Märklig synkronicitet

När jag var i Köpenhamn senast linkade jag omkring lite på Ströget. Jag hamnade bakom någon som jag tyckte mig känna igen. Jag kunde inte vara säker, så jag avvaktade litet. Jag såg att hon avvek från huvudspåret en kort stund, så jag valde att sakta ner stegen och stannade till för att se om jag kände igen henne längre fram - om hon skulle fortsätta på huvudspåret. Så blev det. Det var faktiskt hon - en go' och respekterad och mycket omtyckt kollega. Hur stor var sannolikheten att vi skulle vara på samma ställe på Ströget samtidigt? Minimal. Hur som helst: jag blev mycket glad över att se henne och hon verkade bli glad över att se mig. Det är gott att leva (som Ulf Lundell sjöng).