I dag firar jag Faye Dunaway. Här i ett klipp ur Polanskis mästerverk "Chinatown".
Visar inlägg med etikett Juridik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Juridik. Visa alla inlägg
söndag 14 januari 2018
lördag 21 oktober 2017
måndag 21 augusti 2017
lördag 20 juni 2015
Ingen "rättsskandal"
Nu har jag läst valda delar av Göran Lambertz' "Quickologi" och en bra bit av Christer van der Kwasts "Bortom rimligt tvivel". Jag håller med dem. Det har inte ägt rum någon "rättsskandal". Domarna var helt rimliga. Det är så mycket som pekar på att Thomas Quick faktiskt var skyldig. Men drevet gick i gång och både Lambertz och van der Kwast blev betraktade som byfånar. Problemet är att jag tror att de hade rätt.
måndag 27 februari 2012
Stoppa detta vansinne!
Detta är ju komplett vansinnigt. Jag undrar om inte de ansvariga för denna dårskap också borde sitta inspärrade.
söndag 5 februari 2012
Låt vittnen vittna
Intressant - detta. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att kunna vittna anonymt. Det får aldrig bli så i en rättegång - som har förekommit - att vittnen skräms till tystnad eller ändrade vittnesmål av den enkla anledningen att kriminella vänner till brottslingen/-arna sitter i rättssalen och stirrar mordiskt på vittnet.
fredag 3 februari 2012
Sjukt
Fjantiga hårklyverier - här. Om det är schizofrent eller inte är tämligen likgiltigt. Det handlar ju bara om att sätta dit rätt etiketter. Normalt är det hur som helst inte. Tycker gärningsmannen att det är helt OK att döda, stycka, tillaga och sedan äta upp sin flickvän, så har han s.a.s. inte alla bestick i lådan.
tisdag 24 januari 2012
Dagens sanningssägare
Leif G W Persson - vilken hjälte! I dagens avsnitt av "Veckans brott" gick han hårt åt lata poliser som inte gitter göra det enklaste utredningsuppdrag. Se, lyssna och njut av detta!
lördag 21 januari 2012
måndag 12 december 2011
onsdag 17 augusti 2011
torsdag 11 augusti 2011
"Fängelserna är redan fulla"
Vilken förbannad inställning detta slutcitat här ger uttryck för.
Man kan upprätta provisoriska fängelser. Det blir nog inte så kul.
Givetvis skall de skyldiga gripas och ställas inför rätta. En demokratisk rättsstat får inte ge vika för sådana intelligensbefriade tilltag.
Man kan upprätta provisoriska fängelser. Det blir nog inte så kul.
Givetvis skall de skyldiga gripas och ställas inför rätta. En demokratisk rättsstat får inte ge vika för sådana intelligensbefriade tilltag.
söndag 24 juli 2011
Några tankar kring tragedin i Norge
Jag kan inte låta bli att fundera kring Anders Breiviks psyke. Om han efter en s.k. stor sinnesundersökning skulle betraktas som fullt psykiskt frisk, så undrar jag vad vi skall ha sådana undersökningar till. Ty om Anders Breivik enligt psykologisk expertis är fullt normal, så kan man ju fråga sig vem som är onormal.
När något så här katastrofalt inträffar, så undrar man ganska snart om det hade kunnat undvikas. Jag misstänker, att de personer som umgicks med Anders Breivik måste ha varit ganska korkade om de aldrig lade märke till några varningssignaler. Dådet var ju planerat sedan lång tid tillbaka.
"Tystlåten ensamvarg"... Det kan stämma in på många, men alla tystlåtna ensamvargar blir inte massmördare. I det här fallet var det s.a.s. många hästar som inte var inne i stallet.
Vad är det som får en ensam man att tro sig kunna ta lagen i egna händer, placera sig själv på en upphöjd position med ensamrätt att "rensa upp" och kallsinnigt planera och genomföra ett massmord för någon "stor" och "god" sak? Är inte detta ett exempel på bl.a. grandios narcissism, så vet jag inte.
När något så här katastrofalt inträffar, så undrar man ganska snart om det hade kunnat undvikas. Jag misstänker, att de personer som umgicks med Anders Breivik måste ha varit ganska korkade om de aldrig lade märke till några varningssignaler. Dådet var ju planerat sedan lång tid tillbaka.
"Tystlåten ensamvarg"... Det kan stämma in på många, men alla tystlåtna ensamvargar blir inte massmördare. I det här fallet var det s.a.s. många hästar som inte var inne i stallet.
Vad är det som får en ensam man att tro sig kunna ta lagen i egna händer, placera sig själv på en upphöjd position med ensamrätt att "rensa upp" och kallsinnigt planera och genomföra ett massmord för någon "stor" och "god" sak? Är inte detta ett exempel på bl.a. grandios narcissism, så vet jag inte.
söndag 10 juli 2011
Stopp för hyenor och schakaler i brittisk press? Tror inte det.
Bra gjort av Hugh Grant. Journalistens undanflykter är patetiska. Det spelar ingen roll om Hugh Grant tjänar 1 pund per film, 1 miljon pund per film eller 100 miljoner pund per film. Det är helt irrelevant i sammanhanget.
söndag 24 april 2011
Bra kriminalserie
Riktigt bra - "Brottet och straffet".
Det gäller att hänga med. Man får inte nicka till eller t.ex. läsa en bok samtidigt. Och - eftersom det visas på SvT - så slipper man dessa stupida reklamavbrott.
onsdag 6 april 2011
En annan bok om det s.k. styckmordet
Jag ger mig inte. Jag fortsätter om Catrine da Costa-fallet. Hanna Olssons bok "Catrine och rättvisan" (1990) har i olika sammanhang dömts ut.
Man har insinuerat att Hanna Olsson skrev utifrån ett enda intresse - den militanta feminismens. Man antydde att hon inte hade "alla bestick i lådan", att hon var flummig, osaklig och vimsig. Man tyckte ungefär att hon var en stollig fjolla. När jag nu har läst den här boken för andra gången kan jag inte hålla med om den kritiken. Boken är klar och redig, välstrukturerad och balanserad.
Jag tänker inte här ge mig in i en redogörelse för alla reaktioner som kom på denna bok. Låt mig bara påminna om att vissa macho-män inte alls gillade den. Leif G. W. Persson var en av dem. Och vem säger emot professor Persson? Ingen. Det som LGWP säger står alltid oemotsagt. Hans uttalade åsikter blir genast ristade i sten och hållna för Den Definitiva Sanningen. Halleluja. Det verkar som om LGWP har ensamrätt i detta land att yttra sig om något som har med kriminologi att göra. Att det finns andra människor som också vet en del om kriminologi tycks inte vara det minsta relevant. Och människor som inte är lika insatta som LGWP i ett särskilt fall skall väl enligt honom bara hålla käften.
Nå, min åsikt är att alla som fortfarande är intresserade av Catrine da Costa-fallet måste läsa Hanna Olssons bok. Hennes funderingar och tankar kring rättvisa, klass och kön är mycket läsvärda.
"Maktens utövande sker i hög grad genom att makten bestämmer vilken bild av verkligheten som skall gälla. (...) den medicinska och den juridiska världen har som ledstjärnor för sitt arbete saklighet, objektivitet, förmågan att skilja på fakta och värderingar. Detta genomsyrar dokumentens utformning och språk. Som om den strikta, yrkestekniska språkdräkten vore en garanti för att man inte kan vara osaklig, subjektiv och känslomässigt styrd." (s. 210)
"Helin [Åklagaren - min anm.] ville ursprungligen inte ha några 'fladdriga vittnen' i rättssalen; de prostituerade som hade kännedom om viktiga fakta i målet fick inte tala." (s. 211)
Här tänker jag att allting kanske hade tagit en annan vändning om dessa "fladdriga vittnen" hade fått berätta. Jag menar: de var väl inte drogpåverkade 24 timmar om dygnet?
"En kvinna som missbrukar och prostituerar sig för att få pengar till sitt missbruk har inget människovärde. Hon finns inte som människa, hon är fånge i den bur där gränserna har satts av andra. (...)
Som en röd tråd genom hela skeendet finns synen på 'den fallna kvinnan'. En journalist uttryckte det tydligt: 'Den som ger sig ner i en ormgrop blir förr eller senare biten, det hör dessvärre till yrkets risker.' [Som om vi alla alltid har ett fritt val... - min anm.] Den kvinna som utsätter sig för den aggressiva sexualiteten i prostitutionen får skylla sig själv. Med ett sådant synsätt placeras kvinnan utanför lagen och den mänskliga omtanken. Mannens handlingar osynliggörs och vi behöver inte beröras av den som själv 'väljer' sin olycka." (s. 214)
Nej, gott folk. Jag har min uppfattning klar. Och den bygger delvis på denna bok, delvis på Borgnäs' bok och slutligen på mina egna - ursäkta mig, LGWP, helt amatörmässiga - funderingar. En av de sistnämnda är att det finns personer som har en sådan grandios uppfattning om sig själv och sin egen betydelse att de inte har några problem med att t.ex. känslokallt och oberört ljuga i en domstol.
Jag tänker inte här ge mig in i en redogörelse för alla reaktioner som kom på denna bok. Låt mig bara påminna om att vissa macho-män inte alls gillade den. Leif G. W. Persson var en av dem. Och vem säger emot professor Persson? Ingen. Det som LGWP säger står alltid oemotsagt. Hans uttalade åsikter blir genast ristade i sten och hållna för Den Definitiva Sanningen. Halleluja. Det verkar som om LGWP har ensamrätt i detta land att yttra sig om något som har med kriminologi att göra. Att det finns andra människor som också vet en del om kriminologi tycks inte vara det minsta relevant. Och människor som inte är lika insatta som LGWP i ett särskilt fall skall väl enligt honom bara hålla käften.
Nå, min åsikt är att alla som fortfarande är intresserade av Catrine da Costa-fallet måste läsa Hanna Olssons bok. Hennes funderingar och tankar kring rättvisa, klass och kön är mycket läsvärda.
"Maktens utövande sker i hög grad genom att makten bestämmer vilken bild av verkligheten som skall gälla. (...) den medicinska och den juridiska världen har som ledstjärnor för sitt arbete saklighet, objektivitet, förmågan att skilja på fakta och värderingar. Detta genomsyrar dokumentens utformning och språk. Som om den strikta, yrkestekniska språkdräkten vore en garanti för att man inte kan vara osaklig, subjektiv och känslomässigt styrd." (s. 210)
"Helin [Åklagaren - min anm.] ville ursprungligen inte ha några 'fladdriga vittnen' i rättssalen; de prostituerade som hade kännedom om viktiga fakta i målet fick inte tala." (s. 211)
Här tänker jag att allting kanske hade tagit en annan vändning om dessa "fladdriga vittnen" hade fått berätta. Jag menar: de var väl inte drogpåverkade 24 timmar om dygnet?
"En kvinna som missbrukar och prostituerar sig för att få pengar till sitt missbruk har inget människovärde. Hon finns inte som människa, hon är fånge i den bur där gränserna har satts av andra. (...)
Som en röd tråd genom hela skeendet finns synen på 'den fallna kvinnan'. En journalist uttryckte det tydligt: 'Den som ger sig ner i en ormgrop blir förr eller senare biten, det hör dessvärre till yrkets risker.' [Som om vi alla alltid har ett fritt val... - min anm.] Den kvinna som utsätter sig för den aggressiva sexualiteten i prostitutionen får skylla sig själv. Med ett sådant synsätt placeras kvinnan utanför lagen och den mänskliga omtanken. Mannens handlingar osynliggörs och vi behöver inte beröras av den som själv 'väljer' sin olycka." (s. 214)
Nej, gott folk. Jag har min uppfattning klar. Och den bygger delvis på denna bok, delvis på Borgnäs' bok och slutligen på mina egna - ursäkta mig, LGWP, helt amatörmässiga - funderingar. En av de sistnämnda är att det finns personer som har en sådan grandios uppfattning om sig själv och sin egen betydelse att de inte har några problem med att t.ex. känslokallt och oberört ljuga i en domstol.
torsdag 31 mars 2011
En mästerlig bok om ett fruktansvärt brott
Denna bok har hållit mig fastklamrad vid sig den senaste tiden:
Lars Borgnäs' bok "Sanningen är en sällsynt gäst", med undertiteln "Sökandet efter Catrine da Costas mördare" (2003) är en journalistisk bedrift av sällan skådat slag. Här pratar vi om "grävande" och undersökande journalistik på mycket avancerad nivå. Borgnäs är, på ett positivt sätt, som besatt av ämnet. Den enda andra journalist som jag kommer att tänka på, som varande på samma imponerande nivå, är Gitta Sereny. Jag vågar säga: Bättre än så här blir det aldrig. Och då skall man komma ihåg att jag har "plöjt igenom" de två andra böckerna som man brukar referera till - Hanna Olssons "Catrine och rättvisan" (1990) och Per Lindebergs "Döden är en man" (1999 och - i utökad upplaga - 2008).
Varför skall man läsa deckare och kriminalromaner när man kan läsa faktaböcker om verkliga kriminalfall? "Waste of time", om ni frågar mig.
Borgnäs' bok får mig att starkt tvivla på det svenska rättsväsendet. Hur kunde detta sökande efter Catrine da Costas mördare gå så snett?
"Under arbetets gång stötte jag på en rad fakta, vittnesmål och omständigheter som aldrig utretts, som nonchalerats, tappats bort, mörkats eller smusslats undan. En arkitekt som försvann och dök upp igen. En polisinspektör som 'allting gick ihop så konstigt hos' men som aldrig kontrollerades. En diskret remiss av kritiska dokument till Rättsmedicinalverket. Ett självmord där den rättsmedicinska undersökningen var slarvigt gjord. (...)
Jag upptäckte en labyrint av vidtagna och icke vidtagna spaningsåtgärder." (s.364)
Jag får intrycket att hela utredningen gick åt fanders därför att offret var en prostituerad narkoman. Det är som om alla utredare tänkte: "Äsch, det handlar ju bara om ett knarkande fnask. Varför anstränga sig?".
Och Borgnäs övertygar i alla fall mig om att "obducenten" och "allmänläkaren" faktiskt var skyldiga. Borgnäs har dessutom fått mig att inte i fortsättningen lita på allt vad herrar Leif G. W. Persson och Jan Guillou hävdar...
Borgnäs' bok är helt makalös. Den är omtumlande, skakande, skrämmande och mästerlig. Ämnet är avskyvärt, äckligt och motbjudande på samma gång. Catrine da Costas livsöde blev ju så oerhört tragiskt att ingen normalt funtad människa kan vara oberörd inför det.
Och mitt i alltihop undrar jag vad Catrine da Costa skulle ha gjort i dag om hon hade fått leva. Mot slutet av sitt alltför korta liv hade hon vissa framtidsplaner. Hon ville komma ur sin tröstlösa tillvaro, förmodligen flytta till Portugal och starta ett nytt och bättre liv.
Det kvittar hur lågt en människa anses ha sjunkit. Det är aldrig aldrig aldrig ursäktligt att av den anledningen döda en människa. Det finns inget försvar för de handlingar som detta handlar om. Catrine da Costa måste vara ett exempel på att varje individ har rätt att leva.
Varför skall man läsa deckare och kriminalromaner när man kan läsa faktaböcker om verkliga kriminalfall? "Waste of time", om ni frågar mig.
Borgnäs' bok får mig att starkt tvivla på det svenska rättsväsendet. Hur kunde detta sökande efter Catrine da Costas mördare gå så snett?
"Under arbetets gång stötte jag på en rad fakta, vittnesmål och omständigheter som aldrig utretts, som nonchalerats, tappats bort, mörkats eller smusslats undan. En arkitekt som försvann och dök upp igen. En polisinspektör som 'allting gick ihop så konstigt hos' men som aldrig kontrollerades. En diskret remiss av kritiska dokument till Rättsmedicinalverket. Ett självmord där den rättsmedicinska undersökningen var slarvigt gjord. (...)
Jag upptäckte en labyrint av vidtagna och icke vidtagna spaningsåtgärder." (s.364)
Jag får intrycket att hela utredningen gick åt fanders därför att offret var en prostituerad narkoman. Det är som om alla utredare tänkte: "Äsch, det handlar ju bara om ett knarkande fnask. Varför anstränga sig?".
Och Borgnäs övertygar i alla fall mig om att "obducenten" och "allmänläkaren" faktiskt var skyldiga. Borgnäs har dessutom fått mig att inte i fortsättningen lita på allt vad herrar Leif G. W. Persson och Jan Guillou hävdar...
Borgnäs' bok är helt makalös. Den är omtumlande, skakande, skrämmande och mästerlig. Ämnet är avskyvärt, äckligt och motbjudande på samma gång. Catrine da Costas livsöde blev ju så oerhört tragiskt att ingen normalt funtad människa kan vara oberörd inför det.
Och mitt i alltihop undrar jag vad Catrine da Costa skulle ha gjort i dag om hon hade fått leva. Mot slutet av sitt alltför korta liv hade hon vissa framtidsplaner. Hon ville komma ur sin tröstlösa tillvaro, förmodligen flytta till Portugal och starta ett nytt och bättre liv.
Det kvittar hur lågt en människa anses ha sjunkit. Det är aldrig aldrig aldrig ursäktligt att av den anledningen döda en människa. Det finns inget försvar för de handlingar som detta handlar om. Catrine da Costa måste vara ett exempel på att varje individ har rätt att leva.
tisdag 29 mars 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
