Några intryck från en resa till Gran Canaria. 6

Fredagen ägnades åt en förhandsbokad resa. Vi åkte jeep och jämförbara fordon upp i bergen - bl.a. till ett ställe där man kunde rida på dromedar i c:a en kvart.

Efter dromedarfärden blev det dags för en annan typ av karavanfärd. Med dödsförakt körde chaufförerna på slingriga vägar. Och nu blir det en liten orgie i naturscenerier, med fem bilder. I mina ögon påminner naturen här en aning om Quiraing på Isle of Skye:

Vi stannade till i en by som heter Fataga. På kyrkans ena vägg kunde man läsa den här skylten:

Och så här såg kyrkan ut (Klockan visade inte rätt tid):

Guiden som ledde hela den här ganska äventyrliga utflykten påstod att befolkningen består till 50 % av katoliker och till 50 % av alkoholister. Katolikerna är kvinnorna som besöker kyrkan. Alkoholisterna är deras män som under tiden kvinnorna är i kyrkan sitter på någon pub eller bar och dricker sig fulla.

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 5

På torsdagen såg inte vädret så lovande ut. Det var moln vart man än blickade på himlen. Vad göra? Stanna kvar i lägenheten? Knappast. Vi åkte buss till Puerto de Mogán. Det blev en bussfärd som vi sent skall glömma. Man kunde flera gånger tro att ens sista stund var kommen i någon av kurvorna eller backarna.

Min dotter hade med sig sin avancerade kamera, så jag höll avsiktligt igen med mitt fotograferande. Jag visste att hon skulle ta en massa bra bilder - vilket senare visade sig stämma. Jag tog i alla fall en bild på ortens kyrka:

Den var stängd när vi var där. Över huvud taget var det inte mycket kyrkligt liv som syntes till. Gran Canaria förefaller vara mycket sekulariserat - om man bortser från en hel del taxichaufförer som hade ett kors eller krucifix hängande ned från den invändiga backspegeln.

Brett

I dag har jag lyssnat på gospel i kyrkan. Det var nästan så att taket lyfte. Mäktigt!

Jag har inom ett fåtal dagar gått från Betty Davis via Jimi Hendrix, Van Morrison och The Pretenders till gospel. Konstigt? Nej, inte i min värld. Inget bra är mig främmande.

Huvudsaken är att det är många besök?

Bättre sent än aldrig... Det här höll jag på att missa. Det är givetvis bra skrivet och läs- och tänkvärt. Det är ju Crister Enander som har skrivit.

Några rader om en Pasolinifilm

Sedd:

Ateisten och marxisten Pasolini gjorde film på ett evangelium: Matteusevangeliet. Det var det evangelium han tyckte bäst om. Filmen följde texten troget, men följde knappast den kronologiska ordningen slaviskt.

"1999 utsågs den blasfemidömde regissörens verk till 'alla tiders främsta film' - av Vatikanen!" (Citerat från omslagets baksida) Påvens lista över de tio bästa filmerna finns här. Och nu kanske Simpsons snart smyger sig in på listan.

Nåväl, jag ger Pasolinis film en stark fyra på en femgradig skala.

En kyrka öppen för alla - Fi donc?

Jag håller med - om detta. Det kommer mig att tänka på några bilder i boken "Stockholm", med foton av Lennart Nilsson. Vintern 1955-1956 lär ha varit väldigt kall och svår. Prästen i Stefanskyrkan tyckte då att kyrkan borde öppna för alla hemlösa som låg någonstans i Stockholm och frös. Kyrkan besöktes ganska snart av frusna uteliggare. Några bilder i boken visar just det.

Bra så! Kristendom borde alltid konkretiseras i omsorgsfulla handlingar.

Jag blir misstänksam när jag ser kyrkvärdar i fina kostymer, eleganta dräkter eller tjusiga klänningar. Vad är det för kyrka som inte gillar vanlig klädsel?

Go away, lake!

Utanför:

Innanför:

Växjö, alltså.