Utredning? Nej!

"Diagnosen" är en klart sevärd dokumentärfilm om hur felaktiga bokstavsbeteckningar kan sabotera ett liv. Med väldigt svaga skäl satte man vissa etiketter på den unga kvinnan. Utredningen som gjordes var inte värd att kallas utredning. Det är skandal att sådant kvasivetenskapligt slarv kan få sådana vittgående konsekvenser. 

Mishmash

Ibland undrar jag hur vissa butiker m.m. kan fortsätta existera. Hur går det ihop? Nu tänker jag särskilt på en del konstiga ställen där man kan undra vad allting går ut på. Det är mest väldigt underligt.

Det är mishmash, ett kolossalt sammelsurium med rappakalja. Men det anses fiiint! Om ni frågar mig, så vill jag kalla det kitschig loppmarknad. Men dit kommer fina folket och beundrar allt möjligt strunt.

"Livsstilsbutik", "heminredning", "trend & design", "kläder & smycken", "antikt & kuriosa", "blomsterkreationer" och "butik & galleri" - allt finns där i en total brist på ordning och sammanhang. 

Vad är affärsidén? Vad är imagen? Vad är profilen? Det är helt planlöst och total förvirring råder. Vad är den röda tråden? Vad vill man? Vintage, retro och modernt blandas hej vilt. Tillfälliga lösningar har blivit permanenta. Man spretar åt alla möjliga håll och är inte riktigt bra på någonting. 

Där samsas lerkrukor med plantor, örter, kryddor, senap, honung, kläder, keramik, porslin, statyer som är usla kopior av kända verk, små byster föreställande Buddha, små änglafigurer, tavlor som kunde ha tagits från Hötorget etc. Allt i en kaotisk röra.

Jag blir bara fnoskig av all denna flummighet och flyr fältet så fort jag kan. Inte en enda krona lägger jag på sådant krimskrams.

Konst?

Det är ett himla tjat om att konst/kultur måste störa/provocera/irritera. Min åsikt är att det behöver den inte alls göra. Konst/kultur bör beröra, den bör angå oss på något sätt, den bör få oss att vidga våra vyer, den bör få oss att tänka "Aha! Så kan det också vara! Varför har jag inte tänkt på det innan?". Men det är en annan sak än att få oss fly förbannade eller helt förvirrade.

Konst/kultur kan "stryka medhårs" och få oss att må bra, få oss på gott humör. Skulle t.ex. en vacker pianokonsert av Mozart i sig vara mindre värd, mindre intressant eller sämre konst/kultur än en t.ex. en provocerande punklåt med Sex Pistols? Nej! Skulle en "feel good"-film i sig vara sämre än en ångestframkallande film om social misär? Nej! Etc.

Det är ett himla snobberi och elitistiskt trams att konst/kultur måste vara provocerande.

En kass film av en geniförklarad regissör

Peter Greenaways film "Drowning by numbers" är ett typexempel på hur konstigheter blir betraktade som stor konst. Greenaway har hyllats som ett geni - mycket beroende på att ingen egentligen fattar vad han vill. Att se den här filmen är som att se olika filmer av Fellini, Kusturica, Lynch och Buñuel ihopblandade i en mixer till en enda film - lokaliserat till England och spetsat med lite buskis. Visst, det är skickligt hantverk både här och där, men storyn är så udda och knäpp att ingen vettig människa kan tro på den.

"Befriande rolig", tyckte någon recensent. Väldigt udda humor, om du frågar mig. Sjuk humor, snarare. Säkert är filmen avsedd att få en och annan åskådare att känna sig väldigt intelligent om h*n fattar vissa klurigheter däri. I min värld får detta kvasidjupa pekoral en svag tvåa på en femgradig skala. En film bättre osedd.

En bok bättre oskriven

Författaren till den här boken tror säkert att han är jättesmart och väldigt rolig. Men det finns en hake. Boken är inte speciellt smart skriven och den är inte alls rolig. Nog sagt.

Achtung!

Ingen kan använda uttrycket "Jag kan, jag vill, jag ska" och fortsätta ha mitt förtroende. Den töntiga formuleringen är i mitt sinne alltid förknippad med en viss skrattretande figur i "Plötsligt i Vinslöv". Han som bl.a. tvättade sina golfbollar och lade dem på tork.

Om en amerikansk presidentkandidat säger - i översättning, alltså - "Jag kan, jag vill, jag ska", så hissar jag omedelbart en varningsflagga.

Armstrong är inte särskilt stark

Den har ett ambitiöst upplägg - Karen Armstrongs bok "Historien om Gud" (Denna pocketupplaga från 2010). Det kan vara intressant att jämföra den med Bill Brysons bok "En kortfattad historik över nästan allting" - som jag skrev om här.

Båda är tjocka populärvetenskapliga verk. Brysons bok är på c:a 490 sidor, Armstrongs är ett par sidor tjockare. Båda böckerna har oerhörda notförteckningar, båda har kolossala litteraturförteckningar, båda har digra register.

Alltså får Armstrongs bok också tio poäng av mig? Ingalunda. Armstrong kommer till korta. Och det beror till stor del på hennes ton, hennes tilltal. Hon skriver alldeles för beskäftigt och besserwissrigt för min smak. Hennes prosa saknar den mest elementära humor. Hennes stil är torr som knäckebröd i öknen. Dessutom litar jag inte på henne. Hon förbigår t.ex. Sören Kierkegaard med en axelryckning - och han var ändå en av världens mest intressanta och säregna kommentatorer till kristendomen. Hon ser nästan hånfullt nedlåtande på C. S. Lewis - som bara nämns en enda gång. Lewis måste dock räknas som en av Europas viktigaste kristna apologeter.

Att vilja men inte kunna... Armstrong vill antagligen ge sig själv en tiopoängare för sitt verk. Så självbelåten verkar hon vara. I min s.k. bok får Armstrongs bok dock bara en svag fyra på en femgradig skala.

Ack, ack, ack. Vilka problem har egentligen Bengt Ohlsson? Det här är ju intellektuell rappakalja. Det är blaha, blaha, bara en oerhörd verbal spya. Texten spretar åt helt olika håll, han försöker hålla en massa bollar i luften samtidigt och de landar som spräckta ballonger. Det är förvirrat och förryckt. Han ser spöken mitt på ljusa da'n. Han framlägger inte ett enda hållbart bevis för en enda tes. Han bara blarrar på.

OK, jag håller med honom om att det stundtals är svårt att avgöra vem som egentligen har makten och jag instämmer när det gäller "satir" som påstår sig sparka uppåt. Det är varken särskilt begåvat eller kvickt, fyndigt eller relevant att driva med kungen om hans dyslexi. Men för övrigt anser jag att Bengt Ohlsson i den här debattartikeln är ute och vinglar som om han vore drogad.

Lite om en annan Henry Miller-bok

Så här står det på bokens bakre pärm: "'Av alla de berättelser jag skrivit är denna kanske den märkligaste.' Så inleder den amerikanske författaren Henry Miller (1891-1980) epilogen till sin poetiska fabel om Auguste, clownen som ville skänka sin publik evig glädje, skriven 1948 på beställning av den franske målaren Fernand Léger till en bildsvit med cirkusmotiv."

Det var där det gick snett - redan från början. Henry Miller skriva på beställning? Idén i sig var absurd. Den här "poetiska fabeln" är inte lyckad. HM ville göra något storartat kring det gamla slitna temat "den ledsne clownen". Att kalla denna kortroman i fyra stycken för ett pekoral känns inte alls onaturligt. Men boken känns onaturlig. Här var inte Henry Miller sig själv. Här gjorde han sig till för att passa en tänkt publik.

Det bästa med den här boken är epilogen - och det var väl inte riktigt meningen. Därför citerar jag några väl valda formuleringar just ur epilogen:

"En clown är en handlandets poet. Han är den berättelse som han framställer." (s. 58)

"Hittills har alla mina gestalter varit verkliga, tagna ur livet, mitt eget liv. Auguste är unik i så måtto att han kom ur det blå. (...) Vi hittar sannerligen inte på någonting. Vi lånar och återskapar. Vi avtäcker och upptäcker. Allt är oss givet, som mystikerna säger. Vi har bara att öppna våra ögon och hjärtan för att bli ett med det som är." (s. 59)

"Clownen lär oss att skratta åt oss själva. Och detta vårt skratt är fött ur tårar." (s. 60)

"En cirkus är en liten avstängd arena av glömska. För en stund sätter den oss i stånd att förlora oss själva, att upplösas i under och sällhet, att föras bort av mysteriet. Vi kommer ut därifrån bländade, bedrövade och skräckslagna av världens vardagsansikte." (s. 61) [Men det samma kan ju sägas om t.ex. en biograf eller en teater. - Min anm.]

Dagens haiku (Dubbelhaiku)

Camus: "Man måste
tänka sig Sisyfos lyck-
lig". Jaha? Än se'n?

Vi är Sisyfos
i så många sammanhang.
Vart leder det oss?

Sagan-saga

Babbel. Han är så odrägligt självbelåten och självsäker, denne besserwisser. Och varför ser inte alla djur som vi människor vill äta upp ut som samurajer? Det hade väl varit perfekt evolution?

Hur kan han vara så äckligt säker på det han yttrar sig om? Det ger ett löjets skimmer. Jag skulle skratta skadeglatt så fort någon kunde motbevisa honom.

Några rader om "The tree of life"

Sedd:

Jaha. Nu har jag sett den också. Den tänker jag inte se flera gånger. Jag såg en kvart, sedan började jag snabbspola. "The tree of life" är en av de mest pretentiösa och obegripliga filmer jag har sett.

På ett sätt är denna film störande övertydlig. Budskapet kan helt enkelt synas vara "Älska varandra". Och det skulle inte förvåna mig det minsta om några tycker att det här är något av det mest fantastiska de har sett och att denna film är en av de vackraste som någonsin har gjorts. Suck. Det är bara det att kärleksbudskapet har filmatiserats ett oräkneligt antal gånger redan och i flera fall bättre än här.

På ett annat sätt är den irriterande otydlig. Den förtydligar ingenting, den förklarar ingenting, den förenklar ingenting. Den bara mystifierar. Ibland undrar man om man tittar på någon trailer för "Vetenskapens värld", "Ett med naturen", "Animal planet" eller "Discovery channel". Total förvirring uppstår. Men att den har fått fina betyg är ju helt i sin ordning. Så fort en film är väldigt knepig och skildrar något dysfunktionellt - i detta fall en familj - så får den höga betyg. Se t.ex. här. Jag håller mest med Kulturbloggen och Moviezine.

Nej, det jag kommer att minnas av det här kvasidjupa pekoralet är den skådespelare som har den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain "ägde" varje scen hon var med i. En fantastisk kvinna - med ett fascinerande utseende som leder mina tankar till Christine Falkenland, Kate Blanchett och Scarlett Johansson på en och samma gång.

Jag vill se mera av henne.

Några rader om en fotobok

Jag blir inte imponerad. Hon övertygar inte mig. Jag har länge ansett Elisabeth Ohlson Wallin vara överskattad. "Kvinnor" (2005) fick mig inte på andra tankar. Här kan du läsa mera om boken. (Bilden är beskuren eftersom boken är för stor för scannern - och jag gitter inte fotografera omslaget.)

OK, en del porträtt är ganska finurliga och framhäver personernas karaktär, kan man förmoda. Men inför flera porträtt undrar jag "Hur tänkte hon här?". Det förefaller planlöst och slumpartat. Det hade lika väl kunnat vara något helt annat. Det verkar vara illa genomtänkt.

Och skickligheten som fotograf? Njae, jag är inte imponerad av den heller. Jag tycker att flera av bilderna i Flickr är bättre än de här.

Några rader om "Biutiful"

Sedd:

Nej, jag har aldrig förstått storheten hos Iñárritu. Hans tidigare filmer "21 gram" och "Babel" har ju höjts till skyarna. Nu har även "Biutiful" fått lovord av många recensenter. Jag fattar inte varför. Jag tycker att han är en medioker regissör som gör ganska tradiga och kvasidjupa filmer. Bland svenska kritiker är "Svenskans" och "Sydsvenskans" de två jag här håller med i högst grad. Den är definitivt en film som jag inte tänker se en gång till.

Nästan sömnpiller

Sedd:

Eh? Jaha? Varför så högt betyg till "Still walking"? Jag snabbspolade och nickade ändå till. En japansk film får automatiskt högt betyg bara därför att den är japansk? Kritikerna är överdrivet snälla. Jag är mest beredd att hålla med recensenten i Gefle Dagblad. En småbubblande film som aldrig kommer till kokpunkten. En tämligen likgiltig historia som radar upp trivialiteter och inte berättar någonting nytt.

Skingra dimman - avslöja tramset

Jag gillar att läsa kritik som exempelvis detta och detta.

Det finns tyvärr en hel del figurer som vill framstå som väldigt djupa och superintelligenta, men egentligen har de fått väldigt mycket om bakfoten.

Några rader om en Billgren-bok

Han menade kanske allvar. Varför kan jag då inte ta den här boken - Ernst Billgrens "Vad är konst : och 100 andra jätteviktiga frågor" (Langenskiöld, 2008) - på allvar? Jag ser den snarare som en ganska klämkäck sak. "Jätteviktiga frågor" behandlas på ett respektlöst sätt - och verkar därmed inte alls "jätteviktiga".

Upplägget är ju smått genialt: Varje fråga får ett kort svar och ett långt svar. Mina tankar går till Luthers och Strindbergs olika katekeser. Men ack, så långt Billgren har kvar till deras nivå.

Nej, den här boken hade förmodligen inte blivit godkänd om den hade varit en uppsats vid någon erkänt bra filosofisk fakultet. Här finns lättköpta poänger och kvasidjupa tankegångar sida vid sida. Vissa frågor blir besvarade med svar som egentligen inte har med frågan att göra. Ibland blandar han ihop äpplen med päron. Det är nonchalant och besserwissrigt på samma gång. Etc. Mums för en opponent.

Jag skulle vilja råda någon helt annan person att ta hand om denna bok. Till denne presumtive författare skulle jag säga: "Gör om. Gör rätt."

Läs gärna denna recension.

En sofistikerad gäspning

Sedd:

En bit in i filmen funderade jag på om jag skulle ge den betyget 4 eller 5. Men när jag hade sett den färdigt gick mina tankar i stället åt 3-hållet. Slutet är nämligen mesigt och oförargligt. Filmen vågar inte ta ut svängarna ordentligt. Den vill inte reta upp någon i onödan. Men den irriterar mig - därför att den här filmen slutar i ett: "Jaha. Och?" Läs mera här.

Tänk så mycket mera intressant och spännande denna film hade blivit i regi av Lars von Trier! Slutet på "Breaking the waves" är hundra gånger mera tankeväckande än slutet på den här filmen. Denna film hade blivit ofantligt mycket mera sevärd om den hade varit en enda stor lovsång och retat gallfeber på alla ateister.

Tvåspråkigt tal

Talekonst.

Konstvärk

Det här är så djupsinnigt, nyskapande, originellt och kreativt att det måste bli upphovsrättsskyddat ;-)