Fredag på hjärnan

Nostalgi... Koreografin, danserna, scenkläderna... 

Dans som helande kraft

Ganska intressant - detta. Jag kan tänka mig att dansa så.

Festlig dans

I går blev det ingenting bloggat. Jag förstår inte riktigt vart den dagen tog vägen. Det sade bara "Svisch!" - så hade den passerat.

Jag jobbade trots att jag inte var riktigt frisk. Egentligen återvände jag till jobbet i förtid bara för att med gott samvete kunna vara med på en fest efter jobbet. Jag längtade så mycket efter att dansa. Jag älskar att dansa utan någon egentlig koreografi - bara släppa loss en massa energi. Det blev ingen s.k. tryckare och det var nog bäst så. Jag hade kanske smittat den jag i så fall hade dansat så nära intill.

Svindlande höjder som singel

Jag hävdar att denna är den bästa bit som har gjorts, baserad på en roman. Någon som sätter emot?

Svartvit gammaldags romantik

Affisch vid en busshållplats. Ah, jag tycker om sådana här bilder - som lämnar så mycket kvar åt fantasin. Visst är de vackra tillsammans? Visst vill man att de skall ha det bra ihop? Jag är egentligen en ganska blödig typ. Jag gillar sådana här romantiska saker. Att dansa tryckare är ju så himla gott - tillsammans med rätt partner. Att nudda vid det förbjudna - hit men inte längre. Det räcker så. Resten får vara drömmar.

Gamla svartvita romantiska filmer - finns det något mera romantiskt? Ja, vi får ju förstås förutsätta att de inte blir töntiga. Det var lätt hänt. Men när de inte känns jönsiga, så kan de vara väldigt bra. Tänk bara på "Kort möte" ("Brief encounter") eller "Dimmornas bro" eller "Svindlande höjder". Vilken dramatik! Vilken romantik! Man klarar inte av att göra sådana filmer längre.

Kvicksilver-sändebud-tjänst

Härlig lössläppthet. Nästan som på Gärdet, antar jag. Jag har alltid gillat så'n där fri och helt ostrukturerad dans.

Skickliga musiker var de - medlemmarna i Quicksilver Messenger Service (som jag nyligen bloggade om).

Föräldrar får lida

Man får offra sig som förälder till en tonåring. I helgen körde vi t.o.r. Stockholm för att gå på detta. (Akta öronen!)
För det första var det en ohygglig sluttning i Globen. Vi satt nästan längst upp och det var nära att jag gav upp. Jag fick svindel och mådde inte bra. Jag tänkte: "Aldrig mera Globen!"
För det andra var volymen olidligt hög. Jag höll för det öra som jag fortfarande kan höra med. Jag ville inte bli döv på båda öronen.
För det tredje var det sådan musik som jag svårligen står ut med.
För det fjärde satt det jobbiga typer framför oss. Sådana där typer som får mig att tro att vi härstammar från aporna.

Allt detta negativa vägdes upp av att jag fick träffa barnbarnen. Men det blir tillfällen att återkomma till dem.