Haruki Murakami nämns ibland som en möjlig vinnare av Nobelpriset. Efter att nästan ha läst färdigt "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" (Original 2007, sv. uppl. 2010) sitter jag här undrande. Jag frågar mig: "Vad är det som är så fantastiskt med denna bok?". En del recensenter lär ha blivit alldeles lyriska. Det kan jag inte förstå. Jag vill inte ägna mera tid åt den än vad jag nu har gjort - med c:a 30 sidor kvar att läsa.
I mina ögon är boken "pratig". Författaren verkar inte ha redigerat sin text. Någon recensent gillade det anspråkslösa i boken. Det tycker jag tvärtom är en nackdel. Om man väntar sig en massa djupsinniga resonemang kring löpning och skrivande, så måste man bli besviken. Här finns nästan inga djupsinnigheter alls. Det "djupaste" vi får oss till livs är ungefär att man når inga fantastiska framgångar utan stora uppoffringar - och att man måste fortsätta kämpa även om det tar emot. Man behöver inte vara en lysande filosof för att komma på något sådant. Och eleganta och imponerande stiliga meningsbyggnader, då? De lyser med sin frånvaro.
Det blir mest ganska egotrippade dagboksliknande skriverier. Han "pjatar å pjatar". Det blir trivialt och ytligt. Prosan känns ganska livlös och utan passion. Som mera intressant blir boken egentligen när Murakami avviker från ämnet och t.ex. skriver om sin samling vinylskivor.
Nej, den här boken borde egentligen ha gjorts om radikalt. Det vore sannolikt bättre om den hade varit en enda lång essä.
Den recension som jag känner mest sympati med är denna i Expressen.
I mina ögon är boken "pratig". Författaren verkar inte ha redigerat sin text. Någon recensent gillade det anspråkslösa i boken. Det tycker jag tvärtom är en nackdel. Om man väntar sig en massa djupsinniga resonemang kring löpning och skrivande, så måste man bli besviken. Här finns nästan inga djupsinnigheter alls. Det "djupaste" vi får oss till livs är ungefär att man når inga fantastiska framgångar utan stora uppoffringar - och att man måste fortsätta kämpa även om det tar emot. Man behöver inte vara en lysande filosof för att komma på något sådant. Och eleganta och imponerande stiliga meningsbyggnader, då? De lyser med sin frånvaro.
Det blir mest ganska egotrippade dagboksliknande skriverier. Han "pjatar å pjatar". Det blir trivialt och ytligt. Prosan känns ganska livlös och utan passion. Som mera intressant blir boken egentligen när Murakami avviker från ämnet och t.ex. skriver om sin samling vinylskivor.
Nej, den här boken borde egentligen ha gjorts om radikalt. Det vore sannolikt bättre om den hade varit en enda lång essä.
Den recension som jag känner mest sympati med är denna i Expressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar