Några rader om en tradig fransk film och en lysande svensk TV-serie

Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi gav upp. Om en film inte lyckas fånga intresset efter en kvart, så struntar jag i den. "Det regnar alltid i Provence" fick översvallande recensioner på vissa håll. Någon skrev "Bör ses av alla!" och någon annan plitade ner "Helt enkelt underbar!" och någon tredje tog i med "Lysande!". Det är för mig obegripligt. Det var kanske fel förutsättningar för vårt tittande. Man kanske skall vara lite lagom salongsberusad för att uppskatta den här filmen. Jag vet inte. Men ingenting gjorde mig nyfiken på vare sig karaktärerna eller handlingen. En sådan där ganska typisk fransk film där nästan ingenting händer. Mycket snack och lite verkstad. Och en massa kvasiintellektuellt tjafs.

Min fru och jag valde därför i stället att titta på avsnitt tre i första säsongen av "Solsidan". Det var mycket bättre användning av tiden.

Många goda skratt blev det! I det här avsnittet (det tredje - om namngivande) dyker Ove Sundberg upp för första gången. Med sådana grannar behöver man inga fiender.

Mia Skäringer! Jag säger bara: tio poäng. Hon spelade alldeles genialt briljant.

Och så kom jag att tänka på detta med otålighet och tålamod... Tålamod hyllas ju ofta som en nästan gudomlig egenskap. Men vart hade vi kommit utan alla dessa otåliga människor? Tack vare att vi var otåliga denna kväll, så slapp vi se en dötrist långfilm. I stället fick vi en glädjestund med ett avsnitt ur en av TV:s bästa komediserier någonsin. Otålighet är kanske ofta bättre än tålamod?