Jag kände på mig från början att de hade något speciellt. Och det här är en bra låt med bra text!
Visar inlägg med etikett Självförtroende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Självförtroende. Visa alla inlägg
söndag 8 oktober 2017
fredag 30 december 2011
Sagan-saga
Babbel. Han är så odrägligt självbelåten och självsäker, denne besserwisser. Och varför ser inte alla djur som vi människor vill äta upp ut som samurajer? Det hade väl varit perfekt evolution?
Hur kan han vara så äckligt säker på det han yttrar sig om? Det ger ett löjets skimmer. Jag skulle skratta skadeglatt så fort någon kunde motbevisa honom.
Hur kan han vara så äckligt säker på det han yttrar sig om? Det ger ett löjets skimmer. Jag skulle skratta skadeglatt så fort någon kunde motbevisa honom.
onsdag 28 december 2011
Några rader kring en Monroebok
Det är väl knappt man vågar skriva något om boken "Marilyn Monroe - fragment". Vad jag än tycker, så kan jag bli attackerad - av den enkla anledningen att jag är en något äldre man. Jag är dömd på förhand. Läs därför vad Thomas Nydahl mycket klokt skrev om denna bok - här.
Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.
Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.
Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Det går sannolikt inte att formulera det bättre.
Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.
Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.
Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Det går sannolikt inte att formulera det bättre.
fredag 23 december 2011
Saknar Schulman humor?
Det här tycker jag är roligt. Sedan får Schulman tycka vad han vill. Han skall tala tyst om att vara egotrippad...
måndag 17 oktober 2011
Till Kinskis minne
Han var onekligen en stark personlighet - Klaus Kinski. Jag anser att han var en av världens bästa skådespelare. Det räcker att se "Nosferatu" och "Fitzcarraldo" för att bli övertygad om hans storhet.
Att han kunde vara besvärlig att intervjua framgår av den här lilla filmen:
Att han kunde vara besvärlig att intervjua framgår av den här lilla filmen:
Jag älskar sådan integritet! Han struntade fullkomligt i om han blev betraktad som galen. Han tog inte skit, helt enkelt.
Här får vi en annan bild av honom - mot slutet av detta klipp:
Här får vi en annan bild av honom - mot slutet av detta klipp:
Indianer i Peru lär ha erbjudit sig att döda honom under inspelningen av "Fitzcarraldo". Så jobbig kunde han vara. Men den här fjärilen fann honom inte jobbig.
lördag 10 september 2011
söndag 29 maj 2011
En bok om grabbighet m.m.
Den är knappast något litterärt mästerverk - Pär Lorentzons bok "Hjältarna på Fagerhult" (1993). Det blir lite småtrevlig läsning kring livet bakom kulisserna då man spelade in TV-serien "Grabbarna på Fagerhult". Du kan se en liten bit här.
Boken är delvis en sorts uppgörelse med herrar Guillou och Persson. Om man skall tro Lorentzon, så blev han lurad på en stor summa pengar av de båda vid den här tiden. Att de självbelåtna preciöserna hade stora egon kommer väl inte som någon överraskning. Boken bekräftar det.
Boken är delvis en sorts uppgörelse med herrar Guillou och Persson. Om man skall tro Lorentzon, så blev han lurad på en stor summa pengar av de båda vid den här tiden. Att de självbelåtna preciöserna hade stora egon kommer väl inte som någon överraskning. Boken bekräftar det.
tisdag 10 maj 2011
Upp till bevis - hela tiden
Lånade ett gammalt nummer av "Illustrerad vetenskap" - bara för att göra deras test i logik och matematik. Fixade det galant. Ett litet litet bidrag till att öka självförtroendet.
Tro inte på någon som säger att ett starkt självförtroende kommer med åren, liksom på köpet. Det är trams. Jag har fått kämpa mot dåligt självförtroende hela livet - och kampen verkar aldrig ta slut.
Tro inte på någon som säger att ett starkt självförtroende kommer med åren, liksom på köpet. Det är trams. Jag har fått kämpa mot dåligt självförtroende hela livet - och kampen verkar aldrig ta slut.
En delförklaring
Nu kommer jag att bli självutlämnande. Jag kommer att dalta med mig själv och tycka synd om mig själv. Här viker jag ut mig naken. Här blottar jag min strupe. Här börjar räkenskapens dagar. Här börjar en sorts bokslut. Jag lever inte i evighet och jag håller på att bli gammal. Dags att göra upp med det förflutna. Du kan tycka att detta inte är något att skriva om. Du kan mena att jag borde gå i terapi och inte störa dig med sådana här "kärringfasoner". Du kan anse att jag är en fjantig navelskådare och töntig egotrippare som håller på med detta. OK: om du inte gillar att läsa sådant, så får du sluta läsa HÄR.
Jag skall inte påstå att det är extra mycket synd om mig. Det skulle vara lögn. Jag har det väldigt bra på många sätt och vis. Men ibland mår jag ändå pyton. Det finns säkert personer som tycker att jag är konstig och överreagerar då och då. Här skall jag försöka ge en delförklaring till detta.
Jag gillar inte när folk skyller allting på en taskig barndom. Visst har barndomen betydelse, men vissa som har haft en hemsk barndom blir ändå väldigt goda människor som vuxna. Och vissa som har haft en förhållandevis problemfri barndom blir ändå monster som vuxna. Nej, jag tror att händelser efter barndomen också har stor betydelse upp i mogen ålder.
Jag fick stryk när jag var liten. Mycket stryk. Nu i backspegeln kan jag mycket väl förstå varför. Jag var väldigt olydig ibland när jag var liten. Mina föräldrar visste ingen annan utväg än att ge mig stryk. Inget annat bet på mig. Detta bidrog till att jag sedan - genom hela livet - har ifrågasatt auktoriteter. Mina föräldrar var auktoriteter. Man skulle lyda dem. Punkt. Men när jag såg att jag kunde få dem rasande och ur balans, så insåg jag också att auktoriteter var sårbara. Jag litade inte på dem. De var falska. De höll upp masker. Varför skulle jag visa dem respekt? Men de ville väl. De trodde att de kunde banka in snällhet i mig. God vilja och svart pedagogik - jag undrar vad Alice Miller skulle tycka om det.
Jantelagen rinner i mitt blod. Den verkar dubbelt. Den är bra att ta till om man vill platta till någon, men man vill inte själv råka ut för den. Jag har Jantelagen med mig varenda dag. Grundbulten sattes när jag var i sena tonåren. En person vars omdöme jag fäste väldigt stor vikt vid sade en gång något med innebörden "Vem tror du att du är? Du inbillar dig väl inte att du skulle kunna klara av det? Du är bara en helt vanlig kille. Tro inte att du är förmer än någon annan." Där satt den. Det tillfället har etsat sig fast i min själ som en tatuering. Jag får aldrig känna mig bättre än någon annan. Det kvittar vad jag än gör eller hur mycket jag än anstränger mig - det finns alltid någon annan som gör det där bättre. Jag skall aldrig inbilla mig att jag är bäst på någonting över huvud taget.
Och så det där med IQ... Någon gång under tonåren hade några som stod mig mycket nära en jargong som jag inte förstod mig på. De var ironiska, men det fattade jag inte då. Jag tog allting de sade på allvar. Så - när de sade "Han är lite dummare än vi andra" om mig, så trodde jag att de menade allvar. Därför skulle jag på olika sätt försöka bevisa att jag alls inte var särskilt dum. Då började jag göra intelligenstest. Och på den vägen är det. Jag försöker hela tiden bevisa att jag inte är dummare än er andra.
Detta i kombination - underlägsenhetskänslor, mindrevärdeskomplex och ständiga prestationskrav - är delar i att göra mig till den jag är. Och detta är en förklaring till att jag har väldigt svår för auktoriteter och makthavare av olika slag. Jag har också väldigt svårt för besserwissrar och "kommandoror" av båda könen. Jag mår nästan fysiskt illa av att betrakta eller lyssna på människor som jag finner odrägligt självbelåtna. Likadant med personer som - utan någon befogenhet eller relevans - vill styra och ställa över andra. När andra - som saknar skäl till det - försöker "mess around with me", vänder jag alla taggar utåt. Så - försök inte tala om för mig vad jag får eller inte får tycka. Du kan inte heller diktera vilka känslor jag skall eller inte skall ha.
Jag skall inte påstå att det är extra mycket synd om mig. Det skulle vara lögn. Jag har det väldigt bra på många sätt och vis. Men ibland mår jag ändå pyton. Det finns säkert personer som tycker att jag är konstig och överreagerar då och då. Här skall jag försöka ge en delförklaring till detta.
Jag gillar inte när folk skyller allting på en taskig barndom. Visst har barndomen betydelse, men vissa som har haft en hemsk barndom blir ändå väldigt goda människor som vuxna. Och vissa som har haft en förhållandevis problemfri barndom blir ändå monster som vuxna. Nej, jag tror att händelser efter barndomen också har stor betydelse upp i mogen ålder.
Jag fick stryk när jag var liten. Mycket stryk. Nu i backspegeln kan jag mycket väl förstå varför. Jag var väldigt olydig ibland när jag var liten. Mina föräldrar visste ingen annan utväg än att ge mig stryk. Inget annat bet på mig. Detta bidrog till att jag sedan - genom hela livet - har ifrågasatt auktoriteter. Mina föräldrar var auktoriteter. Man skulle lyda dem. Punkt. Men när jag såg att jag kunde få dem rasande och ur balans, så insåg jag också att auktoriteter var sårbara. Jag litade inte på dem. De var falska. De höll upp masker. Varför skulle jag visa dem respekt? Men de ville väl. De trodde att de kunde banka in snällhet i mig. God vilja och svart pedagogik - jag undrar vad Alice Miller skulle tycka om det.
Jantelagen rinner i mitt blod. Den verkar dubbelt. Den är bra att ta till om man vill platta till någon, men man vill inte själv råka ut för den. Jag har Jantelagen med mig varenda dag. Grundbulten sattes när jag var i sena tonåren. En person vars omdöme jag fäste väldigt stor vikt vid sade en gång något med innebörden "Vem tror du att du är? Du inbillar dig väl inte att du skulle kunna klara av det? Du är bara en helt vanlig kille. Tro inte att du är förmer än någon annan." Där satt den. Det tillfället har etsat sig fast i min själ som en tatuering. Jag får aldrig känna mig bättre än någon annan. Det kvittar vad jag än gör eller hur mycket jag än anstränger mig - det finns alltid någon annan som gör det där bättre. Jag skall aldrig inbilla mig att jag är bäst på någonting över huvud taget.
Och så det där med IQ... Någon gång under tonåren hade några som stod mig mycket nära en jargong som jag inte förstod mig på. De var ironiska, men det fattade jag inte då. Jag tog allting de sade på allvar. Så - när de sade "Han är lite dummare än vi andra" om mig, så trodde jag att de menade allvar. Därför skulle jag på olika sätt försöka bevisa att jag alls inte var särskilt dum. Då började jag göra intelligenstest. Och på den vägen är det. Jag försöker hela tiden bevisa att jag inte är dummare än er andra.
Detta i kombination - underlägsenhetskänslor, mindrevärdeskomplex och ständiga prestationskrav - är delar i att göra mig till den jag är. Och detta är en förklaring till att jag har väldigt svår för auktoriteter och makthavare av olika slag. Jag har också väldigt svårt för besserwissrar och "kommandoror" av båda könen. Jag mår nästan fysiskt illa av att betrakta eller lyssna på människor som jag finner odrägligt självbelåtna. Likadant med personer som - utan någon befogenhet eller relevans - vill styra och ställa över andra. När andra - som saknar skäl till det - försöker "mess around with me", vänder jag alla taggar utåt. Så - försök inte tala om för mig vad jag får eller inte får tycka. Du kan inte heller diktera vilka känslor jag skall eller inte skall ha.
lördag 26 februari 2011
Dagens irritationsobjekt
Jag hörde talas om en fest där person X hade hällt i sig väldiga mängder av whiskey (Jag antar, att det var någon billig amerikansk whiskey och inte enligt mig riktig skotsk eller japansk whisky) blandad med Coca-Cola. Jag tar mig för pannan. X har ju inte fattat nå'nting. Samtidigt blir jag inte särskilt förvånad. X är en person som är bergfast övertygad om sin egen förträfflighet, trots att X egentligen är en medelmåtta. X är stöddig och skrävlig och allmänt ganska odräglig.
Folk skall veta sin plats och inte sticka upp och inbilla sig att de är världsbäst när de i själva verket är mediokra. Ofta är det sådana där självsäkra och självgoda typer som också saknar hyfs, är vulgära och obildade och inte begriper en så elementär sak som att whiskey - och framför allt whisky - inte skall blandas med någonting (utom möjligen en liten skvätt vatten).
Folk skall veta sin plats och inte sticka upp och inbilla sig att de är världsbäst när de i själva verket är mediokra. Ofta är det sådana där självsäkra och självgoda typer som också saknar hyfs, är vulgära och obildade och inte begriper en så elementär sak som att whiskey - och framför allt whisky - inte skall blandas med någonting (utom möjligen en liten skvätt vatten).
fredag 10 december 2010
Dagens irritationsobjekt
En del människor har så omotiverat gott självförtroende. Det irriterar mig. De är ofta samma personer som är alltför stolta för att be om hjälp av personer som vet bättre. De inser inte
a) att de är okunniga
b) att vissa andra vet bättre
a) att de är okunniga
b) att vissa andra vet bättre
lördag 4 september 2010
Michael Corleone och jag...
Jag tar inte skit. Jag glömmer aldrig en oförrätt. Jag kanske förlåter, men jag glömmer aldrig. Jag kan vara oerhört långsint - ända in i döden, antagligen.
Jag har en tagg i mitt hjärta ända sedan ett par mig närstående människor insinuerade att jag var lite dum. Sedan den stunden - det ögonblicket - har mycket av mitt liv gått ut på att bevisa att jag inte alls är dum. Sedan den dagen har jag inte kunnat vara helt naturlig tillsammans med de personerna.
Nu har jag ett kristallklart och odiskutabelt bevis från Mensa att jag tvärtom är sällsynt intelligent. En vacker dag kanske jag håller upp det där beviset framför ögonen på dem som kränkte mig - jo, kränkte mig - den där gången i min ungdom.
Så långsint är jag. Aldrig att jag glömmer en oförrätt.
Jag har en tagg i mitt hjärta ända sedan ett par mig närstående människor insinuerade att jag var lite dum. Sedan den stunden - det ögonblicket - har mycket av mitt liv gått ut på att bevisa att jag inte alls är dum. Sedan den dagen har jag inte kunnat vara helt naturlig tillsammans med de personerna.
Nu har jag ett kristallklart och odiskutabelt bevis från Mensa att jag tvärtom är sällsynt intelligent. En vacker dag kanske jag håller upp det där beviset framför ögonen på dem som kränkte mig - jo, kränkte mig - den där gången i min ungdom.
Så långsint är jag. Aldrig att jag glömmer en oförrätt.
söndag 13 juni 2010
Jag bryr mig inte
Jag har inte behov av att vinna varenda liten strid. Det kan en del tolka som feghet eller lättja. Det bjuder jag på. Jag slösar inte min energi på att ständigt framhäva mig själv. Om någon annan vill känna sig smartare än jag, så OK. Jag måste inte alltid bevisa att jag klarar av ditt och datt. Jag måste vara intresserad för att engagera mig. Om jag inte är intresserad, så lägger jag hellre ned. Jag bryr mig inte. Det kallar jag hushållning med energi.
onsdag 9 juni 2010
torsdag 13 maj 2010
Never mind
Ha!
(Bilden är hämtad härifrån.)
Ibland uppför jag mig som denna mås. Jag har inte särskilt stor respekt för vissa regler, förordningar, föreskrifter och normer. Jag vill gärna känna mig som en rebell ibland. Det är därför jag t.ex. aldrig vill följa ett recept helt slaviskt. Jag ändrar lite här och lite där - bara för att visa att jag har en fri vilja.
Ibland uppför jag mig som denna mås. Jag har inte särskilt stor respekt för vissa regler, förordningar, föreskrifter och normer. Jag vill gärna känna mig som en rebell ibland. Det är därför jag t.ex. aldrig vill följa ett recept helt slaviskt. Jag ändrar lite här och lite där - bara för att visa att jag har en fri vilja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
