Mishmash

Ibland undrar jag hur vissa butiker m.m. kan fortsätta existera. Hur går det ihop? Nu tänker jag särskilt på en del konstiga ställen där man kan undra vad allting går ut på. Det är mest väldigt underligt.

Det är mishmash, ett kolossalt sammelsurium med rappakalja. Men det anses fiiint! Om ni frågar mig, så vill jag kalla det kitschig loppmarknad. Men dit kommer fina folket och beundrar allt möjligt strunt.

"Livsstilsbutik", "heminredning", "trend & design", "kläder & smycken", "antikt & kuriosa", "blomsterkreationer" och "butik & galleri" - allt finns där i en total brist på ordning och sammanhang. 

Vad är affärsidén? Vad är imagen? Vad är profilen? Det är helt planlöst och total förvirring råder. Vad är den röda tråden? Vad vill man? Vintage, retro och modernt blandas hej vilt. Tillfälliga lösningar har blivit permanenta. Man spretar åt alla möjliga håll och är inte riktigt bra på någonting. 

Där samsas lerkrukor med plantor, örter, kryddor, senap, honung, kläder, keramik, porslin, statyer som är usla kopior av kända verk, små byster föreställande Buddha, små änglafigurer, tavlor som kunde ha tagits från Hötorget etc. Allt i en kaotisk röra.

Jag blir bara fnoskig av all denna flummighet och flyr fältet så fort jag kan. Inte en enda krona lägger jag på sådant krimskrams.

En bok bättre oskriven

Författaren till den här boken tror säkert att han är jättesmart och väldigt rolig. Men det finns en hake. Boken är inte speciellt smart skriven och den är inte alls rolig. Nog sagt.

Ack, ack, ack. Vilka problem har egentligen Bengt Ohlsson? Det här är ju intellektuell rappakalja. Det är blaha, blaha, bara en oerhörd verbal spya. Texten spretar åt helt olika håll, han försöker hålla en massa bollar i luften samtidigt och de landar som spräckta ballonger. Det är förvirrat och förryckt. Han ser spöken mitt på ljusa da'n. Han framlägger inte ett enda hållbart bevis för en enda tes. Han bara blarrar på.

OK, jag håller med honom om att det stundtals är svårt att avgöra vem som egentligen har makten och jag instämmer när det gäller "satir" som påstår sig sparka uppåt. Det är varken särskilt begåvat eller kvickt, fyndigt eller relevant att driva med kungen om hans dyslexi. Men för övrigt anser jag att Bengt Ohlsson i den här debattartikeln är ute och vinglar som om han vore drogad.

En film bättre ogjord

Sedd:

Pekoral, vill jag påstå. Filmen "Dogtooth" är i mina ögon väldigt nära kitsch. Men det förvånar mig inte att svenska kritiker har gett den fina betyg. Det är som det brukar vara. När något är knepigt, konstigt och svårbegripligt och dessutom skildrar något dysfunktionellt och deprimerande - ja, då blir det bra betyg. Den recension som jag finner mest relevant och adekvat är denna. Basta.

Blaha, blaha...

Två besserwissrar har formulerat sig kring konst. Det hela slutade med:
"Vi vill skapa ett museum som alla kan vara stolta över. Utan att behöva förstå. För att beröras."

Suck. För det första är det dålig svenska. Men för det andra - och det är allvarligare - så är det intellektuellt mumbo jumbo.

Om det enda kravet man kan ställa på konst är att det skall beröra, så kan jag hitta på mycket som i så fall kan kallas konst. Jag skall inte trötta er med en massa exempel. Jag säger bara att i så fall kan jag komma till det fiiina museet och använda mig själv som installation kring en koskit på golvet. Jag lovar att det kommer att "beröra".

En rolig bok om trista saker

Att en bok om trista saker kan bli riktigt rolig låter väl som en paradox. Men i det här fallet är det sant. Johan Tells bok "Trista sevärdheter" (2011) handlar om just det som man tror att den handlar om - och det blir roligt.

Hur man har kunnat inbilla sig att dessa s.k. sevärdheter skulle anses vara värda att se är oftast en gåta. Johan Tell beskriver ett exempel så här:
"Turismen räknas numera till en av världens största ekonomiska verksamheter. Därför tycker jag att det är viktigt att diskutera vad som får oss att resa, får oss att besöka en annan svensk plats än den vi själva bor på. För när företrädare för Visit Sweden säger saker som 'Sverige behöver tydliga och exotiska ikoner' och applåderar det planerade bygget av världens största älg utanför Skellefteå är det angeläget att någon står bredvid och säger 'Låter inte det där väldigt trist?' och ifrågasätter om denna typ av spektakel är vad vi ska lägga kraft och pengar på." (s. 5)

Jag håller fullständigt med författaren om att de ansvariga bakom vissa sådana här stolleprov skulle ställas till svars. Man kan fråga dem: "Hur i all sin dar tänkte ni när ni trodde att detta skulle vara en sevärdhet?". Man skulle kunna säga till dem: "Detta är falsk marknadsföring. Detta är vilseledande information."

Boken rymmer 121 exempel på just trista sevärdheter. Varje bild har en informativ och roande bildtext. Vissa exempel på sevärdheter är så oerhörda att man helt kan tappa tron på mänskligt omdöme. Det blir pekoral och kitsch i en gräslig blandning.

Två ytterligare exempel:

Från Citadellet i Malmö: "Skålgropsstenen från Fosie har fem skålgropar (rödmålade). De är kanske från bronsåldern." (s. 15)
Jag dör av nyfikenhet! Nästa gång jag är i Malmö måste jag besöka denna sevärdhet! (Ironi)

Från Domkyrkan i Lund: "Alla skånska skolbarn åker buss till Lund för att se på Jätten Finn. Han är lockbetet medan Lunds domkyrka, i vars krypta Jätten Finn finns, är det egentliga, pedagogiska huvudskälet till utflykten. Jätten Finn är 165 centimeter hög inklusive pelarens fot som han står på. Alla skånska skolbarn blir jättebesvikna." (s. 44)
Precis så är det. En mera meningslös skolresa är svår att tänka sig. Varför skulle vi (Jag var ett skånskt skolbarn) utsättas för denna plåga?

Ja, så håller det på. "Att vilja men inte kunna" skulle kunna vara en adekvat beskrivning av den monumentala inkompetens som de ansvariga bakom dessa "turistmagneter" har visat.

Besök gärna hemsidan!

Några rader om en tradig fransk film och en lysande svensk TV-serie

Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi gav upp. Om en film inte lyckas fånga intresset efter en kvart, så struntar jag i den. "Det regnar alltid i Provence" fick översvallande recensioner på vissa håll. Någon skrev "Bör ses av alla!" och någon annan plitade ner "Helt enkelt underbar!" och någon tredje tog i med "Lysande!". Det är för mig obegripligt. Det var kanske fel förutsättningar för vårt tittande. Man kanske skall vara lite lagom salongsberusad för att uppskatta den här filmen. Jag vet inte. Men ingenting gjorde mig nyfiken på vare sig karaktärerna eller handlingen. En sådan där ganska typisk fransk film där nästan ingenting händer. Mycket snack och lite verkstad. Och en massa kvasiintellektuellt tjafs.

Min fru och jag valde därför i stället att titta på avsnitt tre i första säsongen av "Solsidan". Det var mycket bättre användning av tiden.

Många goda skratt blev det! I det här avsnittet (det tredje - om namngivande) dyker Ove Sundberg upp för första gången. Med sådana grannar behöver man inga fiender.

Mia Skäringer! Jag säger bara: tio poäng. Hon spelade alldeles genialt briljant.

Och så kom jag att tänka på detta med otålighet och tålamod... Tålamod hyllas ju ofta som en nästan gudomlig egenskap. Men vart hade vi kommit utan alla dessa otåliga människor? Tack vare att vi var otåliga denna kväll, så slapp vi se en dötrist långfilm. I stället fick vi en glädjestund med ett avsnitt ur en av TV:s bästa komediserier någonsin. Otålighet är kanske ofta bättre än tålamod?

Några rader om en film

Sedd:

Brian De Palmas "Gastkramad" är en riktigt kass film. Det är en gåta hur den har kunnat få ett så pass bra betyg. Storyn är så krystad att jag baxnar. Skådespelet är, om man skall formulera sig snällt, mediokert. Musiken är bedrövlig och känns hela tiden i vägen. Att jämföra Brian De Palma med Hitchcock (Det har gjorts) känns som en förolämpning mot Alfred. I stället för "Obsession" borde den ha hetat "Confusion". Jag kan möjligen sträcka mig till en etta på en femgradig skala.

Två pellejönsar

Jag känner mig gammaldags och mossig. Jag hänger inte med längre. Det är inte säkert att det är dåligt. Jag vill kanske inte hänga med längre. Jag menar: så mycket i dagens kultur är såååå tramsigt och likgiltigt. Exempel? Tja, ta Jennifer Lopez' senaste video. Vad är det som är så himla märkvärdigt? Varför skall jag ta den här mannen på allvar?:

Varför kan jag inte lika gärna ta den här mannen på allvar?:

I min värld är de här båda männen lika fåniga, lika skrattretande löjliga. Är det då fel på mig?

Kom nu inte dragandes med någon tradig förutsägbar kommentar som "Du kan inte mena allvar! Det vet väl alla att Günther är på skoj!". Thanks for the information. Det visste jag redan. "Grejen är ju" (för att använda ett uttryck som nu används i alla möjliga sammanhang) att det är lika fånigt. Men den första videon - som väl är avsedd att tas på allvar - blir kanske extra löjlig därför att den har så uppenbara produktplaceringar. Jag vet inte hur det är med dig, men när jag ser en BMW tänker jag på fartkåta uppkomlingar (gärna med kontakter inom den kriminella världen) som vill ha r-e-s-p-e-k-t.

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 3

På tisdagen åkte vi en s.k. Glass Bottom Ferry till orten Arguineguin för att besöka marknaden där. I väntan på att kliva ombord på färjan tog jag dessa två kort på några stiliga båtar:

Och från färjan tog jag dessa två bilder:

Marknaden var ungefär som vilken marknad som helst. Om man vill utrycka sig lite elakt: Samma skräp där som här. (Hur kul är det med "äkta" Rolex-kopior? Hur troligt är det att ett enda medel kan bota alla sorters krämpor? Etc.)

Dagens irritationsobjekt

Jag hörde talas om en fest där person X hade hällt i sig väldiga mängder av whiskey (Jag antar, att det var någon billig amerikansk whiskey och inte enligt mig riktig skotsk eller japansk whisky) blandad med Coca-Cola. Jag tar mig för pannan. X har ju inte fattat nå'nting. Samtidigt blir jag inte särskilt förvånad. X är en person som är bergfast övertygad om sin egen förträfflighet, trots att X egentligen är en medelmåtta. X är stöddig och skrävlig och allmänt ganska odräglig.

Folk skall veta sin plats och inte sticka upp och inbilla sig att de är världsbäst när de i själva verket är mediokra. Ofta är det sådana där självsäkra och självgoda typer som också saknar hyfs, är vulgära och obildade och inte begriper en så elementär sak som att whiskey - och framför allt whisky - inte skall blandas med någonting (utom möjligen en liten skvätt vatten).

Tvåspråkigt tal

Talekonst.

Några rader om en evig tvistefråga

Jag följer en lokal konstdebatt. Det är mycket intressant. Det verkar alltid bildas två läger när sådana debatter uppstår. Det är antingen för eller emot. Något mittemellan finns inte.

Ve den som inte "begriper sig på" "modern konst" - vad det nu är. Då kommer genast åsiktspoliserna fram. Besserwissrarna som vet att Konst är Konst. Om man inte förstår vad som är bra t.ex. med en videofilm där nästan ingenting händer, så är man trångsynt och saknar ett öppet sinne. Det är enligt förståsigpåarna aldrig något "fel" med ett intetsägande eller obegripligt konstverk. Nej, det är i så fall fel på publiken. Publiken saknar en sorts antenner, de kan inte "ta till sig" det de borde "ta till sig". Att bli irriterad på ett konstverk är aldrig konstnärens fel, menar eliten.

Här visar sig åter igen motsättningen mellan finkultur och populärkultur. Finkulturens försvarsstyrkor kommer med pekpinnar och sätter motståndarna på plats. De som anser sig förstå och fascineras av "konstig konst" tillrättavisar den dumma massan som inte ser "det fina i kråksången". Om någon skulle ropa "Kejsaren är ju naken!", så skulle denne någon bli nullifierad. Det vore som att svära i kyrkan.

Jag får intrycket att många fisförnäma försvarare av "konstig konst" vill värna sitt revir. Det känns som om de vill tillhöra en klubb för inbördes beundran, ett slutet sällskap, ett kotteri. De vill inte släppa in någon person som kan ifrågasätta det de håller på med. Inga katter bland hermelinerna!

De "upplysta", de som nått insikt, de som ser det den okunniga pöbeln inte ser, tar alltid för givet att de skall ha tolkningsföreträde och inneha problemformuleringsprivilegiet.

Och samtidigt kan dessa kultursnobbar mena sig tillhöra vänstern. De kan tro att alla kritiker av "modern konst" måste tillhöra en torr, tråkig, konservativ borgerlighet. Suck. Det har ju egentligen inte alls med saken att göra.

Om jag vill fundera över tystnad och stillhet, så behöver jag inte ta mig till ett konstmuseum och titta på en videofilm där nästan ingenting händer. Jag kan i stället bege mig ut i naturen, långt borta från allt stim och larm.

Och detta att tillhöra en grupp... Det verkar vara så fruktansvärt viktigt för fler och fler. Det finns väl snart en Facebookgrupp för varje tänkbar åsikt eller idé. Det är som om en ensam individ är helt ointressant. Alla dessa nervösa gruppbildningar... Man kan tro att hela världen rasar samman runt omkring en om man inte tillhör någon "häftig" eller "cool" grupp. Det är väl också därför t.ex. alla kultursnobbar genast går till motangrepp när de känner sig ifrågasatta. De måste hålla ihop, de måste värna gruppen. Kotteriet får inte naggas i kanterna. "Vi vet bäst. Vi har sett Sanningen. De som kritiserar oss måste ha fel."

Konstvärk

Det här är så djupsinnigt, nyskapande, originellt och kreativt att det måste bli upphovsrättsskyddat ;-)

Ett konstighetskonstverk

Jag envisas. Jag hävdar, att många konstnärer driver med oss vanligt folk. Här har jag gjort en videoinstallation som mycket väl hade kunnat visas på något av våra konstmuseer. Om jag hade varit utbildad konstnär och haft ett par utställningar i mitt CV, så hade jag kunnat ta snuskigt bra betalt för detta.

Idol - varför det?

Ännu en mycket bra artikel av Andres Lokko - här. Han har tyvärr alltför rätt.

O aj aj aj aj buff

Det är många nu som inte tål dålig kritik. Senast ut är väl Colin Nutley och Helena Bergström. Men hallå där, jag vägrar tro att det är någon sorts organiserad mobbning som pågår. Jag är ganska övertygad om att Sveriges filmkritiker inte tar kontakt med varandra för att komma överens om ett gemensamt angrepp. Här kan du läsa vad svenska filmkritikerkåren tyckte om den senaste "Änglagård"-filmen.

Det är inte egentligen fråga om populärkultur och finkultur. Det är helt enkelt fråga om bra eller mindre bra. Det kan inte vara en slump att Colin Nutleys filmer inte får så översvallande bra betyg i IMDb - se här. De betygen baseras - om jag har tolkat det rätt - bara till en ringa del på kritikers omdömen. Till största delen bygger väl betygen på publikens åsikter. Hur går det då ihop med att Nutley & Bergström hävdar att publiken älskar deras filmer och att det bara är filmrecensenter som tycker de är mindre bra?

En hyllad skitstövel?

Jag blir inte ett dugg förvånad över detta.
Minns vad jag skrev här.

Dum design - igen

I min förra blogg skrev jag ibland om dum design. Nu har det dykt upp ett tillfälle att blogga om dum design även här. Smörkniven som avbildas här ovan är dumt designad. Den är nämligen en ergonomisk orimlighet. Kniven går knappt att hålla i. Att bre ut smör på en brödskiva med den är nästan omöjligt. Någon kanske tycker att designen är "cool" eller "häftig" eller "elegant" eller vad vet jag, men den är likväl dum - eftersom kniven är opraktisk. Man kan påstå att denna smörkniv inte är lämpad för sitt ändamål.

Gökboet är fullt

Kitsch, knasigheter och udda humor samlade i ett bildgalleri - här.