Lundells bästa?

Det är en mindre skandal - men det här albumet har gått mig nästan spårlöst förbi. Det var Andres Lokko som nyss öppnade ögonen på mig. Det får jag återkomma till i en annan bloggpost så småningom.

Nu har jag lyssnat på detta album en gång i ett svep och min första reaktion blir: Total kapitulation. Det här måste vara något av det absolut bästa han har gjort. Och som grädde på moset är detta ett väldigt bra producentjobb. Jag hör nästan vartenda ord han sjunger och det är jag inte bortskämd med.

Kritikerna var inte eld och lågor, men det där har jag gett upp för länge se'n. Ulf Lundell kan aldrig få 10 poäng hur mycket han än anstränger sig. Ty svenska kritiker följer Jantelagen, typ så här: "Här ska det inte komma en ensamvarg och sticka upp och tro att han är nå't. Det ska vi allt plocka ur honom.".

Men här i denna blogg får han 10 poäng av 10 möjliga. För tusan, Ulf. Du är ett unikum. Du är ohotad. Ingen annan inom svensk rock har en chans. Ingen annan gör så bra röjarrock som du. Ingen annan gör så begåvad "pretto" och svulstig musik utan att det går över gränsen och blir pekoral. "Atlanten", "Palatset", "Ett stenbord i Toscana", "Jag saknar dej" - Mästerverk alltihop.

Så här är det: Om August Strindberg hade levat i dag, så hade han kanske hetat Ulf Lundell. Strindberg, Lundell och jag - vi är själsfränder, vi. Om det finns en enda nu levande och aktiv "kändis" inom svenskt musikliv som jag helst hade velat vara, så är det Ulf Lundell.

Respekt.