Dagens citat

"'Jag är bara anträffbar i mina skrifter, ej personligen.'

Brev till René Schickele, från Stockholm den 2 augusti 1908. Schikele var en tysk författare, som bl.a. redigerade tidskriften Das neue Magazin. (Original på tyska.)" (s. 21)

"'(...) frihet är skaldens livsluft. Därför icke stanna i någon skola eller riktning; ämnet du behandlar skall ge sin form, och de fria konsterna tåla inga lagar, utan äro sina egna lagstiftare...'

'Svarta Fanor' (1907), 22:a kapitlet. Ur Smartmans efterlämnade brev till sin son (bokens avslutning)." (s. 98)

"'Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna.' (...)

'Svarta Fanor' (1907), 'Zachris' (Lars Petter Zachrisson) är Strindbergs främsta hatobjekt i denna hans (av de drabbade) mest avskydda bok. Under förklädnaden är det meningen att man lätt skall känna igen Strindbergs tidigare förtrogne, diktaren och romanförfattaren Gustaf af Geijerstam (1858-1909)." (s. 106)

(Ur boken "Jag är en djefla man som kan göra många konster : August Strindberg om sig själv, medmänniskor och omvärld : citat valda och kommenterade" av Per-Anders Hellqvist, 1994.)

Två anagram

Gud bringar ett sus.

Gud bringas ett rus.

(Utifrån namnet August Strindberg)

Några rader kring en Strindbergbiografi

Måste ha! Hoppas den kommer på rea! Boken "Om Strindberg" (2010) är nödvändig att äga för var och en som är intresserad av Strindberg. Själv är jag ärligt talat mest intresserad av Strindberg som fenomen. (Jag har svårt för en del av hans böcker.) Att han var ett geni måste stå bortom allt tvivel - även för den mest klentrogne.

Sällan eller aldrig har någon svensk man levt ett så dramatiskt liv. Han levde egentligen inte bara ett liv; han levde flera liv parallellt. SÅ mycket finns skrivet om denne man. Vad kan jag tillföra? Intet av värde.

Jag vill bara rekommendera denna bok till läsning. En adekvat och relevant recension finner du här. Om jag skall tillägga något till den, så blir det att Björn Ranelids essä är mycket läsvärd - även om man inte håller med om allt han skriver. Jag håller fullständigt med om Lisbeth Larssons "Människoätaren". Den är briljant - ja, närmast genialt - skriven. Jan Myrdals essä kan jag däremot gott leva utan. Jag orkar inte med den mannens träiga och näst intill ogenomträngliga prosa. I mina ögon är han en ganska usel författare. Om han skall kallas folkbildare, så kan lika gärna Stockhausens musik kallas populistisk.

Ebba Witt-Brattström lyckades i en parentes med tre ord sammanfatta mycket av Strindbergs författarskap: "överdrifterna, upprepningarna, paradoxerna" (s. 283). Så är det! Strindbergs författarskap - och liv - var fullt av överdrifter, upprepningar och paradoxer.

Vilken man! Vilken författare! Vilket liv! Denna dramatik! Detta engagemang! Denna produktivitet! Denna integritet! Denna stolthet! Vi har varken förr eller senare sett dess like. Strindbergs liv överträffar dikten.

Slutligen vill jag ta detta exempel ur Strindbergs "En blå bok", närmare bestämt "Det bristfälliga livet" (citatet är valt av Ulrika Knutson):
"Alltså strida, gorma och störa för bagateller så att lifvets hufvudsaker komma i bakgrunden. Låter man sig nöja och undlåter att vara kinkig, så sitter man snart i ett svinhus, äter svinmat utan att klaga, går i kläder som synas lånade och i skodon som klämma eller glappa." (s. 336)
Så betraktade han livet på sin ålders höst.

Och om några dagar börjar jubileumsåret....

Jag börjar läsa en bok om "Ågust"

Jag har äntligen lånat "Om Strindberg" (2010), under redaktion av Lena Einhorn. Det blir anledning att skriva mera om denna längre fram. (Boken är för stor för scannern, så jag tog ett kort på den i stället.)

Det som slog mig vid den första genombläddringen var hur han i mogen ålder "kärade ner sig" i betydligt yngre kvinnor. Den sista förälskelsen (om det nu var det) gällde en väldigt ung kvinna som åldersmässigt hade kunnat vara hans barnbarn. Det är lätt att oja sig över sådant, få moralpanik och komma med pekpinnar och krav på räfst och rättarting. Men kärleken är en förunderlig kraft som inte låter sig styras hur som helst.

Ågust!

Ah... Ingen som Strindberg. Han saknar motstycke i svensk litteraturhistoria. Den enda som kan mäta sig med honom i mycket humör och j-lar anamma är Jan Myrdal. Jag saknar ofta skriverier fulla med engagemang, energi, humör och temperament. Det blir alltför ofta mesigt, blodfattigt, oengagerat och till intet förpliktande. Hur som helst - nu två exempel som kan visa Strindbergs temperamentsfulla språk. Först ett kravbrev han skrev medan han jobbade som bibliotekarie:

"Som den Satans Uslingen Hjalmar Svensson uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, Nr 1-75, frågas härmed ödmjukligen om Ni i vetenskapens och Religionens heliga namn, skulle, med stöd af de relationer Ni under Er välsingelsebringande verksamhet i den förbannade Upsalahålan förvärfvat, möjligen kunna afpina nämnde usling uppgifna felande exemplar, eller på annan väg dem anskaffa för att i Kongl. Riksbiblioteket till efterverlden uppbevara, hvarför vi skola i vår ynnest och bevågenhet Eder vid stundande jubelpromotion och Ordenskapitel ihågkomma.

Gifvet Stockholms Slott d. 17 Majus 1877.

På begäran
Aug. Strindberg.

P.S. Om icke det Sakramentskade ludret skulle kunna prestera äskadt, blir han åtalad, pliktar 25 Kr. och vi äro ändå utan tidningarne.
D.S."

Och så ett stycke ur "Svarta fanor":

"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter. Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program: att han måste fram."

I torsdags c:a kl. 12 sade jag ungefär så här:
"Om det är någon stake i Svenska Akademien så ger de Nobelpriset postumt till August Strindberg. Det skulle ha orsakat stora rubriker över hela världen."
Nu fick jag inte rätt. Men det var ändå ganska modigt av akademien att ge priset till en svensk.

Några rader om ett Strindberg-urval

Det är ju märkligt att jag inte har bloggat om den här boken (från 1968) tidigare. Den tillhör den samling böcker som jag aldrig tänker göra mig av med.

Det är klart att Jan Myrdal passade för uppgiften att sammanställa en sådan bok - med väl valda delar ur Strindbergs gigantiska verk. Det finns förvisso många likheter mellan de båda herrarna. I slutet av sitt efterord skrev Myrdal:
"Detta är ett urval av den Strindberg de etablerade inte ville veta av på åttiotalet, inte ville veta av vid sekelskiftet och fortfarande inte vill veta av." [För fåkunniga ungdomar som mot förmodan läser detta är det kanske bäst att påpeka att "åttiotalet" syftar på 1880-talet. - Min anm.]

Intressant är onekligen att läsa vad Strindberg tyckte om Svenska akademien och Nobelpriset:
"(...) biverket har gjorts till huvudsak, formen har rått på innehållet, och därför beskyddar vår akademi bagatellen, det småaktiga, det dekorativa, det betydelselösa, och som dömande myndighet representerar den det partiska, det fega, ofta det lumpna, nu senast det samvetslösa." (s. 175) [Detta skrev Strindberg i januari 1902 - min anm.]

Den avdelning som står närmast mitt hjärta (och hjärna) är "August Strindbergs lilla katekes för underklassen". Delvis imiterande Martin Luther gick här Strindberg till angrepp mot det mesta som han betraktade som förryckt och orättvist i samhället:

"Vad är politik?
Statskonst, eller överklassens konst att hålla underklassen under sig. Med politik menas även ett bedrägligt förfarande." (s. 112)

"Vad är ekonomi?
En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete." (s. 116)

"Vad är moral?
En rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt." (s. 119)

"Vad har överklassen för morallag?
Godtycket!

Vad menas med osedligt?
Det som bryter mot överklassens tillfälliga morallag." (s. 122)

Här en liten vink till Norstedts (som antagligen äger rättigheterna): Ge ut denna bok i ny upplaga!

Åågust!

Strindberg är numero uno i svensk litteraturhistoria. Jag älskar hans engagemang, hans integritet, hans PPR (Pang På Rödbetan), hans enastående formuleringsförmåga, hans kompromisslöshet m.m. Här ett citat om en kollega till honom (i.e. Gustaf af Geijerstam - enligt Per-Anders Hellqvist i citatsamlingen "Jag är en djefla man"):

"Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna."

Jag anser, att det stämmer in på många svenska författare, krönikörer, kolumnister och bloggare. Man kan undra varför de skriver. De har ju inget intressant att komma med. Det är varken privat eller personligt - det de "levererar". Det är bara själlöst och andefattigt. De formulerar sig dåligt, har ingen känsla för satsmelodi eller liknande, kommer inte med någon originell eller utmanande tanke, har inget djup. Det är bara ytligt och intetsägande.

Gardell är oförskämd

Tänkvärt om Jonas Gardells TV-serie - här. Man kan fråga sig hur han kunde bli hedersdoktor.

Jag kommer att tänka på August Strindbergs
"Var fräck! Var fräck! Så går du fram i livet!
– Men finns det inga gränser för fräckheten?
– Nej, den är gränslös som okunnigheten,
dumheten och den moraliska fegheten!"
(Citerat härifrån.)