Jag letade bland gamla foton från 1980-talet. Jag fann det här:
Leonard Cohen i Borgholms slottsruin sommaren 1985. Det blev en underbar konsert. Nu minns jag inte vilka låtar han spelade, men den här kan ha varit en av dem.
Och det får mig att ännu en gång tänka: Varför är det just ledsamma, sorgsna, vemodiga låtar som fastnar så hårt i mitt inre? Varför älskar jag sådana här texter om avsked, minnen, förlorad kärlek, obesvarad kärlek, kommunikationskollapser, saknad, sorg etc? Det måste delvis bero på att jag har upplevt alla de där sakerna. Det förklarar också varför jag har blivit "blödigare" med åren. Det räcker att jag hör ett par takter på en bit som brukar beröra mig, så är jag nära tårar igen. Samma sak med filmer. Trots att jag har sett vissa filmer hur många gånger som helst och vet precis vad som skall hända så blir jag så där känslig varenda gång inför vissa scener.
Det är noterbart, att många av s.k. kreativa "peaks" har ägt rum i ett kaotiskt tillstånd. Fleetwood Mac gjorde sina bästa låtar (på LP:n "Rumours") när de var nära att splittras p.g.a. inre slitningar. John Cleese gjorde sina bästa skådespelarinsatser i "Pang i bygget" - medan han höll på att skiljas. Bob Dylan gjorde ett av sina bästa album ("Blood on the tracks") vid tiden för skilsmässan från Sara. Kierkegaard skrev att en man blir författare p.g.a. flickan han inte fick. O.s.v. Smärta kan vara en stark kraft i kreativiteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar