Det var ganska nyligen jag upptäckte att Håkan Lahger skriver intressant. När jag såg att han hade skrivit en bok om Bob Dylan reserverade jag den genast. Nu har jag läst den och jag är glad för att jag gjorde det. Håkan Lahger måste jag ha bättre koll på. Han skriver ungefär som jag skulle vilja skriva.
Jag gillar alltså den här boken. Mitt betyg blir en stark fyra. Det skall snart framgå vad som saknas för att jag skulle kunna ge den en femma i betyg. Jag uppskattar tonen, tilltalet, angreppsmetoden. Författaren har rest i Dylans fotspår, han har försökt förstå varför Dylan skrev just den låten där och då. Det blir mycket spännande läsning. Jag önskar att Lahger själv hade kommit mera till tals. Nu bygger boken till stor del på samtal med personer för vilka Dylan har betytt mycket. Det gäller bl.a. Gunnar Harding, Rolf Börjlind, Christer Olsson och Jörgen Lindström. Fascinerande samtal - visst! - men jag saknar ändå Lahger.
Så här kan Lahger skriva:
"Här samsas instrument från olika hörn av världen med lokala hembyggen och fabrikstillverkade elgitarrer. Ett vackert kaos, en verkstad som kunde varit skapad av tecknaren Jan Lööf." (s. 171f)
Det är ju mitt i prick. Mycket målande beskrivet. Det känns som om man är där på plats.
Antagligen betyder det en hel del att Lahger och jag är ungefär jämngamla. Vi har följt Dylans karriär s.a.s. parallellt. Och det är nästan magiskt att Lahger valde att avsluta denna bok med texten till den på den tiden rekordlånga låten "Sad-eyed lady of the lowlands". Den är fortfarande en helt makalös bit. Den är en av de sånger som för alltid gjorde mig intresserad av Dylan. En annan var "Visions of Johanna". Båda är med på dubbel-LP:n (Pop- & rock-historiens första dubbel-LP!) "Blonde on blonde". Jag kan inte räkna alla gånger jag har använt "Sad-eyed lady of the lowlands" som terapi när jag har varit deppig, nere och ledsen och känt mig missförstådd och sviken m.m. i en enda röra av känslor. "Sad-eyed lady of the lowlands" med sin envisa repeterande nedstämdhet drog mig ännu längre ned i deppighet och leda - tills att det bara fanns en väg kvar att gå: uppåt.
Och jag tänker: Man kommer aldrig undan Bob Dylan när man väl har begripit hans storhet.
Så här kan Lahger skriva:
"Här samsas instrument från olika hörn av världen med lokala hembyggen och fabrikstillverkade elgitarrer. Ett vackert kaos, en verkstad som kunde varit skapad av tecknaren Jan Lööf." (s. 171f)
Det är ju mitt i prick. Mycket målande beskrivet. Det känns som om man är där på plats.
Antagligen betyder det en hel del att Lahger och jag är ungefär jämngamla. Vi har följt Dylans karriär s.a.s. parallellt. Och det är nästan magiskt att Lahger valde att avsluta denna bok med texten till den på den tiden rekordlånga låten "Sad-eyed lady of the lowlands". Den är fortfarande en helt makalös bit. Den är en av de sånger som för alltid gjorde mig intresserad av Dylan. En annan var "Visions of Johanna". Båda är med på dubbel-LP:n (Pop- & rock-historiens första dubbel-LP!) "Blonde on blonde". Jag kan inte räkna alla gånger jag har använt "Sad-eyed lady of the lowlands" som terapi när jag har varit deppig, nere och ledsen och känt mig missförstådd och sviken m.m. i en enda röra av känslor. "Sad-eyed lady of the lowlands" med sin envisa repeterande nedstämdhet drog mig ännu längre ned i deppighet och leda - tills att det bara fanns en väg kvar att gå: uppåt.
Och jag tänker: Man kommer aldrig undan Bob Dylan när man väl har begripit hans storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar