söndag 31 oktober 2010

Dumma befallningar


Jaha? Eh? Varför då? Vad händer sedan? Detta är vad jag kallar otillräcklig information. Särskilt när båset är tomt. Det finns ingenstans att lägga i något mynt och det finns ingen plats att skjuta in någon nyckel.

Varför?

Jag gillar sättet på vilket han blir så upprörd över vissa personers dumhet:


Mera att läsa här.

10 på 2

Sedd:


Snacka om bred episk berättelse. Om det verkligen har hänt, så är det desto mera enastående. Historien bakom filmen "De tio budorden" behöver väl ingen närmare beskrivning. Men egentligen hade det varit mera adekvat att döpa filmen till "Moses liv" eller något liknande.

Filmen skulle kunna kallas pretentiös. Men i så fall pretentiös på ett bra sätt. Hur skall man f.ö. kunna skildra dessa händelser utan att bli kallad pretentiös? Det som händer är ju fullständigt unikt och går inte att överträffa. Nej, här finner jag det pretentiösa tilltalet helt i sin ordning. Filmen är ett mycket bra hantverk och med tanke på att den hade premiär 1956, så måste den också anses vara tekniskt skickligt gjord. Exempelvis är scenerna då havet delade sig och när Moses tog emot budtavlorna mäktiga att se än i dag. Och de 220 minuter filmen varar känns inte överdrivet långa. (Dock blir det aningen oavsiktligt komiskt när filmen inleds med någon sorts musikaliskt preludium och avslutas med dito efterspel.)

Visst kan jag förstå ifall Monty Python har hämtat inspiration från den här filmen - om det nu är fallet (vilket jag inte vet). Filmen skulle kunna ha gett dem uppslag till olika scener i "Life of Brian" och "Jakten på den heliga Graal". Det är nämligen lätt att göra parodi på den här filmen - därför att den liksom "tar i" så oerhört. Men det gör den inte sämre. Den får en fyra i min bok.

Alice Miller får inte förbigås

Jag har tidigare bloggat om två av Alice Millers böcker här och här. Nu tycker jag att det är dags att skriva några ord om "Den dolda nyckeln" (1989).


Uttrycket "den dolda nyckeln" syftar på att det hos skapande människor finns en nyckel till deras skapande dold i deras barndom. Det mesta i denna bok handlar om sådana nycklar till de verk vi känner av Friedrich Nietzsche, Pablo Picasso, Käthe Kollwitz och Buster Keaton. Vad i barndomen gjorde Nietzsche till Nietzsche, Picasso till Picasso etc.?

Nietzsche växte delvis upp i ett kvinnohushåll. "Han bor tillsammans med mormor, två fastrar, mor och en yngre syster. Det hade kunnat avlöpa väl om någon av dessa kvinnor hade visat honom ömhet, värme och äkta intresse. Men alla sökte de överträffa varandra i att bibringa honom självbehärskning och andra kristliga dygder. (...) försökte de tysta ner barnets obekväma nyfikenhet med sträng kontroll och hård uppfostran.
Vad kan ett barn som är fullständigt utlämnat åt en sådan ordning göra annat än anpassa sig och så gott han orkar kväva sina äkta känslor?" (s. 15)

"(...) Nietzsches verk var ett försök att befria sig från barndomens fängelse och från hatet mot dem som uppfostrade och plågade honom, ett försök som var hopplöst men som han vidhöll intill sinnessjukdom." (s. 22)

"Det råder inget tvivel om att Nietzsche uppfostrades enligt den 'svarta pedagogiken'." (s. 29)

"Om Nietzsche inte som barn hade tvingats lära sig att man ska behärska den 'outhärdliga gråtkrampen', om han som barn helt enkelt hade fått snyfta, hade mänskligheten varit en livsfilosof fattigare men i stället skulle människan Nietzsche ha blivit ett helt liv rikare. Och vem vet vad denne levande Nietzsche hade kunnat ge mänskligheten?" (s. 55)

"Många samtida och vänner till Picasso är överens om att han kände sig riktigt levande bara när han målade. Under målandet kunde han stiga ur det mördande prestationstvånget ut i ingivelsens, känslans, impulsernas frihet, ut i livet." (s. 67)

"Hennes [Käthe Kollwitz' - min anm.] tavlor uttrycker hopplösheten och resignationen hos en människa som aldrig fått artikulera sina starka, för omgivningen obekväma känslor. Och eftersom den upplevda vreden saknas är det inte sorg utan depression som talar ur bilderna." (s. 79)

"I dessa grovkorniga nummer slogs min far och jag alltid med kvastar, vilket gav mig tillfälle till lustiga kullerbyttor och fall. När jag grinade en gång blev nästa slag åtskilligt hårdare. All uppfostran jag någonsin fick av mina föräldrar ägde rum inför en intresserad publik. Jag fick inte så mycket som gnälla. (...) mitt uttryckslösa ansikte eller min stela mun fördubblade skratten. (...) Så snart jag stod på scenen eller framför kameran kunde jag helt enkelt inte le." (s. 85f) [Buster Keaton i intervju - min anm.]

"För Stalin, som liksom Hitler kom till världen efter tre döda syskon, fanns det i livet endast ensamhet, ständigt hot, visshet om att anses värdelös och skyldig. Ingenstans en människa som hade kunnat ta honom i sitt skydd mot den ständiga förföljelsen och misshandeln, som hade kunnat säga honom att han inte var skyldig. (...) När den gränslösa vanmakten hos ett barn aldrig finner en skyddande famn kan den bara förvandlas till hårdhet och hjärtlöshet." (s. 106)

Jag undrar bara: Varför diskuteras aldrig Alice Millers böcker nuförtiden? Är de helt "ute"? För mig är de alltid "inne".

lördag 30 oktober 2010

Några rader om en rysk film

Sedd:


Jag såg den ryska filmen "Ostrov" otextad. Skojar bara. Jag såg den med engelsk text. Den är mycket bra - en gripande historia om en man som söker Guds förlåtelse det mesta av sitt vuxna liv. Han känner stor skuld för en händelse under Andra världskriget och betraktar sig själv som en simpel syndare. Men hans starka kristna tro och hans böner gör underverk. Mer av handlingen skall jag inte avslöja här. Du kan läsa detta om du vill veta lite mera. Trailer har du här.

Mina tankar går till Tarkovskij och en film som t.ex. "Offret" eller "Stalker". Det är oerhört stämningsfullt och fotot är fantastiskt. Mitt betyg blir en fyra (av fem möjliga).

fredag 29 oktober 2010

Utan finess


Besticken i lådan?

Straffa dem!

Det borde vara förbjudet att köra bil och samtidigt hålla i en mobiltelefon pratande. Dessa fjantiga och patetiska ässepässar som tror att de är stjärnor för att de svänger och växlar samtidigt som de pjatar och pjatar och pjatar... Något löjligare får man leta efter. De inbillar sig vara så fruktansvärt viktiga och kolossalt upptagna. Det kan de inbilla någon annan. Mig lurar de inte.

Ett lämpligt straff? Tja, beslagtagen bil? Repor i lacken? Indraget körkort? En månad utan lön? Allmän bespottning vid skampåle på stadens torg? Förbjud bilförares användning av mobiltelefon - så länge de inte har handsfree! Och straffet måste vara kännbart - annars är det meningslöst.

torsdag 28 oktober 2010

Diskutabel formulering

I någon reklam för någon fackförening påstår man:
"Att arbeta är att vara efterlängtad".

Jaha? Det kan man ju tolka lite olika. Det är inte säkert att man är efterlängtad p.g.a. yrkesskicklighet, allmän trevlighet eller något annat positivt laddat. Det skulle kunna vara så att man är efterlängtad på jobbet som mobbningsoffer och hatobjekt.

onsdag 27 oktober 2010

Framplockat ur gömmorna

Ibland får jag vissa saker "på hjärnan" och kan inte släppa dem. Tvångstankar? Tja, kanske. En sådan fix idé jag hade för många år sedan var att få tag i en särskild aria. Det gällde Cantilena-arian i Villa-Lobos' "Bachianas Brasileiras", nr 5. Inga vilda hästar skulle kunna stoppa mig då. Jag måste bara ha tag i det stycket. Efter många om och men köpte jag den här trippel-LP:n:



Nu skulle jag nog inte ha ansträngt mig lika mycket. Man blir luttrad. Men visst måste ni väl hålla med om att arian är vacker?!?

Härskartekniker

"Don't f*ck with me" skulle kunna vara mitt valspråk. Jag tar inte skit. Ibland utsätts jag för olika härskartekniker som jag inte alls gillar. Jag försöker på olika sätt få personer att begripa hur de inte får behandla mig. En del har väldigt svårt för att fatta vad jag menar. Jag är kanske för raffinerad. Jag borde kanske vara mera rakt på sak.

Exempel på hur man inte får behandla mig? Jo: att skicka mail till mig med kopior till andra personer som egentligen inte alls har med saken att göra. Det tycker jag är ett j-la oskick. Och det är en härskarteknik.

Tre ringsignaler

Nu har jag hämtat hem tre ringsignaler till min mobiltelefon - ljud som jag tänker alternera mellan. Den första jag laddade hem var "Bla bla bla bla bla bla bla bla - ifrån morgon och till kväll är det bara bla bla bla". Den andra var Homer Simpsons röst. Den tredje var ledmotivet ur filmen "Gudfadern".

Nu tycker säkert några av er - kanske många - att detta är fånigt och inte värdigt en vuxen man. Men si - då tycker jag att ni har fel. Jag är av den bestämda uppfattningen att man måste ha lite av barnasinnet i behåll. Jag omges av torrbollar och tråkmånsar hela dagarna, så jag måste tramsa till det ibland. Annars blir jag ett nervvrak. Ni kan tycka att jag är fjantig, men i så fall är jag hellre fjantig än dötrist. Det finns människor som är så seriösa, humorbefriade och tråkiga att de kan få klockor att stanna. Sådan vill jag inte vara. Take it or leave it.

Det var bättre förr?


Det har hänt en del. Man skulle inte komma undan med en sådan nyhetsuppläsning nu.

tisdag 26 oktober 2010

Bacharach x 2

Ibland glömmer jag bort vilken fantastisk kompositör han har varit. Det är ju klantigt att glömma det. Här två exempel på vad jag menar. I det första exemplet ber jag er särskilt lägga märke till det makalösa slutet. Efter 3:40 tror man att det är slut - tji fick man! Oerhört snyggt.


Och i exemplet nedan vill jag bara påpeka att en sådan text skriver ingen liten spoling som knappt är torr bakom öronen. Texten andas gedigen livserfarenhet. Och Costellos sätt att sjunga - suveränt! Proffsigt och "inkännande".


God smak - håll med om det!

Något!

Är det så att hela livet går ut på att bevisa att man betyder något för någon?
Ibland känner jag mig som Povl Dissing i den här låten.
Om jag inte kan bli din hot dog, så låt mig bli ditt varma bröd.
En fantastisk text här.
Låt mig bli något!

Helvetet är kanske ett ställe där man aldrig blir vare sig bekräftad eller sedd.

måndag 25 oktober 2010

Pinsamt?

Det här ger lite att fundera kring.

söndag 24 oktober 2010

Några rader om en Pasolinifilm

Sedd:


Ateisten och marxisten Pasolini gjorde film på ett evangelium: Matteusevangeliet. Det var det evangelium han tyckte bäst om. Filmen följde texten troget, men följde knappast den kronologiska ordningen slaviskt.

"1999 utsågs den blasfemidömde regissörens verk till 'alla tiders främsta film' - av Vatikanen!" (Citerat från omslagets baksida) Påvens lista över de tio bästa filmerna finns här. Och nu kanske Simpsons snart smyger sig in på listan.

Nåväl, jag ger Pasolinis film en stark fyra på en femgradig skala.

Höstö


(Copyright Thomas O.)

lördag 23 oktober 2010

Han går verkligen i gång


Lysande, briljant, strålande - perfekt!

Det blir alltid fel

Det här är smått genialt. Hur man än gör...

Om och om igen...


En go' gammal bit. Övriga kommentarer överflödiga...

Jaha?

I dag har jag varit vid en återvinningscentral med en massa skräp. De har en egen logik på sådana ställen. Jag kom dit bl.a. med ett spegelskåp som har suttit på en vägg i en toalett. Skåpets material var framför allt trä men även metall och glas. Var skall man slänga slikt, tror ni? Om man inte visste det redan innan, så skulle det vara nära nog omöjligt att resonera sig fram till det. Jag tror inte ens Albert Einstein skulle ha vetat exakt var han skulle slänga allt skräp på en återvinningscentral.

Fråga: Var skall man alltså slänga ett sådant spegelskåp?


Svar: Bland resårmöbler.

Tanke: Glasklar logik - om man har en sådan udda logik.

Trams i TV

Det finns alltid något att reta upp sig på. Nyss blev jag förbannad på ett par personer som satt i TV-studion och blarrade om tidningen Okej. En av dem menade på fullt allvar att den tidningen var Sveriges bästa poptidning på den tiden det begav sig. Vilket struntprat. Schlager var bättre. Sedan kom Pop och den var ännu bättre - den blev den bästa svenska poptidningen genom tiderna.

Samma person påstod också något med andemeningen att en journalist aldrig får låta den egna smaken eller de egna favoriterna göra avtryck i artiklar eller liknande. Vilket oerhört struntprat. Det är snarare precis tvärtom. De bästa artiklarna, krönikorna, kåserierna, essäerna eller vad vi än kallar dem är de som har ett personligt tilltal och avslöjar skribentens egna åsikter och egen smak. Tag bara den fenomenale Andres Lokko som exempel. Han är väl aldrig mera genial än när han är som mest subjektiv och minst objektiv.


fredag 22 oktober 2010

Nämn det inte

Till alla som skriver på Newsmill: Ni verkar inte veta vad humor är. Detta är ett exempel på humor:


Kan ni åtminstone försöka att smyga in lite humor någon gång emellanåt?

Nyhetskvarnen maler och maler och maler och maler...

Zzzzzz, så tråkig Newsmill är. Det är en plåga att surfa omkring där. Det är ju bara en samling självbelåtna egotrippare som tar sig själva på så blodigt allvar att man storknar. Alla är knastertorra världsförbättrare. Om bara vi andra gör som de tycker och tänker, så blir världen genast perfekt - tror de. Till råga på eländet så kryllar det av jobbiga närbilder. Finns det något mera humorbefriat och pekoralt "pretto" än Newsmill?

Vacker utan spackel

Kort taget med mobiltelefon vid en busshållplats:


Jag påstår, att hon är naturligt vacker. Hon behöver inget smink alls, inbillar jag mig. Att vara vacker utan spackel är att vara extra vacker.

Sedan kan man ju ha åsikter om den skrynkelfria hyn. Själv föredrar jag några skrynklor här och där. Med skrynklor på de rätta ställena kan en mogen kvinna vara oerhört attraktiv. Skrynklor indikerar livserfarenhet - och det kan vara oemotståndligt intressant.

Kids i vägen på vägen

Vid infarten till ett bostadsområde finns det en skylt med någon text om att man bör köra sakta p.g.a. lekande barn. Dessutom finns visst en sådan här skylt:


Vissa barnfamiljer måste ha missuppfattat de där skyltarna. De tycks tro att barnen MÅSTE leka på gatan. Det är så störande. Det finns lekplatser och fotbollsplan bara ett stenkast ifrån. Hjälper det? Nej. Barnen fnattar omkring som elaka dvärgar mitt på gatan och är allmänt i vägen.

torsdag 21 oktober 2010

Blåst

Man tar sig för pannan när man ser detta. Vilken sorts uppfostran har hon fått? Eller var hon omöjlig att uppfostra? Programledarna har all min sympati när de skäller ut henne. Hon har definitivt inte alla bestick i lådan. Hon borde omyndigförklaras, om ni frågar mig.

Kring en bok om filosofi

Konrad Marc-Wogaus bok "Att studera filosofi" - i denna andra tryckning - kom ut 1963. Jag läste den troligen som kursbok någon gång i början av 1970-talet. Nu står den i bokhyllan. Jag har rent generellt sett svårt för att göra mig av med böcker...


Tidigare har jag bloggat om en annan bok av samme författare här. Det jag skrev då stämmer delvis även in på denna bok. Jag läste filosofi i hopp om att kunna bemästra livet. Jag trodde att filosofin skulle kunna ge mig svar på alla frågor. Genom att läsa filosofi skulle jag sakta men säkert, inbillade jag mig, komma in i ett tillstånd där jag aldrig var svarslös. Nu vet jag att det var väldigt naivt att tro något sådant.

Här finns anledning att citera.

"Rudolf Carnap gjorde gällande, att Heideggers teser var metafysiska skensatser utan någon mening. De liknade till sin struktur meningsfulla satser i vanligt språk men de bröt mot elementära logiska regler." (s. 18)

"Filosofin kan inte nöja sig med ordlekar, den fordrar logiskt bindande argument.

Det är just avsaknaden av dylika argument som gör Heideggers sätt att filosofera i mina ögon förkastligt. (...) Tolkningen av människans tillvaro som 'Sorge' grundas på en fabel! Sådant är inte vetenskap, inte vetenskaplig filosofi." (s. 22f)

"Vid analysen av en sats gäller det inte att fråga efter de betingelser under vilka satsen i fråga är sann. I stället bör frågas vilken funktion satsen fyller i sammanhanget. Satsen 'Du skall inte stjäla' har mening, såtillvida som den fyller en bestämd funktion, att förbjuda något och därmed påverka, och denna dess funktion utgör dess mening." (s. 34)

"Att förstå ett ord eller en sats är, så gör han gällande i denna bok [Wittgenstein i "Philosophische Untersuchungen - min anm.], att kunna använda ordet eller satsen, dvs. att behärska det språks teknik som ordet och satsen tillhör. Ordets betydelse är det sätt på vilket det används i språket." (s. 37)

"Filosofins uppgift är först och främst att se efter och beskriva hur vårt vardagsspråk arbetar. (...) det gäller att uppmärksamma det som ligger framför ögonen på oss." (s. 38)

"Genom att tillgodogöra oss århundradens erfarenhet får vi en säkrare utgångspunkt för vårt filosofiska tänkande." (s. 62)

Man brukar säga "Gammal kärlek rostar aldrig". Det stämmer faktiskt när det gäller min kärlek till filosofi. Ämnet är mig aldrig likgiltigt.

Dagens haiku

Ord nummer fem där.
Här syntes ord nummer fem.
Där ord nummer fem.

onsdag 20 oktober 2010

Uppe på en våg utan att trilla

Jag har hävdat det förr och jag kan påstå det igen:
Det vackraste som finns är en vacker naken kvinnokropp.

Varför skulle man skämmas om man tittar på vackra bilder av nakna kvinnor? Det är ju konst. Visserligen kan det bli upphetsande, men det är inte syndigt att bli upphetsad. Däremot är det slarvigt att bli alltför upphetsad. Det är det som är konsten med att älska enligt tantra och tao. En man måste veta sina begränsningar. Han skall bli lagom upphetsad och inte låta känslorna skena iväg hur som helst.

Ich bin ein Autor! I am a celebrity! Je suis une idole!

Nu har det hänt - det som jag trodde aldrig skulle hända. Jag har fått en kommentar från en författare! Gå in här och läs.

Det är precis sådant här som internet är så bra till - att förenkla utbyten av tankar, åsikter, idéer m.m. Att t.ex. läsare och författare kan ha en konstruktiv dialog så direkt är ju kolossalt intressant!

Som ni märker i min kommentar - om ni läser den - så är jag inte särskilt imponerad av vissa författares kontakt med läsekretsen. Problemet är väl att författare inte är ensamma om den nonchalanta attityden till sin publik. Det gäller även en del andra personer som är beroende av betalande läsare, tittare, åhörare. En del "kändisar" verkar tycka att en beundrande publik är ett jävla otyg. Det är som om de betraktar sig själva som övermänniskor och "vanligt folk" som ett obildat pack - endast värt förakt eller total nonchalans.

I min värld tillhör det elementär hyfs att t.ex. besvara mail - i synnerhet om de är hyllningar. Rätta mig om jag har fel, men om man har en helt öppen och icke anonym e-post-adress, så bör man väl ta sig tid att besvara mail? Annars får man väl strunta i att ha en e-post-adress - eller bara lämna ut den till en liten skara.

tisdag 19 oktober 2010

Några rader om en ny svensk film

Sedd:


Kritikerna tyckte så här. Jag instämmer. "Himlen är oskyldigt blå" är värd en stark trea - eller en svag fyra.

Men varför skall det vara så förtvivlat svårt att höra vad skådespelarna säger i svenska filmer?!? Det beror inte bara på dålig artikulation. Är ljudteknik den mest avancerade vetenskapen som finns? Varför måste man ha textremsor även till svenska filmer?!?

måndag 18 oktober 2010

Dagens nonsens


- I see a star - a sea star.

Framplockat ur gömmorna

Det måste erkännas: jag har haft dålig koll på vad hon har gjort sedan "Good tradition" och "Twist in my sobriety". Jag trodde hon hade lagt av helt och hållet. När jag rotade bland mina gamla singlar upptäckte jag:


Men hennes hemsida avslöjar att hon har gjort en hel del mera än de två hitlåtarna. Dock har hemsidan inte uppdaterats på ett bra tag.

Vi hoppas att det blir skärpning på den punkten och medan vi väntar kan vi höra "Good tradition".

De hotar när de får svar de inte gillar

Jag vet att det förekommer allvarliga hot mot personer som jobbar i s.k. call center. Från säker källa har jag fått höra att olika kunder har hotat med att ta livet av vissa anställda - av den enkla anledningen att kunderna inte gillar svaren de får. De förstår inte sakliga argument och blir så arga att de tappar det lilla vett de har.

Detta är ju helt absurt. Men egentligen blir jag inte förvånad. De som ringer och hotar på detta sätt har redan före hoten avslöjat sina begränsningar när det gäller IQ. De begriper inte sina skyldigheter. De tror att de har en massa rättigheter och att de inte behöver göra några som helst motprestationer. De kan hålla på att älta och älta och tjata och tjata om något som är totalt irrelevant. De skulle kunna klaga på den höga temperaturen i en bastu och framföra det klagomålet till en kylskåpsfabrikant - m.a.o. totalt förryckt.

Hot skall polisanmälas. Sedan återstår bara att hoppas att polisen gör någonting åt eländet. Dummerjönsarna som kommer med hoten glömmer visst redan efter någon minut under samtalets gång att samtalet kanske spelas in och att dummerjönsarna inte är anonyma. Det borde vara en baggis för polisen att utreda.

söndag 17 oktober 2010

Sweet Jane


Bra låt som förekom i filmen jag nämnde.

Bättre andra gången

Sedd igen:


Susanne Biers film "Things we lost in the fire" skrev jag om här. Nu när jag har sett den en gång till är jag beredd att höja betyget en aning. Alltså: en stark fyra. Vissa filmer mår bra av att bli sedda en gång till. Och så skall man se det extramaterial som finns. Bier sade där bl.a. att hon vill inge hopp. Hon är medveten om att världen är grym, men hon tycker inte att hon behöver hamra in det budskapet hos folk. Hon finner det mera befogat att just få publiken att känna hopp. Det tycker jag är alldeles utmärkt.

Hundrunda


Gick en runda med hunden.
Tao.

Syftningsfel i skvallerblaska

"(...) när poliserna stormade in efter att precis ha tagit ett bad."
Öh? Var det verkligen så? Tog poliserna ett bad innan de stormade in?
Hämtat härifrån.

lördag 16 oktober 2010

Några rader kring en bok om coachning

Jaha. Ännu en bok i den här bokfloden. Snart finns det väl en bok om ledarskap per ledare. Det verkar finnas hur många böcker som helst i den här genren - d.v.s. ledarskap, personaladministration, coaching etc. Och ve den stackas sate som blandar ihop begreppet "chef" med begreppet "ledare". H*n blir bespottad och hånad.


Det här är ett ämne där det förefaller krylla av kvasivetenskapligt hokuspokus. Den ena självutnämnda experten efter den andra ger ut böcker om detta i en aldrig sinande ström. Jag undrar bara när marknaden är mättad. När kommer bokförlagen att säga: "Stopp och belägg! Nu finns det redan alltför många böcker om detta!"?

Kenth Åkermans bok "Konsten att få andra att prestera" får mig dock att tveka lite. Den är faktiskt ganska intressant. Men titeln är ju missvisande. Boken borde egentligen heta "Konsten att få andra att prestera mera och bättre". Det är ju det allting handlar om - verkar det som. Att aldrig vara nöjd med det man har, med nuläget. Att alltid sträva vidare mot något annat, något större, något finare, något bättre. Hela tiden vidare, hela tiden framåt. Prestation, prestation! Resultat, resultat! Ungefär som ringleken - låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå.

Det som brukar irritera mig med litteraturen inom det här området är den kvasivetenskapliga stilen. Man vill så hemskt och förtvivlat gärna framstå som lika vetenskapligt tillförlitliga som t.ex. matematiker, fysiker eller medicinare. Problemet är bara att när man har läst en hel del av dessa böcker så märker man att begrepp, hypoteser och teser byts ut och blandas ihop lite huller om buller. Det påminner inte sällan om Suzanne Reuters otroligt flummiga rollfigur i Yrrolsketchen där man har ett möte angående en lämplig present. Och man tar lite från ett håll, lite annat från ett annat håll och ytterligare något från ett tredje håll, blandar ihop allting och - vips! så har man en ny framgångsformel. Ingenting blir klarare - snarare tvärtom. Men det verkar alltid finnas lydiga och villiga lärjungar till vilket stolleprov som helst. Och alla nya projekt verkar vara heliga. Förbannad vare den som ifrågasätter ett nytt projekt.

Nå, så illa är det inte med den här boken. Här finns faktiskt en hel del kloka tips och råd. Jag undrar bara hur mycket som är författarens egna idéer. Jag får en känsla av att ha läst och sett allting redan innan någon annanstans. Men repetition kan ju också vara nyttigt...

Det som är särskilt bra med den här boken är att den är tunn (128 sidor). Här är inte mycket "dödkött". Det mesta är "matnyttigt". Författaren fattar sig föredömligt kort och svamlar inte iväg. Jag tänker därför använda några av råden som ges. Jag skall testa dem i verkligheten.

Boken är indelad i 19 kapitel med ganska relevanta rubriker - som t.ex. "Coachning är att ha mod att våga släppa taget", "Från nuläge till önskeläge", "Utmaningar får medarbetare att växa", "Positiva effekter med coachning" och "Utvecklande återkoppling". I nästan varje kapitel förekommer det s.k. coachverktyg. Ett sådant verktyg handlar om att starta, stoppa och fortsätta:
"1. Vad behöver du starta med för att nå målet?
2. Finns det något du behöver stoppa med? (...)
3. Vad behöver du fortsätta med (...)?" (s. 35)

Här finns mycket man måste hålla med om. Det skulle helt enkelt kännas väldigt krystat och irrelevant att ha en avvikande åsikt i mångt och mycket. Men ibland måste man bli påmind om det uppenbara.

"Helhetsmodellen" är väl knappast en revolutionerande ny skapelse. Den går ut på att tre områden kan beskriva en människas förmågor:
* att tänka
* att känna
* att använda kroppen
"De tre delarna påverkar varandra: tanke påverkar känslan som påverkar din handling, samt omvänt; känsla påverkar tanke som syns i dina handlingar. Alltså gäller också följande: handling påverkar din känsla som i sin tur inverkar på dina tankar. Jag kallar det helhetsmodellen." (s. 51)

Det är säkert bra och nyttigt med en del av alla dessa böcker. Men jag kan inte sluta tänka att improvisation måste till. Det kan finnas hur många utomordentliga och användbara "verktyg", "hjälpmedel" och "modeller" som helst, men om man inte kan tänka självständigt, fritt och "planlöst" så gör man nog ändå inga stora framsteg. Livet kan inte sammanfattas med ett kalkylblad i Excel. Livet går inte att översätta till en PowerPoint-presentation. Livet måste levas här och nu - med brister och skavanker. Allt går inte att styra och människor är inga får som kan ledas vartsomhelst med ett par border collies. Och vi människor är inte gjorda efter exakt samma mall. Vem som helst kan inte bli världsmästare på 100 meter löpning; vem som helst kan inte bli världens rikaste person; vem som helst kan inte bli världens vackraste fotomodell etc. Men ibland verkar man kräva av elefanter att de skall kunna klättra i träd lika vigt och obehindrat som schimpanser.

fredag 15 oktober 2010

Favorit i repris


Bara så himla bra.

Levande bevis

Oj, oj, oj - här kan vi tala om stor talarkonst.
Se hela talet i två klipp:
1
och
2.

torsdag 14 oktober 2010

Framplockat ur gömmorna

År 1979 var den färdig - Bokförlaget Bra Böckers introduktion till projektet "Bra Musik". Så här såg omslagets framsida ut (delad på två):



Så här såg omslagets baksida ut (delad på två):



Disco, Strauss och Taube - det var bra musik att börja med, enligt bokförlaget. Och detta var urvalet man gjorde för sommarskivan:


Tja, vad tycks? Urval blir ofta konstiga, tycker jag. Det är knappast det urvalet jag skulle göra i dag åtminstone. Varför lät man t.ex. Staffan Percy sjunga "Visa vid vindens ängar"? Den skall sjungas av Mats Paulson och ingen annan. Däremot var det mycket bra att man valde Nannie Porres' tolkning av "Dansen på Sunnanö". Jag har försökt hitta något med henne på YouTube, men det har jag inte lyckats med. Det är synd, ty hon var då en av Sveriges bästa jazzsångerskor.

Man kan fråga sig hur de tänkte. Jag tänker i alla fall: "Skomakare, bliv vid din läst". Det här projektet var väl nästan dömt att misslyckas.

onsdag 13 oktober 2010

Hans livsväg

När vi ändå håller på... Den här också! Egentligen brukar jag inte gilla sådana här "svulstiga" och "fläskiga" låtar, men jag gör undantag för Frank Sinatra.

En makalös röst

Apropå regn - den här biten bevisar definitivt att Frank Sinatra var en gudabenådad sångare.

Framplockat ur gömmorna

Fenomenet med insamlingsgalor och liknande är ingenting nytt - om nu någon trodde det. Den här gamla vinylplattan är från 1971 och den var knappast först. Intäkterna gick tydligen till försök att hjälpa världens flyktingar. Syftet var ju gott, men jag undrar hur stor effekt projektet hade. (Eftersom omslaget är så stort, så blev jag tvungen att göra två scanningar för att få plats med hela.)



Man kan väl påstå att de medverkande bildade en brokig samling. Här figurerar Johnny Cash, Neil Diamond, Donovan, Ekseption, José Feliciano, Aretha Franklin, James Last, The Osmonds m.fl. med sina bidrag. Jag tror att du kan hitta de flesta bitarna på YouTube.

Den bit som faller mig bäst i smaken är den här.


Man blir matt

De är knappast några hantverkare som jag skulle anlita. Men en bra sak med dem är att de inte ger upp i första taget.

Dagens kattbild

Broder katt - som heter Vito - brukar gilla att sova i tvättfatet.


- Kan detta ligga mej i fatet?

Dagens nakenbild

- Det här är livet på en pinne. Men det är inget att hänga upp sig på.

(Bilden är hämtad härifrån.)

tisdag 12 oktober 2010

Hugget som stucket

Detta med att köra en hybridbil... Å ena sidan - å andra sidan... Men även här styr plånboken. Om man inte tjänar något på att tanka etanol, så låter man bli att tanka etanol.

Antag, att bilen drar 0,8 liter per mil med 95 oktan. Antag vidare, att samma bil drar 1,1 liter per mil med etanol. Antag vidare, att 95 oktan kostar 12:50 kr litern och att etanolen kostar 9:00 kr litern. Vad blir det då om man kör 50 mil? Jo:
* 95 oktan kostar 40 x 12:50 = 500 kr
* etanol kostar 55 x 9:00 = 495 kr.

Med den prisskillnaden kan det vara likgiltigt - rent ekonomiskt. Men miljömässigt då? Tja, läs t.ex. detta. Jag säger som Hoola Bandoola Band: Vem i hela världen kan man lita på?

Dagens haiku

Jag är närande.
Alla andra människor
är så tärande.

måndag 11 oktober 2010

Några rader om "Mellan konsten och publiken"

Det är lika bra att konstatera det med en gång: Göran Ståhles bok "Mellan konsten och publiken" är en mycket bra bok. Mitt betyg blir en stark fyra på en femgradig skala. Då skall ni veta att jag är mycket snål med utdelande av femmor. Det betyget ger jag bara till författare som rör sig på nivå med sådana storheter som t.ex. Dostojevskij och Shakespeare.


Det här är en sällsynt läsvärd bok, skriven med en stor klokhet, ett stundtals mustigt språk och ett himla engagemang - allt detta kombinerat med mod och humor. Författaren är inte rädd för att sticka ut hakan med en del kontroversiella formuleringar - men med glimten i ögat. Jag håller inte med honom om allting, men sådant får inte dra ned betyget. Här kan du läsa en beskrivning av boken och dessutom få två recensioner. Jag fortsätter med några citat!

"(...) man måste lita på vad man själv upplever, ser och känner. Om det är så att jag blir gripen, stimulerad eller på något sätt tilltalad av ett konstverk så har jag blivit det! Och då har jag inte 'gått på något'." (s. 30)

"Konsten görs inte för att vi behöver den utan för att konstnärerna har ett behov av att uttrycka sig genom sin konst. (...) All konst behövs inte; alla konstnärer behövs inte. Men å andra sidan är det en massa saker som inte behövs! (...) det är nog ganska bra som det är..." (s. 39f) [Det här resonemanget kring frågan "Behövs konsten?" bör du läsa i sin helhet. Det är mycket träffsäkert - min anm.]

"(...) kan man tala om 'oavsiktliga kvaliteter' som träder fram först då en viss tid förflutit. Därför kan jag inte säga vad som är kvalitet i konsten eftersom det som idag är 'dåligt' med tiden kan visa sig få 'oavsiktliga kvaliteter' som inte går att förutsäga." (s. 43)

Här vill jag formulera en avvikande åsikt. Jag tror att man rent objektivt kan prata om kvalitet i samtida konst. Det är vi som lever nu som gör bedömningen. Om vi anser att ett konstverk är av hög kvalitet, så är det det för oss här och nu. Om folk i framtiden kommer att betrakta samma konstverk som skräp må väl vara hänt. En icke beständig kvalitet kan också vara kvalitet.

"En bra vetenskaplig studie kan faktiskt göra ett konstverk både bättre och intressantare. En dålig konstvetenskaplig studie kan däremot inte göra ett konstverk sämre, vilket är tur för annars skulle mängder av konstverk ha chanserat i mina ögon sedan länge eftersom jag har läst alldeles för många dåliga och ointressanta konstvetenskapliga studier..." (s. 56f)

"(...) den kulturella eliten måste hela tiden göra 'en distinktion' mellan sig själva och pöbeln, den icke-kulturella massan. (...) Eliten gillar kanske Gerhard Richter, men den dag då Richter blir så populär att pöbeln gillar honom så tar eliten avstånd från honom (...)" (s.62)

"Varför skulle konsten vara den enda av de traditionella konstarterna som inte bara är tillgänglig för barn utan som barn t.o.m. tycks vara särskilt lämpade att förstå? Jag tror inte att någon skulle påstå att barn är särskilt lämpade att förstå Dostojevskijs romaner eller Arnold Schönbergs musik. Till detta krävs nog både intellektuell kapacitet, träning, kunskap och också mänsklig mognad. Varför tycks inte dessa egenskaper krävas när det gäller konst?" (s. 65)


"(...) vill jag här framföra min mycket elitistiska ståndpunkt som innebär att smak är något som man kan och bör utveckla!" (s. 81)

"(...) upplevelsen av Sjostakovitj första violinkonsert är en betydligt större musikupplevelse än 'Fyra bugg och en Coca-Cola' med Lotta Engberg.
Så är det, och det är inget jag säger för att jag vill verka överlägsen. Det är fakta helt enkelt. Det är faktiskt synd om dem som inte förstått detta, deras liv är fattigare än deras som förstått." (s. 82)

***

Sic. Så skrev han. Här har vi en bok som jag gärna hade skrivit själv - om jag hade kunnat.

söndag 10 oktober 2010

Inte allergi


Så vackert, så vackert...
Tänk att ett stycke från 1600-talet kan gå rakt in i våra hjärtan.
Det är ganska svindlande.

Hörd

Det här är nästan alltför privat. Om jag skriver om det riskerar jag påhopp. Men jag tar den risken.

Så här är det: Jag tror att jag blev bönhörd tidigare i veckan. Jag hade nämligen bett och det jag bad om inträffade. Det märkvärdiga är att jag ser ingen annan logisk förklaring till det som hände.

The fall

video

lördag 9 oktober 2010

Mustlust






Ah, ännu en god dryck.

Jag har tidigare bloggat om en äpplemust från Kivik.
Nu har jag funnit en äpplemust från Kullabygden.
Det är ju märkligt detta.
Två så goda drycker kommer från två platser som är så gudomligt sköna.
Kullabygden och Österlen - två av Sveriges vackraste områden.
Rättelse: två av världens vackraste områden.

Triss i ess

Det kan vara trevligt att handla ibland - att "shoppa loss" litet. Det här är dagens kap - tre bra filmer för totalt 99 kronor:




Om jag hade vunnit en massa pengar, så hade jag använt en stor del av dem till att köpa filmer, böcker och CD-album. Kläder och skor och så'nt? Det kommer långt ned på listan.

fredag 8 oktober 2010

Ständigt dessa mätningar...

När storfiskaren talar om... - då blir det så här.
I verkligheten är det så här.

Juvenilt

Förvillande lika - detta och detta.
Var jag stygg nu?

"Fett bra"


Det här är överraskande bra. Ungefär som Nick Cave and The Bad Seeds. Imponerande. Kalla det inte rockabilly. Strunt i etiketterna. Etiketter är för barn. Det här är bra musik. Punkt.

Trösthöst


Gick en runda med hunden. Solen höll så sakta på att gå ned. Jag stannade till och tog ett kort med mobiltelefonen. Hösten kändes på avstånd.

På engelska heter höst "autumn" eller "fall". Man skall inte tolka "fall" som "fall". Det är inget fall ner i depression eller något liknande. Så ser inte jag på det. Jag vill hellre tolka det som "att låta sig falla in i ett lugn". För mig är hösten tid för återhämtning från sommarens stollerier. Slut på trams och flams. Äntligen allvar, äntligen seriöst. Höst till tröst. Trösthöst.


Svartvit gammaldags romantik


Affisch vid en busshållplats. Ah, jag tycker om sådana här bilder - som lämnar så mycket kvar åt fantasin. Visst är de vackra tillsammans? Visst vill man att de skall ha det bra ihop? Jag är egentligen en ganska blödig typ. Jag gillar sådana här romantiska saker. Att dansa tryckare är ju så himla gott - tillsammans med rätt partner. Att nudda vid det förbjudna - hit men inte längre. Det räcker så. Resten får vara drömmar.

Gamla svartvita romantiska filmer - finns det något mera romantiskt? Ja, vi får ju förstås förutsätta att de inte blir töntiga. Det var lätt hänt. Men när de inte känns jönsiga, så kan de vara väldigt bra. Tänk bara på "Kort möte" ("Brief encounter") eller "Dimmornas bro" eller "Svindlande höjder". Vilken dramatik! Vilken romantik! Man klarar inte av att göra sådana filmer längre.


Heberlein i Axess


Se och lyssna. Intressant!

torsdag 7 oktober 2010

Några rader om en liten bok

Vad skall jag skriva? Det mesta är ju redan skrivet om Ann Heberleins bok "En liten bok om ondska". Se här och här och här och här och här och här och här. Flera kloka och läsvärda recensioner.


Det är klart att vi inte kan begära att Ann Heberlein skulle ha skrivit Den Definitiva Boken Om Ondska. Den uppgiften är troligen alltför stor för en enda människa. Jag kan erkänna att jag läste boken med stort intresse. Heberlein förklarar mycket pedagogiskt och klart med exempel ur verkligheten, skönlitteraturen och filmen. Man får anledning att nicka instämmande ett flertal gånger. Jag tycker att det var svårt att lägga boken ifrån sig. Så fort ett kapitel hade tagit slut så tänkte jag "Måste läsa ett kapitel till".

Det jag kan ha invändningar emot är en del upprepningar och att hon refererar så pass mycket till andra. Jag kan sakna långa utredande resonemang som förklarar hur Heberlein själv tänker i de här frågorna. Nu blir det mest en del fåordiga protester mot vissa auktoriteters argument. Hon fördjupar sig inte särskilt länge i varför hennes synsätt är mera relevant eller mera tillförlitligt eller bättre underbyggt än de synsätt som hon opponerar sig emot. Där kan det kännas en aning nonchalant.

Trots dessa brister vill jag ge denna bok en fyra på en femgradig skala. Boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på universitetsnivå, t.ex. i etik.

onsdag 6 oktober 2010

Inte med en smäll utan med en gäspning

Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara slö och oengagerad. Jag ser lättja och initiativlöshet överallt. Jag tänker: Det måste vara bekvämt och lugnt och skönt att inte se eller lägga märke till allt som måste göras. Tänk att leva i en sådan latmanstillvaro... Det är kanske så världen kommer att gå under: När allting redan är för sent kommer man att säga:
- Åh faen, va' de' så illa? Varför stoppade ingen innan det gick så här långt?

Jag politiker? Aldrig.

Jag skulle nog aldrig kunna bli politiker. Tänk bara - man måste vara tillgänglig och trevlig 24 timmar om dygnet. När helst en journalist eller en väljare får tag i dig måste du svara artigt. Hemska tanke.

Du måste kunna lite om nästan allting. Du får aldrig bli svarslös. Även om du inte är insatt i en särskild fråga, så måste du svamla på med ett munväder som får alla att tro dig vara insatt i frågan. Men du skall helst inte vara expert på någonting, ty då blir du betraktad som knepig nörd.

Nä, jag är inget lämpligt politikerämne. Bara en så'n sak: När jag vill vara i fred vill jag verkligen bli lämnad i fred. Och får jag inte vara i fred när det är uppenbart att jag vill vara ostörd, så blir jag otrevlig. Och jag kan bli lika jobbig att ha att göra med som en ettermyra.

Jag är inte intresserad av att styra och ställa över andra människors liv. Jag har sett hur makt korrumperar, så jag undviker makt.

Summa: jag skulle bli en pinsam belastning för vilket parti som helst.

Några rader om ett Cole-album


Tja, jag vet inte riktigt... Det här albumet är i alla fall ingen kioskvältare. Vi har hört allting förut. Här finns ingenting nytt, egentligen. Visst - det är sympatiskt. Här finns nog inget som kan reta en enda människa. Det är ungefär som vaggvisor för vuxna. Det är kanske det som drar ned mitt betyg. I min bok får sådant här bara en genomsnittlig trea - liksom här.

Den här biten är kanske den bästa - här från en konsert med två andra musiker.


tisdag 5 oktober 2010

Framplockat ur gömmorna

Tänk vad man kan hitta... Föga anade jag att den här fanns i min vinylsamling. Lägg märke till att det var en "Digital recording". Omslaget fick inte plats på en scanning, så jag valde att göra två scanningar - den här:

och den här:

Skivan spelades in i Musikhögskolans konsertsal i Malmö, januari 1985. Mastersound Recording Studios AB i Svaneholm stod för inspelningen.

Bland "låtarna" märker vi "Alte Kameraden", "The Stars and Stripes Forever", "Radetzky-marschen", "We'll meet again" och "Den glade bagarn i San Remo". Inte bara typiska marscher, alltså. Jag misstänker starkt min far för att ha köpt den här LP:n. Han var ganska svag för musikkårer. Jag kan inte påstå att jag har ärvt hans intresse, men jag kan tycka att det är lite "camp". Givetvis behåller jag skivan. Man vet aldrig när den kan komma till användning, t.ex. i någon frågetävling.

Musikkåren är fortfarande aktiv - se här. Och så här kunde det låta förra året. Klämmigt.