopat eller sociopat. Han gapar och skriker om helt förvirrade saker. Han är sannolikt mytoman. Han har inte alla bestick i lådan, alla hästar är inte hemma, hissen går inte ända upp, det finns omöblerade rum på övervåningen etc. Och han återkommer dag efter dag och trakasserar personalen. En vacker dag säger jag till honom att han måste lämna byggnaden.

Allt sådant skall vi anställda tydligen behöva stå ut med. De som vänder sig till oss för att få hjälp kan visst aldrig uppföra sig tillräckligt otrevligt för att vi skall ha någon rätt att käfta emot. Vi skall visa dem all möjlig respekt, men vi skall uppenbarligen inte kunna kräva respekt för oss själva.

Rektor kräver respekt

Det här är fantastiskt bra skrivet. Det återstår bara att nicka instämmande.