Ingen trygghet

Tidigare har jag i en viss enfald inbillat mig att tillsvidareanställda inom offentlig sektor s.a.s. har sitt på det torra. Jag trodde blåögt att de inte kunde bli uppsagda - utan bara omplacerade - om de sköter sitt arbete klanderfritt. Nu vet jag bättre. En duktig kollega till mig har blivit uppsagd därför att kommunen skulle spara genom att lägga ner all verksamhet som inte är lagstiftat obligatorisk. Så trygg var den anställningen...

Tråkigt återseende

Jag körde en runda med bilen i min ensamhet. Stannade utanför ett bibliotek där jag började jobba sommaren 1980. Det har gått 31 år! Det är ofattbart. Biblioteket flyttades medan jag jobbade i den kommunen. Sedan ett bra tag tillbaka har biblioteket flyttats tillbaka dit där det var 1980. Jag gick runt lite utanför och lade märke till att underhållet inte var det bästa. Och öppettiderna? När jag jobbade där hade vi öppet (om jag minns rätt) fyra dagar i veckan plus två kvällar. Nu är det öppet en (1) förmiddag i veckan.

Det blåser snålt i den offentliga sektorn...

Lite sliten

Denna helg har jag varit hantlangare. Jag har hjälpt en person med ett snickeriarbete. Nu har jag lite ont i ryggen och känner inte så där väldigt stor lust att blogga. God natt!

Allt som vanligt igen

Det blev inget bloggat igår. Det är mycket nu... Men efter tre arbetsdagar börjar jag undra om jag över huvud taget har haft semester. Så pass fort går det att hamna i gamla vanliga gängor.

Några rader om en effektivitetsbok

Klas Hallbergs bok "YCDBRALAI" kom redan 2009, men jag har inte upptäckt den förrän nu. Det borde tyda på ganska dålig marknadsföring. Det är synd, ty boken är klart läsvärd. Den välter väl inga kiosker direkt, men den är behagligt chosefri och rakt på sak. Man behöver inte lägga pannan i djupa veck. Hallberg är knappast på samma nivå som Wittgenstein - men hur många är det, å andra sidan?

Man skulle nästan kunna säga att Hallberg slår in öppna dörrar, men det måste tydligen göras ibland. Boken handlar mest om att inte syssla med dösnack, trista möten m.m. som gör att arbetslivet känns fruktansvärt ineffektivt och trögt. Den handlar också om att inte "fnatta runt". Förkortningen YCDBRALAI står ju för You Can't Do Business Running Around Like An Idiot. Man skulle kunna påstå att det handlar om "fokusering". Att hålla sig till saken och inte flumma iväg.

"Säg nej och skapa utrymme. Skapa luft i din vardag. Både stor luft i form av planerade långa ledigheter och liten luft i form av både planerade pauser i vardagen och spontana mikropauser. Du behöver utrymme, luft, tankefrid." (s. 163)

Trivialt? Kanske det. Nytt? Knappast. Men det tål att sägas igen. Och Klas Hallberg gör det på ett tilltalande och tankeväckande sätt.

En viss erfarenhet kanske är bra?

Varför blir jag inte förvånad när jag läser detta?

Gör allting själv

Det finns onekligen en poäng med den här "kolumnen".

Det började med de där biltvätthallarna där man själv skulle tvätta bilen. På den vägen är det. Till slut får man väl själv på något sätt fixa sin egen begravning.

Upp till bevis och upp till bevis och upp till bevis...

Ibland känns det som att jag hela tiden måste bevisa att jag duger. Då upplever jag att jag ifrågasätts och misstänks för att mygla och maska. Jag frågar mig: hur många gånger måste jag bevisa att jag faktiskt jobbar snabbt och effektivt och felfritt - och inte "såsar"?

En gång för flera år sedan nu hade jag en chef som gjorde en liten anteckning efter ett utvecklings-/medarbetarsamtal: "En viss seghet". Det glömmer jag aldrig. OK, jag kan förstå om jag uppfattas som lite "seg". Jag går inte omkring och slår mig för bröstet och skriker ut "Kolla så duktig jag är!". Jag försöker ta saker och ting lugnt och städat. Jag strävar efter att vara lugn och metodisk och inte göra något förhastat.

Jag springer inte omkring som en skållad råtta eller en yr höna. Jag vill inte göra saker "Fort men fel". Jag gör dem hellre "Inte fullt så fort men rätt". Det kanske är dumt. Jag börjar tro, att man får högre lön om man just fnattar omkring och låtsas ha tusen järn i elden och verkar vara nära ett nervöst sammanbrott.

Åter igen: på hur många sätt skall jag behöva bevisa att jag duger? Jag kan väl inte vara trög om jag nästan kom in i Mensa? Jag kan väl inte vara helt tappad bakom en vagn om jag fick 1,7 på Högskoleprovet?

P.S. en dag senare: Det är som om ditt CV är helt ointressant. Har du inte varit jätteduktig den senaste veckan, så är du lika intressant som en gråsugga eller silverfisk. Då räknas du inte. Då är du en "nobody". Det kvittar om du har gjort enastående prestationer för en månad sedan. Är du inte super-duper varenda dag, så är du nästan "pain in the ass". Det är där någonstans vårt samhällsklimat befinner sig nu. D.S.

Vi måste "adda" varandra - annars finns vi inte?

Det är en konstig tid vi lever i. Narcissism är inte längre ett sjukligt tillstånd, eftersom det snarare är normaltillståndet. Samtidigt verkar allt fler bli exhibitionister och falla offer för grupptryck. Ingen verkar kunna stå emot de senaste modenyckerna.

Vad är t.ex. grejen med Facebook? Jag har inte begripit det. Det är ju bara en annan form av "klubb för inbördes beundran". Och alla ger efter för grupptrycket! Facebook är en sorts masshysteri. Har man inget Facebook-konto, så finns man inte? Facebook avslöjar ett desperat behov av bekräftelse.

I dag upptäckte jag att flera av mina kollegor är med i Facebook och har varandra som "vänner". Då undrade jag först varför jag inte hade blivit inbjuden som "vän". Sedan tänkte jag: "Strunt samma. Vill de skvallra om jobbet, så får de väl göra det. Jag bryr mig inte. Jobbet diskuterar man på jobbet och möjligen muntligt, privat, på fritiden, mellan vänner - men inte i Facebook."

Jag känner inget behov av att bli med i Facebook. Tvärtom känner jag mig mer och mer som en själsfrände till författaren och bloggaren Thomas Nydahl, som värnar om "det solitära livet".

En påminnelse

Den här bloggen är så himla bra. Kunden har alltid rätt? Bullshit.

Jag - en felfinnare

Nu har jag avslutat en korrekturläsning. Man blir alldeles paranoid efter ett tag. Det skulle vara psykisk tortyr att korrekturläsa 8 timmar om dagen, fem dagar i veckan. Tänk vad mycket lättare livet skulle vara om man aldrig upptäckte några fel - eller?

Förorenad eter

Det är bra med öronproppar. Personligen behöver jag bara en, eftersom jag är döv på ena örat. Varför är det då bra att ha? Jo, det är t.ex. väldigt bra att ha när man åker buss. Det är nämligen ofta ett väldigt tjatter ombord på bussar. Unga tjejer och killar är värst. Det är ett förbannat kackel om allt och ingenting. Och ofta tar man sig själv på blodigt allvar. Eller tror man att man är rolig - men egentligen är man inte ett dugg rolig. Antingen tycks man ha diagnosen "grandios narcissism" eller har man väldigt udda humor.

Etern är förorenad. Det borde finnas en särskild paragraf i Miljöbalken om att folk inte får snacka en massa skit. Folk verkar tro att alla andra människor måste vara intresserade av att höra deras dösnack. Jag kräver fredade tysta zoner!

Ah, jag njuter nästan av skadeglädje när jag stoppar in min öronpropp i mitt ena öra. Det är ett litet triumfens ögonblick. Folk får tänka vad de vill. Jag kan föreställa mig att de tänker:
"Det var en högfärdig jävel. Så fräckt att så demonstrativt stoppa in en öronpropp i örat! Vem faen tror han att han är!?"

Jag behöver inte vara trevlig. Jag måste inte vara social och kontaktbar. Det finns inget kontrakt eller avtal som jag har skrivit under där jag förbinder mig att vara social och trevlig. Jag har min fulla rätt att vara grinig gammal gubbe.

Efter en lång arbetsdag där jag mer eller mindre måste vara social och trevlig non stop känns det väldigt befriande att efter arbetstidens slut vara liksom innesluten i en bubbla.

Du sköna nya värld - pyttsan

När datorisering var ett nytt begrepp trodde väl alla att datorerna skulle göra våra liv enklare. Tänk så mycket tråkigt jobb datorerna skulle utföra åt oss! Och medan datorerna utförde slavgörat kunde vi ägna oss åt roligare och lättsammare saker. Vi skulle kunna lugna ned oss och slippa stress. Och vi skulle lyckligt vandra hand i hand in i det papperslösa samhället.

Hur kunde vi gå på den minan?

Sanningen är ju att datoriseringen har resulterat i att vi är mera stressade än någonsin. Nu skall t.ex. var och en vara sin egen sekreterare. Allting är reglerat in i minsta detalj. Det går inte att ha ett helhetsgrepp om allting man förväntas veta. Var och en ansvarar själv för att ta till sig den information som h*n bör/måste ha. Om du inte är välinformerad, så räknas du alltid som ensam skyldig till den kunskapsbristen. Fler och fler går in i den ökända väggen. Fler och fler blir utbrända. Och aldrig tidigare har vi använt så mycket papper som nu!

Sätten att platta till är många

Jag tror att detta är en kvinnlig härskarteknik - mera än en manlig dito:

Anställd Y får en diffus arbetsuppgift av chef X.
Vid tidpunkt T1 undrar X hur långt Y har hunnit. Y har inte ens förstått att arbetsuppgiften borde vara nästan klar.
Vid tidpunkt T2 undrar X om Y är färdig med uppgiften. Y har inte insett att uppgiften nu borde vara klar.
Vid tidpunkt T3 är Y färdig med uppgiften - tror Y. X blir rasande därför att Y har missförstått uppgiften. Y missförstod den därför att den var oklart definierad.

Sic! Det är härskarteknik, det. Y är tillintetgjord.

Ytterligare en bra bok om att coacha

Tidigare bloggade jag om den här boken - en annan bok om coachande. Jag blir positivt överraskad. Nu har jag inom en ganska kort tidsrymd läst två riktigt bra böcker i detta ämne - ett ämne som lätt kan bli flummigt. Hilmarssons bok (från 2008) är absolut inte flummig. Det går nog inte att beskriva detta klarare.

Nu vill jag börja tillämpa detta. Drömmen är att komma dithän att det inte märks att jag har "läst på". Om det märks att man följer någon sorts handbok, så gör man bort sig. Poängen är att det måste komma naturligt.

Nu är det meningen att ni skall undra varför jag tycker att den här boken är bra. Men ni bara sitter där och gör ingenting. Nåväl, jag förklarar ändå - vare sig ni vill det eller inte. Den här boken är bra därför att den har ett klart och redigt språk. Den är pedagogisk, den har flera intelligenta formuleringar, den andas en viss visdom. Den innehåller många konkreta exempel och den är värd att citera.

"Samtal är inte en teknik - bra samtal är känslan inom dig som får dig att vilja samarbeta med andra." (s. 31)

"Bra samtalsledare håller i samtalets steg: syfte, problem, lösning, vad ska göras och uppföljning." (s. 46)

"Frågornas funktion är att klargöra och medvetandegöra. De blir som strålkastare som lyser upp dunkla vrår." (s. 87)

En liten undran

Ibland undrar jag om det vilar en förbannelse över mig. Den skulle i så fall kunna formuleras så här:
- Är det bara jag som ser vad som måste göras?!?!?

Det verkar ibland - eller t.o.m. ganska ofta - som om jag ensam ser vissa fel och brister. Men det är inte jag som går omkring och letar efter fel. Nej, det är som om felen ligger på lur och plötsligt kikar fram och skriker:
- Här är vi! Kom och rätta till oss!

Klantiga proffs

Det finns lägen då jag önskar att jag aldrig skulle behöva anlita proffs. Då tänker jag att jag kunde gjort det bättre själv - om jag bara hade haft de rätta verktygen. Nu har det hänt - en sådan retfull historia.

Käck i hågen skulle jag byta hjul på bilen. Det gick bra med vänster framhjul. När jag skulle lossa vänster bakhjul tog det stopp. En mutter satt så hårt åt att det klena verktyg jag hade till att lossa muttern blev böjt och odugligt. Då skall man ta med i beräkningen att jag knappast är världens starkaste man. Mutterlossaren böjde sig likt icke färdigkokt spaghetti.

Vad göra? Lämna in bilen på verkstad så att någon där kan byta de tre återstående hjulen. Det gjorde man. Så långt allt väl. Men sedan då? Jo, nu i kväll när jag skulle ta ut sommarhjulen ur bilen och lägga in dem i garaget upptäckte jag det. Neanderthalarna på verkstaden hade inte märkt hjulen på något sätt. Nu vet jag inte vilket sommarhjul som så småningom skall sitta bak eller fram eller till höger eller till vänster. Tack så himla mycket - inte.

Ingen tid över

Så mycket jobb i dag - och sedan spelning ovanpå det. Det blev en perfekt avslutning på en jobbig dag.

Diskutabel formulering

I någon reklam för någon fackförening påstår man:
"Att arbeta är att vara efterlängtad".

Jaha? Det kan man ju tolka lite olika. Det är inte säkert att man är efterlängtad p.g.a. yrkesskicklighet, allmän trevlighet eller något annat positivt laddat. Det skulle kunna vara så att man är efterlängtad på jobbet som mobbningsoffer och hatobjekt.

De hotar när de får svar de inte gillar

Jag vet att det förekommer allvarliga hot mot personer som jobbar i s.k. call center. Från säker källa har jag fått höra att olika kunder har hotat med att ta livet av vissa anställda - av den enkla anledningen att kunderna inte gillar svaren de får. De förstår inte sakliga argument och blir så arga att de tappar det lilla vett de har.

Detta är ju helt absurt. Men egentligen blir jag inte förvånad. De som ringer och hotar på detta sätt har redan före hoten avslöjat sina begränsningar när det gäller IQ. De begriper inte sina skyldigheter. De tror att de har en massa rättigheter och att de inte behöver göra några som helst motprestationer. De kan hålla på att älta och älta och tjata och tjata om något som är totalt irrelevant. De skulle kunna klaga på den höga temperaturen i en bastu och framföra det klagomålet till en kylskåpsfabrikant - m.a.o. totalt förryckt.

Hot skall polisanmälas. Sedan återstår bara att hoppas att polisen gör någonting åt eländet. Dummerjönsarna som kommer med hoten glömmer visst redan efter någon minut under samtalets gång att samtalet kanske spelas in och att dummerjönsarna inte är anonyma. Det borde vara en baggis för polisen att utreda.