Några rader kring en Monroebok

Det är väl knappt man vågar skriva något om boken "Marilyn Monroe - fragment". Vad jag än tycker, så kan jag bli attackerad - av den enkla anledningen att jag är en något äldre man. Jag är dömd på förhand. Läs därför vad Thomas Nydahl mycket klokt skrev om denna bok - här.

Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.

Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.

Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)

Det går sannolikt inte att formulera det bättre.

Äntligen i min ägo

Ah... Nu har jag köpt boken som jag bloggade om här. Låt hösten komma med stormar, rusk och regn. I couldn't care less. Jag skall njuta av varje huvudsats och varje bisats, varje kommatering, varje tankstreck, allt. Och jag skall använda blyertspenna till understrykningar och marginalkludd. Jag skall dra ut på njutningen. Jag skall medvetet söla. Ingen tradigt kort lånetid skall hindra mig.

Detta är en av världens bästa böcker, alla kategorier, genom alla tider. Och så här står det på bakre pärmen - helt riktigt och adekvat:

Det blir aldrig bättre än så här.

En livsavgörande bok

Jag har länge tänkt att Miles Davis' självbiografi inte går att överträffa. Den byggde på intervjuer med Quincy Troupe och var en helt makalös bok. Nu är det dags att tänka om. Keith Richards' memoarer bygger mestadels - om jag har fattat detta rätt - på intervjuer med James Fox. Den är i nivå med Miles Davis' bok - eller t.o.m. lite bättre!

Missförstå mig inte nu. Jag försvarar inte omoraliskt leverne och allehanda missbruk. Båda nämnda herrar var knappast kända för att neka sig det ena eller andra. Men vilka överlevare! Vilka personligheter! Och så mycket de har gett oss!

Bland det som förenar båda självbiografierna är det rättframma språket och det fantastiska flytet. Här hymlar vi inte. Här talar vi klarspråk. Ut med sanningen, bara. Här förställer vi oss inte. Inget hyckleri här inte. Och ingenstans måste jag stanna till för att gäspa. Jag är oavbrutet fängslad.

Jag har i tidigare bloggposter här antytt att jag medvetet drog ut på läsningen av denna bok. Det stämmer - jag ville s.a.s. suga på karamellen så länge som möjligt. Jag kände ingen anledning att forcera genom boken. Jag ville förlänga njutningen. Jo, det är just en njutning att läsa den här boken. Den är kort sagt "outstanding".

Tidigare har jag inte varit så vidare intresserad av de olika personerna i Rolling Stones. Jag kände mig möjligen lite besläktad med Mick Jagger, men efter att ha läst den här volymen om en annan medlem i bandet, så känner jag mera för Mr Richards.

Se bilderna. Bokens framsida: en man som ser smått förkrossad och förvirrad ut - eller hur? Bokens baksida: en man som ser ganska trött men ändå nöjd ut - inte sant? Och bokens titel? "Livet" är en genial titel. Keith Richards' liv är ett exempel på ett liv som hade kunnat sluta mycket tidigare - flera gånger om. Han verkar ha haft flera skyddsänglar - även om han kanske skulle vara den siste att erkänna något sådant. Han må verka elak, men bakom det yttre ser jag en man med god vilja, en man som älskar den kvinna han lever tillsammans med, en far som älskar sina barn, en människa som är en sann djurvän etc. Hans exempel blir ett exempel som måste vara intressant för alla oss andra. Därför: "Livet" handlar om allas våra liv.

Han var den lille pojken som tog lång tid på sig att växa färdigt. Han fick stryk och blev hånad för sina utstående öron. Men han var som sagt en "survivor". Han fann på råd och fick sin hämnd. Nu är det ingen som vågar håna honom vare sig för det ena eller det andra. Man skulle kunna bli rädd för honom - men efter att ha läst "Livet" känner jag snarare respekt, blandad med ödmjukhet.

Jag har svårt för att tänka mig en mera ärlig och uppriktig bok! Är det någonting som förtjänar att kallas äkta och genuint, så är det just denna bok.

Samtidigt... Jag kan förstå om människor som inte alls har något förhållande till Rolling Stones eller från början inte alls gillar denne egensinnige gitarrist och kompositör - och textförfattare! - känner sig tämligen likgiltiga inför sådana här bekännelser. Men då vill jag föreslå: släpp de förutfattade meningarna. Läs förutsättningslöst. Fördjupa dig i ämnet Rolling Stones och rockens historia. Jag vågar hävda: rockens historia hade inte sett ut som den nu gör om inte Rolling Stones hade funnits. Och det betyder bl.a. att Keith Richards har format den historian.

Citat? Självklart. Jag väljer ett enda - men ganska långt - citat som jag tycker fångar bokens atmosfär ganska väl:

"Det var inte Mick, eller någon av oss andra, som kom på de gigantiska turnéerna: Steel Wheels, Voodoo Lounge, Bridges to Babylon, Forty Licks, A Bigger Bang - stora shower som höll oss på resande fot i många månader i stöten från 1989 till 2006. Det var i princip den allmänna begäran som expanderade fram till den här storleken. Folk frågar, varför fortsätter ni? Hur mycket pengar behöver ni? Tja, alla gillar att tjäna pengar, men vi ville bara spela. Och det var okänd mark. Man dras till det, för det var där och de ville ha det. Och vad ska man säga? Det måste vara rätt sak att göra. Du bad om det, här är det. Jag föredrar mindre lokaler, men var ska alla få plats? Vi insåg aldrig hur stort det här skulle bli. Hur kunde det ha blivit så stort när vi inte gjorde saker och ting mycket annorlunda än vad vi gjorde på Crawdaddy Club 1963? Vår vanliga setlist består av två tredjedelar standardlåtar, klassiska Stones-nummer. Enda skillnaden är att publiken växt och konserten är längre. När vi började körde banden inte mer än tjugo minuter. Everly Brothers spelade i kanske en halvtimme. En turné är aritmetik, rakt av: hur många biljetter, hur mycket kostar produktionen - det är en ekvation." (s. 454)

Ge dig tid att läsa denna bok från pärm till pärm! Det är lästid som är livsviktig tid.

Del 1 av 6

Ett måste för alla som gillar Rolling Stones' musik.

Keith & Willie

Som den trogne läsaren av denna blogg redan har anat, så håller jag på att läsa Keith Richards' "Livet". Jag vill inte släppa den. Jag drar därför ut på läsningen. Jag vill att boken skall vara riktigt länge. Keith visar sidor som jag inte visste att han hade. Han har sannerligen inte varit Guds bästa barn, men jag skulle öppna dörren om han ringde på. Boken gör att jag vill få reda på ännu mera om hans liv och leverne. Därför detta klipp:

Varför får jag sådan lust att säga: "Gammal är äldst"?

En låt som fastnar

Låt mig citera.

"Det var en bra skrivperiod. Låtarna kom. 'Honky Tonk Women', som kom ut som singel innan nästa album, Let it Bleed, i juli 1969, var kulmen på allt som var bra på den tiden. Det är en funkig låt, och skitig också - första gången jag fick ordentlig användning för den öppna stämningen, där riffet och kompgitarren utgör melodin. Den har all den där bluesen och den svarta musiken från Dartford och Charlie är otrolig i den låten. Det fanns ett sväng, ingen tvekan, och det var en sådan där låt som man visste var en listetta innan den ens var klar. På den tiden lade jag fram riffen och titlarna och hookarna, och så fyllde Mick i." (s. 249)

Nu får du gissa vilken boken är. Här har du Låten. Det är bara att hålla med. En given hit. Och makalöst spel av Charlie Watts.

Favorit i repris

Ah... Jag vill minnas henne så här - full av energi, livslust och glädje:

Keith Richards avslöjar i sina memoarer att han blev kär i henne - och att kärleken var besvarad. Det är inget konstigt alls - att bli kär i henne. Hon var en av de mest magnetiska sångerskor som uppträtt på denna planet. Hennes utstrålning - eller kalla det charm - fick alla charmmätare att ge fullt utslag. Här är hon i en av alla tiders bästa låtar.

Triss

Jag håller på att läsa Keith Richards' memoarer. En massa minnen väcks till liv. Här är tre av dem:

Sköna lirare...

En hyllad skitstövel?

Jag blir inte ett dugg förvånad över detta.
Minns vad jag skrev här.

Långtråkigt om långdistanslöpning

Haruki Murakami nämns ibland som en möjlig vinnare av Nobelpriset. Efter att nästan ha läst färdigt "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" (Original 2007, sv. uppl. 2010) sitter jag här undrande. Jag frågar mig: "Vad är det som är så fantastiskt med denna bok?". En del recensenter lär ha blivit alldeles lyriska. Det kan jag inte förstå. Jag vill inte ägna mera tid åt den än vad jag nu har gjort - med c:a 30 sidor kvar att läsa.

I mina ögon är boken "pratig". Författaren verkar inte ha redigerat sin text. Någon recensent gillade det anspråkslösa i boken. Det tycker jag tvärtom är en nackdel. Om man väntar sig en massa djupsinniga resonemang kring löpning och skrivande, så måste man bli besviken. Här finns nästan inga djupsinnigheter alls. Det "djupaste" vi får oss till livs är ungefär att man når inga fantastiska framgångar utan stora uppoffringar - och att man måste fortsätta kämpa även om det tar emot. Man behöver inte vara en lysande filosof för att komma på något sådant. Och eleganta och imponerande stiliga meningsbyggnader, då? De lyser med sin frånvaro.

Det blir mest ganska egotrippade dagboksliknande skriverier. Han "pjatar å pjatar". Det blir trivialt och ytligt. Prosan känns ganska livlös och utan passion. Som mera intressant blir boken egentligen när Murakami avviker från ämnet och t.ex. skriver om sin samling vinylskivor.

Nej, den här boken borde egentligen ha gjorts om radikalt. Det vore sannolikt bättre om den hade varit en enda lång essä.

Den recension som jag känner mest sympati med är denna i Expressen.

Ett femtal

Den här höstens bokflod är lite speciell. Jag kan inte påminna mig någon tidigare höst med så många intressanta biografier och memoarer. Just nu har jag t.ex. framför mig att läsa de här böckerna om särskilda personer:

(Boken om Jussi Björling är så stor att det var omöjligt att scanna hela omslaget i en enda scanning. Omslaget är lite beskuret till vänster.)

Fem böcker om fem herrar. Nu får jag väl en massa feminister mot mig. Men visa mig fem lika intressanta böcker ur höstens bokflod som handlar om kvinnor. Babben? Elisabet Höglund? Vem?

C:a 1.670 sidor att gå igenom. Och så förkortad lånetid ovanpå det. Tufft. Ni kanske förstår om jag inte hinner blogga särskilt flitigt de närmaste veckorna.