Ett geni in action. En makalös ledare. En otrolig kreatör. I en klass för sig.
Visar inlägg med etikett Jazz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jazz. Visa alla inlägg
söndag 17 december 2017
torsdag 16 november 2017
torsdag 19 oktober 2017
Höstjazz
Paul Desmond har kanske inte fått den berömmelse han förtjänade. Han hamnade i skuggan av vissa andra saxofonister. Nå, njut här av hans spel. (Men ljud och bild stämmer inte överens. Se kommentarer.)
fredag 27 januari 2012
En unik musik-DVD
När jag har sett och hört den här dokumentärfilmen blir det bara mera uppenbart att vi har förlorat en makalös sångerska. Filmen gavs ut 2007 och visar Amy i relativt god form. Sedan vet vi hur det gick. Det är bedrövligt sorgligt och plågsamt.
Men hennes röst finns bevarad för all framtid. Det är alltid något. För mig var hon en lika viktig sångerska som t.ex. Billie Holiday eller Ella Fitzgerald.
Jag tror att hon gick under bl.a. för att hon inte blev riktigt klok på vad publiken - vi - ville ha. Hon kände sig förmodligen inte tillräckligt älskad. Hon var också - det sade hon själv i en intervju - mycket otrygg i sig själv. Ju större frisyr, desto mera otrygg.
Hur som helst - jag kommer alltid att minnas henne för sådana mästerliga låtar som "Back to black", "Tears dry on their own", "Rehab", "Love is a losing game" och "You know I'm no good". Helt unika bitar framförda på ett högst personligt sätt. Hon var i en klass för sig.
Men hennes röst finns bevarad för all framtid. Det är alltid något. För mig var hon en lika viktig sångerska som t.ex. Billie Holiday eller Ella Fitzgerald.
Jag tror att hon gick under bl.a. för att hon inte blev riktigt klok på vad publiken - vi - ville ha. Hon kände sig förmodligen inte tillräckligt älskad. Hon var också - det sade hon själv i en intervju - mycket otrygg i sig själv. Ju större frisyr, desto mera otrygg.
Hur som helst - jag kommer alltid att minnas henne för sådana mästerliga låtar som "Back to black", "Tears dry on their own", "Rehab", "Love is a losing game" och "You know I'm no good". Helt unika bitar framförda på ett högst personligt sätt. Hon var i en klass för sig.
söndag 1 januari 2012
lördag 17 december 2011
Monica igen
Hon var enastående - Monica Zetterlund. Hon var ju inte bara en gudabenådad jazzsångerska, hon var dessutom en bra skådespelerska och revyartist. Den enda svenska jazzsångerska som kunde tävla med henne i skicklighet var enligt min mening Alice Babs. Vi har haft andra bra jazzsångerskor men de två var de största. De rörde sig i samma högkvalitativa sfärer som t.ex. Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan.
I Tom Alandhs dokumentärfilm "Underbart är kort" får vi se och höra mycket av Monica. Alandh var en habil och lyhörd intervjuare, även om ett par frågor kunde kännas lite småtöntiga. Filmen är inget mästerverk men klart se- och hörvärd. Läs gärna mera om Monica här.
I Tom Alandhs dokumentärfilm "Underbart är kort" får vi se och höra mycket av Monica. Alandh var en habil och lyhörd intervjuare, även om ett par frågor kunde kännas lite småtöntiga. Filmen är inget mästerverk men klart se- och hörvärd. Läs gärna mera om Monica här.
lördag 22 oktober 2011
Monica igen
Ännu en sång! Tro mig - det blir aldrig bättre än så här. Monica Zetterlund var otroligt skicklig. Fantastisk feeling, frasering och pausering. En av världens bästa sångerskor!
Ett odödligt möte
Ah... Vilken jazz man spelade på den tiden! Fantastiskt. Förtrollande. Fenomenalt.
lördag 1 oktober 2011
Denna dagen ett liv...
Denna dag har jag bl.a. gjort några inspelningar tillsammans med den gamle vännen som nämndes i förra bloggposten. Jag väntar med spänning på att höra de redigerade versionerna...
fredag 3 juni 2011
torsdag 19 maj 2011
måndag 14 februari 2011
söndag 2 januari 2011
Sanslöst bra
Ah, jag trodde inte att den fanns därute. Vad glad jag blir för att jag hade fel! "First song (for Ruth)" måste vara en av de absolut vackraste och mest sensibla låtar som har skrivits. Jag har bloggat lite om den tidigare här. Lyssna på hela låten och låt dig fascineras. Lägg särskilt märke till hur Stan återkommer efter en ganska lång andhämtningspaus. Det händer efter 7 minuter och 45 sekunder. Genialt! Otroligt musikaliskt!
lördag 4 december 2010
Van vann
Man skall ha vänner med god smak. Man skall ha vänner som kan ge bra tips. Tack vare en sådan vän har jag nu - äntligen - upptäckt det här dubbelalbumet. Van i högform. Kan det bli bättre? Svar: Nej. Det kan inte bli bättre. Betyget i allmusic är fel. Alla stjärnorna skall vara helt ifyllda. Basta.
torsdag 2 december 2010
Betty Davis - once again
Jag har lyssnat på den här plattan och blivit helt knockad:
Hur kan man låta bli att fascineras av en kvinna med detta utseende? Det går bara inte. Jag måste skaffa alla hennes fyra "riktiga" album.
Jag läser bookleten till hennes första album. Det är nästan chockerande läsning. Hur så? Jo: hon har haft en mycket stor betydelse i musikhistorien. Detta har tystats ned. Hon var väl alltför framfusig och tuff för att det skulle kännas bekvämt och rumsrent.
Miles Davis och hon var alltså ett par. De möttes första gången på Village Gate 1967. Efter en tid då de hade levt åtskilda friade Miles till henne och hon flyttade tillbaka till New York. De gifte sig i september 1968. Det var sedan - efter c:a ett år - hon som lämnade honom, beroende mest på att han slog henne. Men med detta sagt måste man också påpeka att de påverkade varandra positivt.
Det var inte utan anledning som Betty fick vara modell för omslaget till Miles' LP "Filles de Kilimanjaro". Han tillägnade henne en av bitarna (den sista) på skivan. Miles fick Betty intresserad av jazz och Betty fick Miles intresserad av annan, då modern, musik. Hon fick honom också att bry sig mera om hur han var klädd. Det var tack vare Betty och hennes väninnor som Miles blev nyfiken på musik av och med Sly & The Family Stone och Jimi Hendrix. Det är faktiskt svårt att tänka sig det legendariska och omvälvande dubbelalbumet "Bitches Brew" utan Bettys inflytande.
"I know that whenever we would record anything, he would let me hear it and ask my opinion. If I said the bass needed to be up, he would turn it up. He always took my advice", sade hon i en intervju för bookleten.
Marc Bolan i T. Rex hade också ett visst inflytande. När Betty Davis var i London, troligen 1971, för att jobba som modell, träffades de för att han skulle få höra några av hennes sånger. Det var Marc Bolan som då övertygade henne att börja sjunga sina sånger själv.
Vid den här tiden hade hon också en del "kärleksaffärer". Miles kallade henne senare - bittert - för "groupie". Men det var inte sant. "(...) despite appearances, despite her unabashed celebration of sexuality in her music, Betty was the furthest thing from a typical groupie as one could imagine." (Citerat ur bookleten)
Gå nu ut på YouTube och leta upp låtar med Betty Davis. Hon var unik. Hon är värd ett stort utrymme när man skriver den definitiva boken om kvinnor i pop- och rockhistorien.
Miles Davis och hon var alltså ett par. De möttes första gången på Village Gate 1967. Efter en tid då de hade levt åtskilda friade Miles till henne och hon flyttade tillbaka till New York. De gifte sig i september 1968. Det var sedan - efter c:a ett år - hon som lämnade honom, beroende mest på att han slog henne. Men med detta sagt måste man också påpeka att de påverkade varandra positivt.
Det var inte utan anledning som Betty fick vara modell för omslaget till Miles' LP "Filles de Kilimanjaro". Han tillägnade henne en av bitarna (den sista) på skivan. Miles fick Betty intresserad av jazz och Betty fick Miles intresserad av annan, då modern, musik. Hon fick honom också att bry sig mera om hur han var klädd. Det var tack vare Betty och hennes väninnor som Miles blev nyfiken på musik av och med Sly & The Family Stone och Jimi Hendrix. Det är faktiskt svårt att tänka sig det legendariska och omvälvande dubbelalbumet "Bitches Brew" utan Bettys inflytande.
"I know that whenever we would record anything, he would let me hear it and ask my opinion. If I said the bass needed to be up, he would turn it up. He always took my advice", sade hon i en intervju för bookleten.
Marc Bolan i T. Rex hade också ett visst inflytande. När Betty Davis var i London, troligen 1971, för att jobba som modell, träffades de för att han skulle få höra några av hennes sånger. Det var Marc Bolan som då övertygade henne att börja sjunga sina sånger själv.
Vid den här tiden hade hon också en del "kärleksaffärer". Miles kallade henne senare - bittert - för "groupie". Men det var inte sant. "(...) despite appearances, despite her unabashed celebration of sexuality in her music, Betty was the furthest thing from a typical groupie as one could imagine." (Citerat ur bookleten)
Gå nu ut på YouTube och leta upp låtar med Betty Davis. Hon var unik. Hon är värd ett stort utrymme när man skriver den definitiva boken om kvinnor i pop- och rockhistorien.
söndag 5 september 2010
En mycket bra bok om improvisation
"Den viktigaste bok om improvisation som jag hittills stött på", sade Keith Jarrett om den här boken. Jag förstår honom. Jag kan i alla fall inte komma på någon annan bok som "slår" Stephen Nachmanovitchs "Spela fritt" (Originalupplaga 1990) - med underrubriken "Improvisation i liv och konst" - i det avseendet.
Det känns befriande att få händerna på en sådan här verkligt givande bok i allt myller av böcker om "kognitiv psykologi" och "tillämpad psykologi" och "differentiell psykologi" och you name it - där självutnämnda experter, konsulter och coachar skall lära oss att leva "rikare" liv. Många av de där andra böckerna består ju till icke ringa del av misch-masch och gallimatias. Mycket snack och lite verkstad, så att säga.
Det här är en sympatisk bok som ger mig lust att pröva en massa teser. Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan improvisation och kreativitet. Men Nachmanovitch ger oss en liten vink. Han menar, att vi alla improviserar varenda dag - t.ex. varje gång vi samtalar med någon. Därmed är det dock inte sagt att vi är kreativa.
Det märks att Nachmanovitch vet vad han skriver om. Han var i alla fall när boken skrevs aktiv musiker, tydligen med fiol som huvudinstrument. Han vet hur det känns det att öva och öva och öva och ändå trampa vatten - tills det plötsligt släpper och något nytt och elegant växer fram. Han vet hur det känns att ha idétorka och inte kunna krysta fram någonting alls. Han vet hur det känns när man spelar musik tillsammans och alla bitar faller på plats direkt - utan att någon riktigt begriper hur i all världen det där gick till.
Ja, det är många gånger och långa stunder en ren fröjd att läsa denna bok. Alla som är intresserade av improvisation måste läsa den! OK, vid en del tillfällen blir det lite förnumstigt och amatörfilosofiskt. Men i stort sett är detta en bok med mycken klokhet. Låt mig exemplifiera med citat:
"På sätt och vis är all konst improvisation." (s. 14)
"Varje konversation är en form av jazz. Att skapa i ögonblicket är för oss lika vanligt som att andas." (s. 23)
"Det oförutsedda väntar oss bakom vart hörn och i varje andetag." (s. 27)
"(...) allting i naturen uppkommer ur kraftmätningen mellan fritt spel och begränsning." (s. 39)
"Improvisation är aktiv intuition (...)" (s. 45)
"Man må ha stor skapande talang, underbar inspiration och upphöjda känslor, men kreativitet är inte för handen förrän skapade ting verkligen blir till." (s. 70)
"Perfektionismen håller en fast mer effektivt än kanske någon annan blockering." (s. 133)
"Med för litet bedömning följer skräp. Med för mycket bedömning följer blockering." (s. 167)
"Paradoxalt nog blir ditt budskap mer allmängiltigt ju mer du är dig själv." (s. 174)
"Kreativitet innebär alltid ett visst mått av disciplin, återhållsamhet och uppoffring. Planering och spontanitet blir ett. Förnuft och intuition blir två sidor av sanningen." (s. 183)
Om du är intresserad av att läsa mera om denna bok, så vill jag rekommendera den här recensionen.
Det här är en sympatisk bok som ger mig lust att pröva en massa teser. Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan improvisation och kreativitet. Men Nachmanovitch ger oss en liten vink. Han menar, att vi alla improviserar varenda dag - t.ex. varje gång vi samtalar med någon. Därmed är det dock inte sagt att vi är kreativa.
Det märks att Nachmanovitch vet vad han skriver om. Han var i alla fall när boken skrevs aktiv musiker, tydligen med fiol som huvudinstrument. Han vet hur det känns det att öva och öva och öva och ändå trampa vatten - tills det plötsligt släpper och något nytt och elegant växer fram. Han vet hur det känns att ha idétorka och inte kunna krysta fram någonting alls. Han vet hur det känns när man spelar musik tillsammans och alla bitar faller på plats direkt - utan att någon riktigt begriper hur i all världen det där gick till.
Ja, det är många gånger och långa stunder en ren fröjd att läsa denna bok. Alla som är intresserade av improvisation måste läsa den! OK, vid en del tillfällen blir det lite förnumstigt och amatörfilosofiskt. Men i stort sett är detta en bok med mycken klokhet. Låt mig exemplifiera med citat:
"På sätt och vis är all konst improvisation." (s. 14)
"Varje konversation är en form av jazz. Att skapa i ögonblicket är för oss lika vanligt som att andas." (s. 23)
"Det oförutsedda väntar oss bakom vart hörn och i varje andetag." (s. 27)
"(...) allting i naturen uppkommer ur kraftmätningen mellan fritt spel och begränsning." (s. 39)
"Improvisation är aktiv intuition (...)" (s. 45)
"Man må ha stor skapande talang, underbar inspiration och upphöjda känslor, men kreativitet är inte för handen förrän skapade ting verkligen blir till." (s. 70)
"Perfektionismen håller en fast mer effektivt än kanske någon annan blockering." (s. 133)
"Med för litet bedömning följer skräp. Med för mycket bedömning följer blockering." (s. 167)
"Paradoxalt nog blir ditt budskap mer allmängiltigt ju mer du är dig själv." (s. 174)
"Kreativitet innebär alltid ett visst mått av disciplin, återhållsamhet och uppoffring. Planering och spontanitet blir ett. Förnuft och intuition blir två sidor av sanningen." (s. 183)
Om du är intresserad av att läsa mera om denna bok, så vill jag rekommendera den här recensionen.
tisdag 20 juli 2010
Jazzå
Det finns människor som bestämt hävdar att de inte tycker om jazz. Antagligen är det bara någon enstaka procent av dem som verkligen vet vad de pratar om. De har förmodligen bara hört två-tre jazzlåtar och sedan bildat sig en kategorisk uppfattning på denna lösan grund. Om de hade tagit sig tid och på allvar lyssnat på hundratals jazzlåtar, så skulle de kunna ha skaffat sig en något mera nyanserad bild. Personer som älskar blues men samtidigt hatar jazz är lite extra skrattretande, eftersom jazz och blues ibland är intill förväxling lika varandra. De är nästan som bröder. Exempel? Ben Websters ton, bl.a. i den här biten:
Bildspelet till det här stycket är intressant. De flesta bilderna föreställer storstadsmiljö på natten. De är svartvita och har en lite melankolisk känsla i sig. Det är ofta så man tänker om jazz: storstad, svartvitt, nattliv, ensamma människor, rökigt, bullrigt, stökigt, alla är på jakt efter något - osäkert vad. Och titeln är ju bara så fruktansvärt rätt. "Do nothing till you hear from me". Så tufft, så självsäkert. "Gör ingenting förrän du hör något från mig." Underförstått: du är ingenting utan mig; ta inga egna initiativ.
Jazz är som en novell av Raymond Carver eller som en deckare av Raymond Chandler. Jazzen låter sig inte förklaras. Om den skulle vara lätt att ta till sig - som en bägare med vaniljglass - så är den inte längre jazz. Vissa saker kan inte förklaras och det är lika bra det. Varför skall man tvunget förstå allting? Vi ser skönheten i en vacker blomma, men vi kan inte "begripa" samma blomma.
Om blues är melankoli i lättläst version, så är jazz melankoli i avancerad version.
Jazz är som en novell av Raymond Carver eller som en deckare av Raymond Chandler. Jazzen låter sig inte förklaras. Om den skulle vara lätt att ta till sig - som en bägare med vaniljglass - så är den inte längre jazz. Vissa saker kan inte förklaras och det är lika bra det. Varför skall man tvunget förstå allting? Vi ser skönheten i en vacker blomma, men vi kan inte "begripa" samma blomma.
Om blues är melankoli i lättläst version, så är jazz melankoli i avancerad version.
tisdag 25 maj 2010
Nio jazzliv
"Nio jazzliv" (2009), sammanställd av Bo Everling och Rolf Yrlid, är en mycket läsvärd och sympatisk bok. Jag är beredd att instämma i hyllningarna hos SvD.
Givetvis kan man diskutera urvalet. Det gör man ju alltid när urval görs. Självklart kan man undra: "Varför just de nio?". Men då kan jag kontra med: "Varför inte?". De här nio är minsann inga småhandlare. De har alla betytt väldigt mycket - på olika sätt - i jazzens historia. Hur som helst är det mycket intressant att läsa om deras liv och egenheter.
Många förutfattade meningar om kufar, surpuppor, enstöringar, asociala, oåtkomliga, deprimerade, knepiga och drogmissbrukande figurer besannas visserligen. Men vi får också en djupare förståelse för hur deras liv så många gånger kunde te sig så eländiga - trots stora framgångar.
Texterna är skrivna med sådan värme och inlevelse att jag blir klart berörd och skulle vilja komma varenda en av de nio närmare inpå livet. Jag skulle vilja ta ett snack med Miles Davis, jag skulle vilja kolla Thelonious Monks fingersättning, jag skulle vilja sjunga duett med Billie Holiday etc. Men det är av naturliga skäl inte möjligt.
En hel del av de fakta som här kommer fram var inget nytt för mig. Men här finns också mycket mera som jag tidigare inte hade koll på. Jag har t.ex. blivit klart mera nyfiken på Art Blakey efter att ha läst om honom här. Många är de klockrena och träffande uttalanden som tillskrivs honom. Här följer några exempel.
"Musik tvättar bort vardagslivets damm." (s. 103)
"Vad du än sysslar med så låt ingen komma och tala om för dig hur du ska göra det, för det är bara du som känner din begåvning och vet vad du kan göra och hur du kan göra det på ditt sätt." (s. 105)
"Det är som ett anlopp. Du får inte stanna. Du måste vidare så länge du bara kan, inte förrän du blir liggande är det dags att lämna över baneret till nån annan." (s. 106)
"Jag är en from och hängiven musiker." (s. 106)
Många förutfattade meningar om kufar, surpuppor, enstöringar, asociala, oåtkomliga, deprimerade, knepiga och drogmissbrukande figurer besannas visserligen. Men vi får också en djupare förståelse för hur deras liv så många gånger kunde te sig så eländiga - trots stora framgångar.
Texterna är skrivna med sådan värme och inlevelse att jag blir klart berörd och skulle vilja komma varenda en av de nio närmare inpå livet. Jag skulle vilja ta ett snack med Miles Davis, jag skulle vilja kolla Thelonious Monks fingersättning, jag skulle vilja sjunga duett med Billie Holiday etc. Men det är av naturliga skäl inte möjligt.
En hel del av de fakta som här kommer fram var inget nytt för mig. Men här finns också mycket mera som jag tidigare inte hade koll på. Jag har t.ex. blivit klart mera nyfiken på Art Blakey efter att ha läst om honom här. Många är de klockrena och träffande uttalanden som tillskrivs honom. Här följer några exempel.
"Musik tvättar bort vardagslivets damm." (s. 103)
"Vad du än sysslar med så låt ingen komma och tala om för dig hur du ska göra det, för det är bara du som känner din begåvning och vet vad du kan göra och hur du kan göra det på ditt sätt." (s. 105)
"Det är som ett anlopp. Du får inte stanna. Du måste vidare så länge du bara kan, inte förrän du blir liggande är det dags att lämna över baneret till nån annan." (s. 106)
"Jag är en from och hängiven musiker." (s. 106)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
