Blödande gitarrspel

Det blir aldrig mera berörande än så här. Fantastiskt! 

Dagens citat

"Ledan är för mig liksom något otillräckligt eller ofullkomligt eller torftigt element i verkligheten." (s. 6)

"(...) min leda liknar det ofta förekommande och hemlighetsfulla avbrottet i den elektriska strömmen i ett hus." (s. 6) 

"(...) min leda skulle kunna definieras som en sjukdom hos tingen, bestående i en förslappning av eller en nästan ögonblicklig förlust av vitaliteten." (s. 7)

"(...) omöjligheten att känna samband och oförmågan att komma ut ur ett sådant tillstånd." (s. 7)

"Ledan var för mig som en dimma i vilken min tanke ständigt gick vilse, endast då och då skymtade den någon detalj i verkligheten." (s. 59)

(Ur Alberto Moravias bok "Ledan", 1963.)

Svårt att sova? Prova denna.

Det är märkligt - att man kan skriva en så tradig bok om ett så spännande ämne. Lynne McTaggarts bok "Fältet : jakten på universums hemliga kraft" (2011) skulle kunna ha blivit en helt makalös bok om t.ex. Bill Bryson hade skrivit den. Nu är den i stället ett sömnpiller. Jag pallade 100 sidor. Sedan fick jag typ kramp - med c:a 200 sidor kvar.

Det må vara hänt att hon har helt rätt i sak. Det lär bli svårt att motbevisa henne. Men att använda så här många ord på ett så sövande sätt borde nästan vara kriminellt.

Nej, läs hellre detta och detta. Och se hellre detta.

En bra film och en bra låt

Det här är ett ganska intressant möte mellan film och musik:

Den odödliga låten "Insensatez" av Antonio Carlos Jobim och Vinicius de Moraes passar väldigt bra ihop med Antonionis vemodiga film "Natten". Här förenas känslor av leda, alienation, olycklig kärlek, vilsenhet, utanförskap och kommunikationskollaps.

En rolig bok om trista saker

Att en bok om trista saker kan bli riktigt rolig låter väl som en paradox. Men i det här fallet är det sant. Johan Tells bok "Trista sevärdheter" (2011) handlar om just det som man tror att den handlar om - och det blir roligt.

Hur man har kunnat inbilla sig att dessa s.k. sevärdheter skulle anses vara värda att se är oftast en gåta. Johan Tell beskriver ett exempel så här:
"Turismen räknas numera till en av världens största ekonomiska verksamheter. Därför tycker jag att det är viktigt att diskutera vad som får oss att resa, får oss att besöka en annan svensk plats än den vi själva bor på. För när företrädare för Visit Sweden säger saker som 'Sverige behöver tydliga och exotiska ikoner' och applåderar det planerade bygget av världens största älg utanför Skellefteå är det angeläget att någon står bredvid och säger 'Låter inte det där väldigt trist?' och ifrågasätter om denna typ av spektakel är vad vi ska lägga kraft och pengar på." (s. 5)

Jag håller fullständigt med författaren om att de ansvariga bakom vissa sådana här stolleprov skulle ställas till svars. Man kan fråga dem: "Hur i all sin dar tänkte ni när ni trodde att detta skulle vara en sevärdhet?". Man skulle kunna säga till dem: "Detta är falsk marknadsföring. Detta är vilseledande information."

Boken rymmer 121 exempel på just trista sevärdheter. Varje bild har en informativ och roande bildtext. Vissa exempel på sevärdheter är så oerhörda att man helt kan tappa tron på mänskligt omdöme. Det blir pekoral och kitsch i en gräslig blandning.

Två ytterligare exempel:

Från Citadellet i Malmö: "Skålgropsstenen från Fosie har fem skålgropar (rödmålade). De är kanske från bronsåldern." (s. 15)
Jag dör av nyfikenhet! Nästa gång jag är i Malmö måste jag besöka denna sevärdhet! (Ironi)

Från Domkyrkan i Lund: "Alla skånska skolbarn åker buss till Lund för att se på Jätten Finn. Han är lockbetet medan Lunds domkyrka, i vars krypta Jätten Finn finns, är det egentliga, pedagogiska huvudskälet till utflykten. Jätten Finn är 165 centimeter hög inklusive pelarens fot som han står på. Alla skånska skolbarn blir jättebesvikna." (s. 44)
Precis så är det. En mera meningslös skolresa är svår att tänka sig. Varför skulle vi (Jag var ett skånskt skolbarn) utsättas för denna plåga?

Ja, så håller det på. "Att vilja men inte kunna" skulle kunna vara en adekvat beskrivning av den monumentala inkompetens som de ansvariga bakom dessa "turistmagneter" har visat.

Besök gärna hemsidan!

Inte här för att vara trevlig

Ibland blir jag bara så trött på att umgås. Om man vill få mig på riktigt dåligt humör, så skall man tvinga mig med på en "fest" eller en "tillställning" med människor som jag är måttligt intresserad av och kräva av mig att jag skall vara "trevlig" och "spirituell". I sådana lägen känner jag mig som Miles Davis i det här utdraget ur hans självbiografi:

"Då vi gick sa jag till Cicely, 'Ta aldrig mer med mig på nån sån här skit i hela ditt jävla liv och få mig att tycka synd om vita. Jag vill hellre att hjärtat pajar när jag gör nåt annat än att det ska paja när jag gör nåt så här jävla trist. Låt mig köra in i en buss med min Ferrari eller nåt.'" (s. 424 i pocketupplagan från 1991).

Det är mördande tradigt att sitta och anstränga sig för att vara "trevlig" när det man helst vill göra är att sticka därifrån och göra något vettigare - och nästan vad som helst annat skulle vara bättre att ägna tiden åt.

Mycket socialt umgänge uppfattar jag som medelmåttighetens diktatur. Och medelmåttighetens diktatur blir lätt medelmåttornas tyranni. Jag känner att jag måste sänka mig till en nivå jag inte trivs i. Jag vill bara vara i fred och syssla med något jag finner meningsfullt, men nej - "Nu skall vi ha det trevligt"!

Sådana umgängesformer blir ofta så otroligt icke-givande att jag baxnar. Allting tenderar att bli långbänksärenden. Ingenting sker då snabbt. Det blir mirakulöst ineffektivt. Det blir ungefär lika tradigt som att köra bil på en 90-sträcka och hamna bakom en töffe som kör i max 70 km/tim och utan att jag kan köra om - p.g.a. möte, kurva, uppförsbacke el. likn.

Bob Dylan sade i en intervju att han alltid har varit "very easily bored". Jag förstår vad han menar.

Några rader om Antonionis "Feber"

Sedd:

Jag lånade Antonionis "Feber" av en bekant. I och med denna film slutade Antonioni göra svartvita filmer. Det kan man på sätt och vis tycka var synd. I "Feber" lyckades han nämligen, tycker jag, föra svartvit filmkonst till makalösa höjder. Han spelade med ljus och skugga, vitt och svart, på ett mästerligt sätt. Vem vet, han kanske tänkte "Bättre än så här blir det inte med svartvitt. Lika bra att övergå till färgfilm."

Med filmen följer en intervju. Det är en fransk intellektuell man som pratar och pratar och pratar om Antonionis filmer, i synnerhet den trilogi där "Feber" är den sista delen. Men det är inte helt andefattigt pladder som denne expert håller på med. Han har en del poänger. Så t.ex. skall man inte försöka förstå Antonionis filmer som andra regissörers filmer. Den här trilogin "handlar" inte så mycket om vad som händer; de "handlar" snarare om saker och ting som inte händer. De skildrar kärlek som vissnat och dött, alienation, leda, vilsenhet och kommunikationstrassel.

I min värld är detta en mycket bra film - värd ett högre betyg än 7,7.

Jag - en tröttnisse

Ni får ursäkta. Jag är trött och sömnig. Vi syns förhoppningsvis i morgon!

Tråkiga personer är ofta ganska dumma

Var det en rubrik som fick dig att haja till? Det var meningen. Jag kom att tänka på detta när jag såg en person på TV. Min fru sade då: "Vilken tråkig människa!". Då sade jag: "H*n verkar ju inte vara alltför smart.".

Så är det. Den som är tråkig har kanske lite svårt för att fatta. Ett annat exempel: Person X går på fest och verkar ha tråkigt hela tiden. Men... Om X själv ville gå på festen, visste vilka andra personer som skulle vara med och har sett fram emot den stora händelsen och dessutom inte har en enda anledning att vara på dåligt humör - varför är då inte X glad på festen? Jo - det kan mycket väl bero på att X:s sociala och emotionella intelligens är låg. X "hänger inte med" på alla skämt och skojigheter. X är inte spirituell, alert och "med på tåget". X är tråkig.

Dagens irritationsobjekt

Kärring i 40-årsåldern sitter på bussen och pratar högt och ljudligt i mobiltelefon. Hur svårt kan det vara att säga t.ex.: "Du, kan vi prata senare? Jag sitter på bussen och jag är knappast ensam. Det här måste vi inte prata om just nu. Eller om det är jätteviktigt - messa!".

Hon pratade nästan utan att andas eller lyssna i 20 minuter. Trots att jag demonstrativt stoppade in en propp i örat kunde jag höra hennes andefattiga pladder. Vissa röster verkar gå genom märg och ben. Pratandet är nog en sorts tics. Svamlare har antagligen något syndrom. De är helt odugliga på att fatta sig kort och koncist. Det är en tankeoreda som trotsar beskrivning.

När hon klev av bussen tände hon en cigarett. Jag tänkte: "Typiskt. Det är ofta så att rökare är bra på att låta flabben gå."

Förorenad eter

Det är bra med öronproppar. Personligen behöver jag bara en, eftersom jag är döv på ena örat. Varför är det då bra att ha? Jo, det är t.ex. väldigt bra att ha när man åker buss. Det är nämligen ofta ett väldigt tjatter ombord på bussar. Unga tjejer och killar är värst. Det är ett förbannat kackel om allt och ingenting. Och ofta tar man sig själv på blodigt allvar. Eller tror man att man är rolig - men egentligen är man inte ett dugg rolig. Antingen tycks man ha diagnosen "grandios narcissism" eller har man väldigt udda humor.

Etern är förorenad. Det borde finnas en särskild paragraf i Miljöbalken om att folk inte får snacka en massa skit. Folk verkar tro att alla andra människor måste vara intresserade av att höra deras dösnack. Jag kräver fredade tysta zoner!

Ah, jag njuter nästan av skadeglädje när jag stoppar in min öronpropp i mitt ena öra. Det är ett litet triumfens ögonblick. Folk får tänka vad de vill. Jag kan föreställa mig att de tänker:
"Det var en högfärdig jävel. Så fräckt att så demonstrativt stoppa in en öronpropp i örat! Vem faen tror han att han är!?"

Jag behöver inte vara trevlig. Jag måste inte vara social och kontaktbar. Det finns inget kontrakt eller avtal som jag har skrivit under där jag förbinder mig att vara social och trevlig. Jag har min fulla rätt att vara grinig gammal gubbe.

Efter en lång arbetsdag där jag mer eller mindre måste vara social och trevlig non stop känns det väldigt befriande att efter arbetstidens slut vara liksom innesluten i en bubbla.

Patetiskt och tradigt

131 kommentarer kring detta - hittills! Snacka om het potatis. Hur orkar de? Vad väntar de sig? Att hon skall "göra en pudel" och be om ursäkt? Leda, leda, leda...

Burr...

Om jag som juvenil hade ställts inför valet att bli vuxen eller att inte bli vuxen och jag samtidigt hade fått veta att detta är följden av att bli vuxen, så hade jag nog valt att hoppa av alltihop.

Nyhetskvarnen maler och maler och maler och maler...

Zzzzzz, så tråkig Newsmill är. Det är en plåga att surfa omkring där. Det är ju bara en samling självbelåtna egotrippare som tar sig själva på så blodigt allvar att man storknar. Alla är knastertorra världsförbättrare. Om bara vi andra gör som de tycker och tänker, så blir världen genast perfekt - tror de. Till råga på eländet så kryllar det av jobbiga närbilder. Finns det något mera humorbefriat och pekoralt "pretto" än Newsmill?

Babel - inte babbel

Babel är alltid intressant. Programmet med Peter Høeg och Lars Gustafsson var absolut inget undantag. Jag sitter just nu och ser det i SvT Play - denna underbara uppfinning. Jag fäster mig särskilt vid ett par uttalanden.

Peter Høeg: "Jag har dem inte ens själv. Det är bra så att man inte blir självupptagen. Vi ska komma ihåg att alla är här på jorden en kort tid. Även de stora som vi inte får jämföra oss med glöms bort ganska snart. Det samma gäller mina böcker. De är ringar på vattnet en kort tid och sen är de borta. (...) Jag kanske får till en mening eller en halv sida men jag lyckas aldrig göra en helhet där jag når ända fram."

Där kan vi verkligen prata om självdistans och ödmjukhet.

Lars Gustafsson: "Jag skriver därför att livet blir så förfärligt tråkigt om man inte skriver."

Sic! Det kan jag skriva under på. Och Graham Greene lär ha sagt något liknande.

Stor dramatik som blir tradig

Sedd:

Tja... Jag är inte imponerad. "Drottning Margot" känns så "middle of the road". Den är så konventionellt gjord. Att den har fått priser bevisar inte att den är ett mästerverk. Gör en film på en känd litterär förlaga, använd några kända skådespelare, sätt in en himla massa statister, ta några scener med strider man mot man, låt många hästar galoppera över vidderna, låt kvinnor intrigera bakom mäns ryggar, kör några scener med tjusiga naturbilder, visa lite naket och så krydda det hela med mycket blod och några avhuggna huvuden. Vips, så blir filmen nominerad i olika sammanhang. Det är så förutsägbart.

Jag snabbspolade. Det är också ett betyg. Nu ödslar jag inte mer tid på detta.

Från en genial TV-serie

Varför händer aldrig något sådant här i verkligheten? Varför är livet så tradigt förutsägbart? Liv - var är din udd? Medmänniska, var är din fantasi? Överraska mig positivt! Gör det oväntade! Gör mig glad! Gör mig imponerad av din uppmuntrande, improviserade påhittighet!

Så går vi runt...

Första dagen på jobbet efter semestern. Jobb upp över öronen. Vet inte när jag är i kapp. En sak är säker: att vara löntagare är ungefär som att vara försedd med sele och fotboja - och befinna sig i en kätte. Att tvingas lyda order för att kunna erhålla lön för överlevnaden ger mig lust att instämma i en boktitel av E. M. Cioran: "Om olägenheten i att vara född". Med andra ord: livet är ett fängelse.

Denna första dag åter på jobbet ger mig också anledning att undra: "Vem är egentligen fri?". Var Robinson Crusoe fri? Vid en hastig blick - ja. Men vid en närmare granskning - nej. Hans frihet begränsades av de knappa resurserna och av den påtvingade vistelsen på ön. Nej - vem är egentligen fri? Just nu är jag beredd att hävda: Frihet är en illusion, ett irrbloss, en hägring.

Achtung. Gerade aus.

Det här måste vara det tradigaste fotbolls-VM jag har upplevt. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om Tyskland nu vinner alltihop. Det innebär döden för underhållande fotboll. Att titta på tysk fotboll är som att titta på stridsvagnar rullande fram över Revingehed. Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Modern fotboll = sömnpiller

Fotbolls-VM... Jag vet inte. Jag är skeptisk. Jag kan sitta och glo på en match ett tag, sedan ger jag upp. Det är inte tillräckligt spännande. Jag finner det trist. Jag är less på 0-0 och 1-1 och sådana mesiga resultat. Att se på fotboll nuförtiden är ungefär lika upphetsande som att se på ett schackparti mellan två jämnstarka mästare eller som att bevittna en höftledsoperation. Alltså inte. Jag grips av leda.

Jag tror att kvaliteten på fotbollsspel på den här nivån har blivit så jämnbra att det bara är dagsformen och slumpen som avgör vilket lag som skall vinna. Det är mycket roligare då att se någon gammal match med gamla goda Brasilien - när de fortfarande hade samban i kroppen och hade roligt med "trasan".

Nuförtiden känns varje fotbollsmatch som "ännu en dag på jobbet". Det är förutsägbart och tradigt. Jag får en känsla av att det har smugit sig in en fruktansvärd massa kvalitetssäkring i fotbollen. Man kanske har en verksamhetshandbok där det står exakt vad varje spelare skall göra i exakt varenda tänkbar situation. Och då är det inte roligt längre.

Fotboll måste också bjuda på improvisation, överraskningar och egotrippande soloprestationer. Hur går det ihop med kvalitetssäkring? Nej, då kommer väl någon revisor och tar dem i örat: "Det där var inte enligt rutinbeskrivningarna. Det går inte att kvalitetssäkra sådana påhitt."