Några rader kring en Strindbergbiografi

Måste ha! Hoppas den kommer på rea! Boken "Om Strindberg" (2010) är nödvändig att äga för var och en som är intresserad av Strindberg. Själv är jag ärligt talat mest intresserad av Strindberg som fenomen. (Jag har svårt för en del av hans böcker.) Att han var ett geni måste stå bortom allt tvivel - även för den mest klentrogne.

Sällan eller aldrig har någon svensk man levt ett så dramatiskt liv. Han levde egentligen inte bara ett liv; han levde flera liv parallellt. SÅ mycket finns skrivet om denne man. Vad kan jag tillföra? Intet av värde.

Jag vill bara rekommendera denna bok till läsning. En adekvat och relevant recension finner du här. Om jag skall tillägga något till den, så blir det att Björn Ranelids essä är mycket läsvärd - även om man inte håller med om allt han skriver. Jag håller fullständigt med om Lisbeth Larssons "Människoätaren". Den är briljant - ja, närmast genialt - skriven. Jan Myrdals essä kan jag däremot gott leva utan. Jag orkar inte med den mannens träiga och näst intill ogenomträngliga prosa. I mina ögon är han en ganska usel författare. Om han skall kallas folkbildare, så kan lika gärna Stockhausens musik kallas populistisk.

Ebba Witt-Brattström lyckades i en parentes med tre ord sammanfatta mycket av Strindbergs författarskap: "överdrifterna, upprepningarna, paradoxerna" (s. 283). Så är det! Strindbergs författarskap - och liv - var fullt av överdrifter, upprepningar och paradoxer.

Vilken man! Vilken författare! Vilket liv! Denna dramatik! Detta engagemang! Denna produktivitet! Denna integritet! Denna stolthet! Vi har varken förr eller senare sett dess like. Strindbergs liv överträffar dikten.

Slutligen vill jag ta detta exempel ur Strindbergs "En blå bok", närmare bestämt "Det bristfälliga livet" (citatet är valt av Ulrika Knutson):
"Alltså strida, gorma och störa för bagateller så att lifvets hufvudsaker komma i bakgrunden. Låter man sig nöja och undlåter att vara kinkig, så sitter man snart i ett svinhus, äter svinmat utan att klaga, går i kläder som synas lånade och i skodon som klämma eller glappa." (s. 336)
Så betraktade han livet på sin ålders höst.

Och om några dagar börjar jubileumsåret....

Helt unik, forts.

"Metamorfoser - Marilyn Monroe" (2011) av David Wills (och designad av Stephen Schmidt) är en väldigt vacker bok. Det beror givetvis till stor del på bokens ämne. Enligt mig och många med mig var Marilyn Monroe definitivt en av världens vackraste kvinnor genom tiderna. Hennes kropp var väl inte den absolut vackraste, men hennes ansikte var ju oerhört tilltalande...

Den här boken slår hål på två myter kring hennes person som eventuellt figurerar:
1. Hon var en dum blondin
2. Hon var lika fräck och framfusig som en "billig" kvinna
Så var det inte. I boken finns flera vittnesmål om att hon var både smart och blyg.

Vi vet väl alla hur hennes liv slutade. Det är så oerhört tragiskt. Hon höll på att spela in "Something's got to give" när hon plötsligt lämnade detta jordeliv - för egen hand, av otur, av en mördares hand? Det får vi nog aldrig veta. Men om hon hade kärleksaffärer med både John och Robert Kennedy, så kanske FBI och CIA tyckte att hon var en säkerhetsrisk. Eller var kanske hennes läkare alltför frikostig med mediciner? Vem vet säkert?

Hur som helst: ingen kan ta ifrån henne hennes goda skådespelarinsatser - de finns bevarade för oss alla att se. Och ingen kan ta ifrån henne hennes sex appeal. Den var helt enorm - särskilt framför kameran, när hon var medveten om att bli fotograferad/filmad. På vissa foton syns hennes skönhet tydligare än på andra. Då finns det ingen tvekan om att hon var den vackraste kvinnan någonsin, anser jag. Det är fulländat. Och jag kan tycka att hon var som vackrast mot slutet - med en och annan liten rynka. Hon hade en utstrålning som skulle få en utstrålningsmätare att gå sönder av överansträngning. Och här finns mängder av foton som jag aldrig tidigare har sett - och som bevisar att jag har rätt. Hennes skönhet var enkelt uttryckt svindlande!

Nu några citat!

"I ett liv fyllt av ömsom framgång, ömsom sorg åstadkom Marilyn väldigt mycket på väldigt kort tid, gjorde ett markant avtryck och fortsätter i döden att fängsla och behaga världen. Bilden av henne som en tragisk person är missvisande. Egentligen måste hon ha varit mycket smart. Betänk bara den resa en liten flicka inledde på barnhem och hos fosterfamiljer, för att att sedan komma att bli den mest berömda kvinnan i världen. Hennes brist på självförtroende tycks motsägas av anmärkningsvärd drivkraft och ambition, egenskaper som kämpade sig fram genom år av initialt avvisande då Hollywood saknade intresse. Först vid tjugosex nådde hon framgång, en ganska hög ålder för en kvinnlig stjärna, både då och nu." (s. 27f)

"När du ser Marilyn Monroe på film så vill du inte att något ont ska hända henne. Du vill verkligen att hon ska få det bra ... bli lycklig." (Natalie Wood, s. 96)

"Hon hade inget ont i sig - inget divaaktigt. Hon var helt enkelt tvungen att koncentrera sig på sig själv och på människorna som var där bara för hennes skull... Femtio år senare ser vi fortfarande hennes filmer och pratar om henne. Det där var ingen korkad kvinna - tro mig." (Lauren Bacall, s. 123)

"Det var verkligen något alldeles särskilt med Marilyn Monroe. Ibland var hon överjordisk, och ibland som en servitris på ett fik." (Truman Capote, s. 138)

"Hon var helt genial som komedienn, med ett otroligt sinne för humoristisk dialog. Det var en gudagåva. (...) Det kommer aldrig att finnas någon mer som hon." (Billy Wilder, s. 157)

"Hon var väldigt tystlåten, hade rent naturligt en enorm värdighet och var extremt intelligent. Hon var också oerhört känslig." (Dame Edith Sitwell, s. 172)

"Marilyn är det närmsta geni av alla skådespelerskor jag någonsin känt (...) Så mycket hon åstadkommer med sina ögon, sina läppar, med små, nästan oavsiktliga gester... Monroe är ren och skär filmkonst." (Joshua Logan, s. 175)

Helt unik

Jag lånade hem boken "Marilyn Monroe - Metamorfoser". Det går knappt att lägga den ifrån sig. Bilderna på henne är magnetiska. Hennes utstrålning var unik. Jag får återkomma i detta ämne när jag är färdig med boken.

En bloggpost i repris

Den är så bra - denna brevväxling.
Ju äldre jag blir desto blödigare blir jag. Det är så rörande - detta möte.

Några rader om en Dylanbiografi

Det var ganska nyligen jag upptäckte att Håkan Lahger skriver intressant. När jag såg att han hade skrivit en bok om Bob Dylan reserverade jag den genast. Nu har jag läst den och jag är glad för att jag gjorde det. Håkan Lahger måste jag ha bättre koll på. Han skriver ungefär som jag skulle vilja skriva.

Jag gillar alltså den här boken. Mitt betyg blir en stark fyra. Det skall snart framgå vad som saknas för att jag skulle kunna ge den en femma i betyg. Jag uppskattar tonen, tilltalet, angreppsmetoden. Författaren har rest i Dylans fotspår, han har försökt förstå varför Dylan skrev just den låten där och då. Det blir mycket spännande läsning. Jag önskar att Lahger själv hade kommit mera till tals. Nu bygger boken till stor del på samtal med personer för vilka Dylan har betytt mycket. Det gäller bl.a. Gunnar Harding, Rolf Börjlind, Christer Olsson och Jörgen Lindström. Fascinerande samtal - visst! - men jag saknar ändå Lahger.

Så här kan Lahger skriva:
"Här samsas instrument från olika hörn av världen med lokala hembyggen och fabrikstillverkade elgitarrer. Ett vackert kaos, en verkstad som kunde varit skapad av tecknaren Jan Lööf." (s. 171f)
Det är ju mitt i prick. Mycket målande beskrivet. Det känns som om man är där på plats.

Antagligen betyder det en hel del att Lahger och jag är ungefär jämngamla. Vi har följt Dylans karriär s.a.s. parallellt. Och det är nästan magiskt att Lahger valde att avsluta denna bok med texten till den på den tiden rekordlånga låten "Sad-eyed lady of the lowlands". Den är fortfarande en helt makalös bit. Den är en av de sånger som för alltid gjorde mig intresserad av Dylan. En annan var "Visions of Johanna". Båda är med på dubbel-LP:n (Pop- & rock-historiens första dubbel-LP!) "Blonde on blonde". Jag kan inte räkna alla gånger jag har använt "Sad-eyed lady of the lowlands" som terapi när jag har varit deppig, nere och ledsen och känt mig missförstådd och sviken m.m. i en enda röra av känslor. "Sad-eyed lady of the lowlands" med sin envisa repeterande nedstämdhet drog mig ännu längre ned i deppighet och leda - tills att det bara fanns en väg kvar att gå: uppåt.

Och jag tänker: Man kommer aldrig undan Bob Dylan när man väl har begripit hans storhet.

Ännu en icke färdigläst bok

Inte ens Mårten Blomkvists bok om Bo Widerberg får jag läsa ut. Jag har lånat den på biblioteket, det finns andra som vill låna den och därför är lånetiden förkortad. Det verkar vara mitt öde att vilja gapa över för mycket.

Det vettigaste jag kan göra i det här läget är att scanna pärmens baksida:

Jo, så kan jag förstås lägga till detta.

En livsavgörande bok

Jag har länge tänkt att Miles Davis' självbiografi inte går att överträffa. Den byggde på intervjuer med Quincy Troupe och var en helt makalös bok. Nu är det dags att tänka om. Keith Richards' memoarer bygger mestadels - om jag har fattat detta rätt - på intervjuer med James Fox. Den är i nivå med Miles Davis' bok - eller t.o.m. lite bättre!

Missförstå mig inte nu. Jag försvarar inte omoraliskt leverne och allehanda missbruk. Båda nämnda herrar var knappast kända för att neka sig det ena eller andra. Men vilka överlevare! Vilka personligheter! Och så mycket de har gett oss!

Bland det som förenar båda självbiografierna är det rättframma språket och det fantastiska flytet. Här hymlar vi inte. Här talar vi klarspråk. Ut med sanningen, bara. Här förställer vi oss inte. Inget hyckleri här inte. Och ingenstans måste jag stanna till för att gäspa. Jag är oavbrutet fängslad.

Jag har i tidigare bloggposter här antytt att jag medvetet drog ut på läsningen av denna bok. Det stämmer - jag ville s.a.s. suga på karamellen så länge som möjligt. Jag kände ingen anledning att forcera genom boken. Jag ville förlänga njutningen. Jo, det är just en njutning att läsa den här boken. Den är kort sagt "outstanding".

Tidigare har jag inte varit så vidare intresserad av de olika personerna i Rolling Stones. Jag kände mig möjligen lite besläktad med Mick Jagger, men efter att ha läst den här volymen om en annan medlem i bandet, så känner jag mera för Mr Richards.

Se bilderna. Bokens framsida: en man som ser smått förkrossad och förvirrad ut - eller hur? Bokens baksida: en man som ser ganska trött men ändå nöjd ut - inte sant? Och bokens titel? "Livet" är en genial titel. Keith Richards' liv är ett exempel på ett liv som hade kunnat sluta mycket tidigare - flera gånger om. Han verkar ha haft flera skyddsänglar - även om han kanske skulle vara den siste att erkänna något sådant. Han må verka elak, men bakom det yttre ser jag en man med god vilja, en man som älskar den kvinna han lever tillsammans med, en far som älskar sina barn, en människa som är en sann djurvän etc. Hans exempel blir ett exempel som måste vara intressant för alla oss andra. Därför: "Livet" handlar om allas våra liv.

Han var den lille pojken som tog lång tid på sig att växa färdigt. Han fick stryk och blev hånad för sina utstående öron. Men han var som sagt en "survivor". Han fann på råd och fick sin hämnd. Nu är det ingen som vågar håna honom vare sig för det ena eller det andra. Man skulle kunna bli rädd för honom - men efter att ha läst "Livet" känner jag snarare respekt, blandad med ödmjukhet.

Jag har svårt för att tänka mig en mera ärlig och uppriktig bok! Är det någonting som förtjänar att kallas äkta och genuint, så är det just denna bok.

Samtidigt... Jag kan förstå om människor som inte alls har något förhållande till Rolling Stones eller från början inte alls gillar denne egensinnige gitarrist och kompositör - och textförfattare! - känner sig tämligen likgiltiga inför sådana här bekännelser. Men då vill jag föreslå: släpp de förutfattade meningarna. Läs förutsättningslöst. Fördjupa dig i ämnet Rolling Stones och rockens historia. Jag vågar hävda: rockens historia hade inte sett ut som den nu gör om inte Rolling Stones hade funnits. Och det betyder bl.a. att Keith Richards har format den historian.

Citat? Självklart. Jag väljer ett enda - men ganska långt - citat som jag tycker fångar bokens atmosfär ganska väl:

"Det var inte Mick, eller någon av oss andra, som kom på de gigantiska turnéerna: Steel Wheels, Voodoo Lounge, Bridges to Babylon, Forty Licks, A Bigger Bang - stora shower som höll oss på resande fot i många månader i stöten från 1989 till 2006. Det var i princip den allmänna begäran som expanderade fram till den här storleken. Folk frågar, varför fortsätter ni? Hur mycket pengar behöver ni? Tja, alla gillar att tjäna pengar, men vi ville bara spela. Och det var okänd mark. Man dras till det, för det var där och de ville ha det. Och vad ska man säga? Det måste vara rätt sak att göra. Du bad om det, här är det. Jag föredrar mindre lokaler, men var ska alla få plats? Vi insåg aldrig hur stort det här skulle bli. Hur kunde det ha blivit så stort när vi inte gjorde saker och ting mycket annorlunda än vad vi gjorde på Crawdaddy Club 1963? Vår vanliga setlist består av två tredjedelar standardlåtar, klassiska Stones-nummer. Enda skillnaden är att publiken växt och konserten är längre. När vi började körde banden inte mer än tjugo minuter. Everly Brothers spelade i kanske en halvtimme. En turné är aritmetik, rakt av: hur många biljetter, hur mycket kostar produktionen - det är en ekvation." (s. 454)

Ge dig tid att läsa denna bok från pärm till pärm! Det är lästid som är livsviktig tid.

Too many?

Njae... Jag är skeptisk. Boken "Many years from now" (Original 1997, svensk upplaga 1998) som bygger på intervjuer med Paul McCartney är i mitt tycke för tjock. Det blir som i Monty Python-sketchen där konstnären som skulle måla den sista nattvarden tog i och målade tre Jesus. "Too many?" Man hade med fördel kunnat stryka c:a 150 av de nästan 700 sidorna. Det blir alltför mycket kalenderbitande. Det blir alltför nördigt. Varje liten händelse tycks få en avgörande betydelse.

Visst kan det vara intressant att få veta vem som egentligen var den främste upphovsmannen bakom vissa av Beatles' låtar, men här går det till överdrift. Jag skulle vilja se en nedbantad version av boken - en sorts "McCartney for dummies". Den här boken är bara intressant för någon som tänker ställa upp i något tävlingsprogram på TV där det enda ämnet för tävlingsfrågorna är Beatles.

Den bästa boken om Beatles är fortfarande "En revolution i huvudet" av Ian MacDonald. Se här och här.

Ett femtal

Den här höstens bokflod är lite speciell. Jag kan inte påminna mig någon tidigare höst med så många intressanta biografier och memoarer. Just nu har jag t.ex. framför mig att läsa de här böckerna om särskilda personer:

(Boken om Jussi Björling är så stor att det var omöjligt att scanna hela omslaget i en enda scanning. Omslaget är lite beskuret till vänster.)

Fem böcker om fem herrar. Nu får jag väl en massa feminister mot mig. Men visa mig fem lika intressanta böcker ur höstens bokflod som handlar om kvinnor. Babben? Elisabet Höglund? Vem?

C:a 1.670 sidor att gå igenom. Och så förkortad lånetid ovanpå det. Tufft. Ni kanske förstår om jag inte hinner blogga särskilt flitigt de närmaste veckorna.