Ibland blir jag bara så trött på att umgås. Om man vill få mig på riktigt dåligt humör, så skall man tvinga mig med på en "fest" eller en "tillställning" med människor som jag är måttligt intresserad av och kräva av mig att jag skall vara "trevlig" och "spirituell". I sådana lägen känner jag mig som Miles Davis i det här utdraget ur hans självbiografi:
"Då vi gick sa jag till Cicely, 'Ta aldrig mer med mig på nån sån här skit i hela ditt jävla liv och få mig att tycka synd om vita. Jag vill hellre att hjärtat pajar när jag gör nåt annat än att det ska paja när jag gör nåt så här jävla trist. Låt mig köra in i en buss med min Ferrari eller nåt.'" (s. 424 i pocketupplagan från 1991).
Det är mördande tradigt att sitta och anstränga sig för att vara "trevlig" när det man helst vill göra är att sticka därifrån och göra något vettigare - och nästan vad som helst annat skulle vara bättre att ägna tiden åt.
Mycket socialt umgänge uppfattar jag som medelmåttighetens diktatur. Och medelmåttighetens diktatur blir lätt medelmåttornas tyranni. Jag känner att jag måste sänka mig till en nivå jag inte trivs i. Jag vill bara vara i fred och syssla med något jag finner meningsfullt, men nej - "Nu skall vi ha det trevligt"!
Sådana umgängesformer blir ofta så otroligt icke-givande att jag baxnar. Allting tenderar att bli långbänksärenden. Ingenting sker då snabbt. Det blir mirakulöst ineffektivt. Det blir ungefär lika tradigt som att köra bil på en 90-sträcka och hamna bakom en töffe som kör i max 70 km/tim och utan att jag kan köra om - p.g.a. möte, kurva, uppförsbacke el. likn.
Bob Dylan sade i en intervju att han alltid har varit "very easily bored". Jag förstår vad han menar.
Det är mördande tradigt att sitta och anstränga sig för att vara "trevlig" när det man helst vill göra är att sticka därifrån och göra något vettigare - och nästan vad som helst annat skulle vara bättre att ägna tiden åt.
Mycket socialt umgänge uppfattar jag som medelmåttighetens diktatur. Och medelmåttighetens diktatur blir lätt medelmåttornas tyranni. Jag känner att jag måste sänka mig till en nivå jag inte trivs i. Jag vill bara vara i fred och syssla med något jag finner meningsfullt, men nej - "Nu skall vi ha det trevligt"!
Sådana umgängesformer blir ofta så otroligt icke-givande att jag baxnar. Allting tenderar att bli långbänksärenden. Ingenting sker då snabbt. Det blir mirakulöst ineffektivt. Det blir ungefär lika tradigt som att köra bil på en 90-sträcka och hamna bakom en töffe som kör i max 70 km/tim och utan att jag kan köra om - p.g.a. möte, kurva, uppförsbacke el. likn.
Bob Dylan sade i en intervju att han alltid har varit "very easily bored". Jag förstår vad han menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar