Minnesdag

I dag är det jämnt 49 år sedan som det här dubbelalbumet kom ut. Ett av tidernas bästa dubbelalbum kan man väl kalla det. Men kvaliteten hos de olika låtarna skiftar oerhört. De sämsta är helt usla medan de bästa är makalösa.

Några rader om en dokumentärfilm

Jag såg alltihop nästan i ett sträck, endast med avbrott för lite fika. Scorseses film om George Harrison är givetvis mycket sevärd. Visserligen visste ju en sådan gammal stöt som jag det mesta redan, men det dök upp några sanningar som jag inte tidigare kände till.

Det är alltid med blandade känslor jag ser sådant här. Jag börjar tänka: "Vad hade hänt om...", och en massa kontrafaktiska villkorssatser snurrar runt i skallen. Jag vet att det är nonsens, men ändå händer det. Man känner igen så mycket och man kan nästan erinra sig vad man gjorde när man t.ex. fick veta att "Day tripper/We can work it out" blev etta på listan. (Om jag inte minns fel, så befann jag mig i "finrummet" i mitt tonårshem - där fanns stereoanläggningen.) Jo, så är det ju - en dokumentärfilm om George Harrison blir oundvikligen även en dokumentärfilm om The Beatles. Och sådant som historien om The Beatles händer förmodligen bara en gång per sekel. Och skall man skriva 1900-talets historia så kommer man inte undan de fyra. Och George var en av dem.

Någon har sagt att George Harrison skulle ha varit en självklar ledare i vilket band som helst. Men nu tillhörde han The Beatles och där fanns redan två andra ledare. Sett så här i backspegeln gjorde han förmodligen helt rätt när han fortsatte solo.

Snarlikt

Om man inte visste hur det verkligen låg till, så skulle man kunna tro att den här låten skrevs av Lennon & McCartney och framfördes av The Beatles. Det påminner väldigt mycket om hur de fyra lät vid slutet av 1960-talet. Mycket melodiöst och tjusigt.

Too many?

Njae... Jag är skeptisk. Boken "Many years from now" (Original 1997, svensk upplaga 1998) som bygger på intervjuer med Paul McCartney är i mitt tycke för tjock. Det blir som i Monty Python-sketchen där konstnären som skulle måla den sista nattvarden tog i och målade tre Jesus. "Too many?" Man hade med fördel kunnat stryka c:a 150 av de nästan 700 sidorna. Det blir alltför mycket kalenderbitande. Det blir alltför nördigt. Varje liten händelse tycks få en avgörande betydelse.

Visst kan det vara intressant att få veta vem som egentligen var den främste upphovsmannen bakom vissa av Beatles' låtar, men här går det till överdrift. Jag skulle vilja se en nedbantad version av boken - en sorts "McCartney for dummies". Den här boken är bara intressant för någon som tänker ställa upp i något tävlingsprogram på TV där det enda ämnet för tävlingsfrågorna är Beatles.

Den bästa boken om Beatles är fortfarande "En revolution i huvudet" av Ian MacDonald. Se här och här.