Jazzå

Det finns människor som bestämt hävdar att de inte tycker om jazz. Antagligen är det bara någon enstaka procent av dem som verkligen vet vad de pratar om. De har förmodligen bara hört två-tre jazzlåtar och sedan bildat sig en kategorisk uppfattning på denna lösan grund. Om de hade tagit sig tid och på allvar lyssnat på hundratals jazzlåtar, så skulle de kunna ha skaffat sig en något mera nyanserad bild. Personer som älskar blues men samtidigt hatar jazz är lite extra skrattretande, eftersom jazz och blues ibland är intill förväxling lika varandra. De är nästan som bröder. Exempel? Ben Websters ton, bl.a. i den här biten:

Bildspelet till det här stycket är intressant. De flesta bilderna föreställer storstadsmiljö på natten. De är svartvita och har en lite melankolisk känsla i sig. Det är ofta så man tänker om jazz: storstad, svartvitt, nattliv, ensamma människor, rökigt, bullrigt, stökigt, alla är på jakt efter något - osäkert vad. Och titeln är ju bara så fruktansvärt rätt. "Do nothing till you hear from me". Så tufft, så självsäkert. "Gör ingenting förrän du hör något från mig." Underförstått: du är ingenting utan mig; ta inga egna initiativ.

Jazz är som en novell av Raymond Carver eller som en deckare av Raymond Chandler. Jazzen låter sig inte förklaras. Om den skulle vara lätt att ta till sig - som en bägare med vaniljglass - så är den inte längre jazz. Vissa saker kan inte förklaras och det är lika bra det. Varför skall man tvunget förstå allting? Vi ser skönheten i en vacker blomma, men vi kan inte "begripa" samma blomma.

Om blues är melankoli i lättläst version, så är jazz melankoli i avancerad version.