torsdag 31 mars 2011

En mästerlig bok om ett fruktansvärt brott

Denna bok har hållit mig fastklamrad vid sig den senaste tiden:


Lars Borgnäs' bok "Sanningen är en sällsynt gäst", med undertiteln "Sökandet efter Catrine da Costas mördare" (2003) är en journalistisk bedrift av sällan skådat slag. Här pratar vi om "grävande" och undersökande journalistik på mycket avancerad nivå. Borgnäs är, på ett positivt sätt, som besatt av ämnet. Den enda andra journalist som jag kommer att tänka på, som varande på samma imponerande nivå, är Gitta Sereny. Jag vågar säga: Bättre än så här blir det aldrig. Och då skall man komma ihåg att jag har "plöjt igenom" de två andra böckerna som man brukar referera till - Hanna Olssons "Catrine och rättvisan" (1990) och Per Lindebergs "Döden är en man" (1999 och - i utökad upplaga - 2008).

Varför skall man läsa deckare och kriminalromaner när man kan läsa faktaböcker om verkliga kriminalfall? "Waste of time", om ni frågar mig.

Borgnäs' bok får mig att starkt tvivla på det svenska rättsväsendet. Hur kunde detta sökande efter Catrine da Costas mördare gå så snett?

"Under arbetets gång stötte jag på en rad fakta, vittnesmål och omständigheter som aldrig utretts, som nonchalerats, tappats bort, mörkats eller smusslats undan. En arkitekt som försvann och dök upp igen. En polisinspektör som 'allting gick ihop så konstigt hos' men som aldrig kontrollerades. En diskret remiss av kritiska dokument till Rättsmedicinalverket. Ett självmord där den rättsmedicinska undersökningen var slarvigt gjord. (...)
Jag upptäckte en labyrint av vidtagna och icke vidtagna spaningsåtgärder." (s.364)

Jag får intrycket att hela utredningen gick åt fanders därför att offret var en prostituerad narkoman. Det är som om alla utredare tänkte: "Äsch, det handlar ju bara om ett knarkande fnask. Varför anstränga sig?".

Och Borgnäs övertygar i alla fall mig om att "obducenten" och "allmänläkaren" faktiskt var skyldiga. Borgnäs har dessutom fått mig att inte i fortsättningen lita på allt vad herrar Leif G. W. Persson och Jan Guillou hävdar...

Borgnäs' bok är helt makalös. Den är omtumlande, skakande, skrämmande och mästerlig. Ämnet är avskyvärt, äckligt och motbjudande på samma gång. Catrine da Costas livsöde blev ju så oerhört tragiskt att ingen normalt funtad människa kan vara oberörd inför det.

Och mitt i alltihop undrar jag vad Catrine da Costa skulle ha gjort i dag om hon hade fått leva. Mot slutet av sitt alltför korta liv hade hon vissa framtidsplaner. Hon ville komma ur sin tröstlösa tillvaro, förmodligen flytta till Portugal och starta ett nytt och bättre liv.

Det kvittar hur lågt en människa anses ha sjunkit. Det är aldrig aldrig aldrig ursäktligt att av den anledningen döda en människa. Det finns inget försvar för de handlingar som detta handlar om. Catrine da Costa måste vara ett exempel på att varje individ har rätt att leva.

onsdag 30 mars 2011

Skönsång


Underbart vackert. På mer än ett sätt.

tisdag 29 mars 2011

Otroligt gripande


Jag är som uppslukad av detta - nästan besatt. Det blir anledning att återkomma.

måndag 28 mars 2011

Dagens irritationsobjekt

The nerve of some people... Vissa människor är svårare att stå ut med än andra. Idag pratade jag med en nonchalant person som var dålig på att lyssna. H*n förklarade sitt ärende. Jag lyssnade. Det blev fort tydligt att h*n inte borde prata med mig utan med någon annan. Jag försökte förklara detta. Det gick inte in. H*n sade: "Skit samma. Du fattar vad jag menar." etc. Jag hade god lust att svara: "Nej. Det är inte skit samma. Du får lära dig att lyssna." - men det kan man inte säga i mitt jobb. Där måste man vara trevlig hela tiden. Även om man blir otrevligt behandlad.

Uppslukad

Jag hoppas att ni ursäktar mig om jag är lite frånvarande här ett tag. Anledningen är en bok som slukar mitt intresse och mycket ledig tid. Jag lovar att avlägga rapport.

söndag 27 mars 2011

Trovärdigt vittne?

En bok (en annan än den som nämndes i förra bloggposten) får mig att fundera kring en hel del. Jag skall återkomma till den boken om några dagar, men redan här vill jag ventilera något som jag kom att tänka på vid läsningen av boken:
Jag tror inte att vittnesmål i rättegångar är så vidare tillförlitliga. Låt mig komma med ett exempel som kanske kan förklara vad jag menar.


Titta på den här lilla filmen en gång - och endast en gång. Försök sedan att besvara frågorna jag ställer längre ned. (Scrolla inte nedåt redan nu! Det är i så fall fusk.)

video




























I vilket land kan filmen vara inspelad?
Vilken månad?
Hur dags på dygnet?
Hur många olika träd förekom i filmen?
Hur många olika ljud kunde du urskilja?
Vilken fågel hörde du?
Såg du något vatten?
Förekom det några djur i bild?
Fanns det någon människa med i bild?
Verkade horisonten vara rak eller sluttade den åt något håll?
Var det mest mulet eller mest solsken?
Åt vilket håll gick skuggan?

Jag kan slå vad om att inte en enda människa kan svara rätt på alla frågorna.

Synd och kärlek i förening

Jag håller på att läsa den här boken:


Här finns en textsida för varje dag på året. Jag fastnade särskilt för ett ställe som gällde gårdagen:

"När Jesus visar sina sår, visar han det som människorna har gjort mot honom. Han visar människans synd. Men samtidigt visar han vem han själv är. Han har fått uppdraget av Fadern att ta på sig hela mänsklighetens synd. Denna synd är påtagligt närvarande i hans sår. När vi ser på hans sår, ser vi på en och samma gång vår synd och hans kärlek. Vår synd därför att det är vi som har sårat honom; hans kärlek därför att han har låtit sig såras. (...)
Synd och kärlek tycks oss oförenliga, men Gud har försonat dessa två. Han låter synden bli en orsak till större kärlek. För dem som tror." (s. 106)

Det är fantastiskt bra formulerat. Stinissen lyckas förklara något oerhört svårbegripligt på ett lättbegripligt språk.

Och jag kommer att tänka på hur lätt det är att älska en människa som vi betraktar som fulländad. Den verkliga utmaningen ligger i att älska en människa som vi upplever som full av fel.

lördag 26 mars 2011

Inget svammel. Klara besked.

Ett mycket bra tal! Det kan visa sig vara avgörande.

fredag 25 mars 2011

Suveränt duktig


Hon är grym! - Marika i "Så ska det låta". Jag vill påstå att hon är ett musikaliskt geni. Såg ni när de skulle börja sjunga "Lady Madonna"? Hon tänkte i en sekund och sedan började hon spela. En annan hade fått be om noterna för det första och sedan... Ja, ni fattar.

Jag tänker sitta parkerad framför TV:n varenda fredag kl 20-21. Och det är hennes fel.

En investering som skall räcka länge

Senare i kväll skall jag provsmaka...



Om du kom att tänka på den här scenen, så har du rätt:

torsdag 24 mars 2011

En t-shirt som gör nytta


Synd. Jag hoppas de fixar de tekniska problemen. Jag vill hjälpa Japan på det sättet.

En bedrövlig historia

Det är givetvis en stor skandal om de båda läkarna var oskyldiga. Efter att ha sett det avsnitt av "Veckans brott" där Leif G. W. Persson berättade om fallet Catrine da Costa, så känner jag mig ganska övertygad om att läkarna var oskyldiga.

Jag blir så beklämd när jag läser t.ex. detta och detta.

onsdag 23 mars 2011

Manus: Kafka?

Det här är så intressant - ur flera synvinklar. Jag intresserar mig mest för maktutövningen här.


Det råder ju inget tvivel om att den anklagade var i numerärt underläge. Här skulle han ställas till svars. Här skulle han sättas på plats. Här skulle han bli tillplattad. Här skulle han bli som en blöt fläck på golvet.

Men riktigt så blev det inte. I mina ögon vann Carl Lidbom på teknisk knockout. Jag sympatiserar med honom. Jag kan nästan identifiera mig med honom. Detta är en händelse som för tankarna till någon roman av Franz Kafka. Här ser vi hur makt kan yttra sig. Särskilt intressant blir det efter 2 timmar och 45 sekunder. Här ser vi hur frustrerad, irriterad och störd makten kan bli när makten blir ifrågasatt och motarbetad. Jag har frusit bilden i ett ögonblick (efter 2 timmar, 1 minut och c:a 25 sekunder) då Anders Björck var så irriterad att han kunde ha exploderat.

Så här kan det se ut när räfst och rättarting får ett löjets skimmer över sig.

tisdag 22 mars 2011

En bok om bubblande vin och annan fysik


Ett intressant grepp - att bygga en bok på en dialog mellan en teoretisk fysiker och en sommelière. Det fungerade mycket bra. Hans-Uno Bengtsson och Mischa Billing samtalade om viner och andra drycker, om deras rätta temperatur, om varför champagnekorken flyger iväg m.m. Boken "Kring flaskor och fysik" (2000) borde intressera alla som t.ex. är intresserade av vin.

Det är mycket stimulerande läsning. Man får lust och inspiration att prova på diverse smakexperiment. Man känner sig intelligent i författarnas sällskap. Men när jag försöker läsa Bengtssons uträkningar - med väldigt avancerade formler - då hänger jag inte längre med. Där inser jag min begränsning. Att Hans-Uno Bengtsson var ett geni skall det inte råda minsta tvivel om. Det blir hur glasklart som helst i den här boken.

Men även om jag inte begriper hans resonemang, så måste jag fascineras av slutsatserna. Det är fantastiskt att få svart på vitt att det där med att "lufta vinet" i några minuter är en diskutabel åtgärd. Den teoretiske fysikern ledde nämligen i bevis att "det faktiskt tar sådär fjorton dagar att lufta en flaska vin, om man bara drar ur korken och ställer flaskan på bordet!" (s. 81)

Det finns många ljuvliga passager i boken om liknande saker. Och det var inget fel på de bådas litterära och andra kunskaper. Jag kan bara rekommendera alla att läsa denna bok!

måndag 21 mars 2011

Favorit i repris


Man måste lyssna på Cohen. Hans sånger är balsam för själen.

Wise guy


Man tar sig för pannan.
(Bilden är hämtad härifrån.)

söndag 20 mars 2011

Dagens aforism

Man känner igen någonting som genialt när man tänker:
"Varför har ingen kommit på det innan?!?"

Några rader om "Mother and child"

Sedd:


OK. Jag blir alltid misstänksam när någonting har fått högsta betyg. Och det stämde även här. Filmen "Mother and child" är inte värd högsta betyg, men den är värd ett bra betyg. Den balanserar nämligen väldigt skickligt på gränsen till det sliskigt sentimentala - utan att gå över gränsen, tycker jag. Vid något tillfälle tänkte jag att det väl bara var en tidsfråga innan de skulle spela Paul Simons "Mother and child reunion" - och det skulle ha varit "too much", men det hände inte.

Ett tag tänkte jag snabbspola eftersom jag tyckte att tempot var för dåligt. Men så ändrade jag mig: "Stålsätt dig. Var inte så lättmanipulerad." Och så lät jag bli att snabbspola. Jag vet inte, men jag är nästan allergisk mot Norah Jones-tempo. Hur som helst - filmen är i mina ögon värd ett högre betyg än vad kritikerna gav. OK, den är knappast nyskapande. Här pratar vi inte om någon kioskvältare. Man har sett allting förr, men den är väldigt finkänsligt gjord. Den är rörande. Om man inte blir det minsta berörd, så antar jag att det måste vara något fel - på åskådaren. Och Annette Bening... Hon är enastående bra. Och en sensmoral med filmen är att kristna människor kan göra gott. Retfullt för förbundet Humanisterna, antar jag.

Mitt betyg blir därför en fyra (på en femgradig skala).

Fel benämning

Nu får de väl ändå skärpa sig på Aftonbladet. Det de kallar "Geniknöligt" är ju inte alls särskilt svårt. Om det skulle vara genialt att klara av de tre problemen som finns med i AB i dag, så är jag ett supergeni. M.a.o. - om du tänker lösa de problemen, så måste du inte ha ett genis IQ för att kunna klara av det.

Två pellejönsar

Jag känner mig gammaldags och mossig. Jag hänger inte med längre. Det är inte säkert att det är dåligt. Jag vill kanske inte hänga med längre. Jag menar: så mycket i dagens kultur är såååå tramsigt och likgiltigt. Exempel? Tja, ta Jennifer Lopez' senaste video. Vad är det som är så himla märkvärdigt? Varför skall jag ta den här mannen på allvar?:


Varför kan jag inte lika gärna ta den här mannen på allvar?:


I min värld är de här båda männen lika fåniga, lika skrattretande löjliga. Är det då fel på mig?

Kom nu inte dragandes med någon tradig förutsägbar kommentar som "Du kan inte mena allvar! Det vet väl alla att Günther är på skoj!". Thanks for the information. Det visste jag redan. "Grejen är ju" (för att använda ett uttryck som nu används i alla möjliga sammanhang) att det är lika fånigt. Men den första videon - som väl är avsedd att tas på allvar - blir kanske extra löjlig därför att den har så uppenbara produktplaceringar. Jag vet inte hur det är med dig, men när jag ser en BMW tänker jag på fartkåta uppkomlingar (gärna med kontakter inom den kriminella världen) som vill ha r-e-s-p-e-k-t.

Dagens irritationsobjekt

Det är ett dumt namn på nya TV-serien "Smartare än en 5:e-klassare?". Det handlar inte om att vara smart. Det handlar om att som vuxen komma ihåg så mycket som möjligt av det man lärde sig fram till dess man gick i "femman". Att vara smart är inte synonymt med att veta samma saker som en femteklassare bör veta. Elementärt.

Det är alltid lika irriterande när man blandar ihop begreppen. Placera en femteklassare som lärare i en gymnasieklass, så får vi väl se vem som är "smartast" - femteklassaren eller en riktig gymnasielärare.

lördag 19 mars 2011

En intervju i två delar

Kolla intervjun med henne - P. J. Harvey - angående hennes senaste album "Let England shake". Mycket intressant.

och:

Här har hon just sagt att egentligen alla hennes album handlar om mänskliga relationer. Sant. En medveten konstnär. En seriöst arbetande kvinna som inte blir "pretto". En ärlig och uppriktig kvinna man måste lyssna på.

Favorit i repris


En klassiker - ur en av mina favoritfilmer. Sådana dialoger görs knappast 13 på dussinet. Dessutom: så snyggt filmat och klippt! Lägg märke till det som börjar 4:45 in på det här avsnittet. Båda med ryggen mot kameran. Ett grundfel som blir helt rätt. Genialt.

fredag 18 mars 2011

Oj! Så bra!

Du milde - vilken premiär! Nu vet jag vad skall jag göra på fredagkvällar framöver. Titta på "Så ska det låta".

Den främsta anledningen till detta mitt beslut stavas M-a-r-i-k-a. Whoaow! Hon är het som en finsk bastu. Så begåvad, så snabbtänkt, så snygg! Hennes utstrålning är enorm. Jag faller pladask. Om jag hade suttit bredvid henne hade jag smält.

torsdag 17 mars 2011

Harvey har det

Ah... Det är bara att instämma i hyllningarna. Läs recensioner här. Jag landar någonstans mellan DN och SvD. Mycket, mycket bra. Jag blir nästan kär i Polly Jean. Hon är så där underbart konstnärlig, på gränsen till konstig. Men hon blir inte konstig. Man får bara skärpa sig lite extra. Hon ställer krav på sin publik.

Hon är tuff och elegant på samma gång. Hon är, ungefär som Dan Hylander skaldade en gång, Haydn och rock'n'roll i en och samma vers. Mycket tilltalande! Hon sjunger dessutom överraskande bra här. Mitt favoritspår än så länge är "In the dark places".

onsdag 16 mars 2011

Favorit i repris


Vad vill jag ha sagt med detta?

Det är ingen lekstuga

Tag varning av detta!

tisdag 15 mars 2011

Några rader om en Billgren-bok


Han menade kanske allvar. Varför kan jag då inte ta den här boken - Ernst Billgrens "Vad är konst : och 100 andra jätteviktiga frågor" (Langenskiöld, 2008) - på allvar? Jag ser den snarare som en ganska klämkäck sak. "Jätteviktiga frågor" behandlas på ett respektlöst sätt - och verkar därmed inte alls "jätteviktiga".

Upplägget är ju smått genialt: Varje fråga får ett kort svar och ett långt svar. Mina tankar går till Luthers och Strindbergs olika katekeser. Men ack, så långt Billgren har kvar till deras nivå.

Nej, den här boken hade förmodligen inte blivit godkänd om den hade varit en uppsats vid någon erkänt bra filosofisk fakultet. Här finns lättköpta poänger och kvasidjupa tankegångar sida vid sida. Vissa frågor blir besvarade med svar som egentligen inte har med frågan att göra. Ibland blandar han ihop äpplen med päron. Det är nonchalant och besserwissrigt på samma gång. Etc. Mums för en opponent.

Jag skulle vilja råda någon helt annan person att ta hand om denna bok. Till denne presumtive författare skulle jag säga: "Gör om. Gör rätt."


Läs gärna denna recension.

måndag 14 mars 2011

Jörn & Ingmar 1981


"Jag visste inte riktigt vad det skulle bli."

Och så blev det en av tidernas bästa filmer... Just så kan den kreativa processen fungera. Den låter sig inte hunsas. Den går sina egna vägar. Den har sitt eget flöde.

Ett mycket intressant litet klipp. Det visar en Bergman med skön självdistans.

söndag 13 mars 2011

Välfärd utan tillväxt - en orimlighet?

Att kalla detta intressant är ett understatement. Frågorna blir många - och ingen sitter med facit. Men... Borde inte något snille kunna räkna ut den optimala lösningen?

En perfekt bok om fågelläten

En underbar bok:


Man kan tycka att det är en omöjlig uppgift att "översätta" fågelläten till ord, men det fungerar faktiskt. I Hannu Jännes' och Owen Roberts' CD-försedda bok "Våra fåglar & deras läten" (2011) är det inga problem. Hur låter en sädesärla? Låter det som "tsitsellitt" och "tsli-vitt" (s. 32)? Faktum är: ja, det låter så!

Men min favoritsångare bland fåglar är och förblir den här. Otroligt vackert! Den sjunger så fint att jag - en sentimental gubbe - blir tårögd.

Hur som helst: den här boken är föredömligt pedagogisk och har en utmärkt layout. Högsta betyg! En bok - och CD - att älska!

... och igen

Jag knäckte "Geniknöligt" i dagens Aftonbladet. Är jag inte odräglig?

Upp till bevis - igen

Jag hade alla rätt på samtliga frågor på sidan 79...

Hur många rätt fick du? Facit finns i Aftonbladets söndagsbilaga. Köp!

En pseudohändelse som kan ha effekter

Ola Salo har gjort slut med Gud - enligt texten här. Zzzzzzzzzz Varför bry sig? Jo, därför att han är en idol för många - och många dansar efter hans pipa.

Jag tror att palindrommannen har missförstått en hel del. Gud är inte jultomten. Gud skall inte tillfredsställa varje liten önskan. Gud är ingenting man slänger bort när man inte får sin vilja igenom. Gud är ingen betjänt som skall rusa till undsättning så fort man viftar med lillfingret. Att tro är inte någon snuttefilt. Tron måste naggas i kanten av tvivel. Om man gör sig av med tron p.g.a. tvivel, så har man inte begripit mycket av vad tro innebär.

En likör som smakar honung

Detta är inte reklam. Det är ren information.


Den här likören finns inte att köpa på Systembolaget - vad jag kunde se. Vi köpte den på Gran Canaria. Om Systembolaget skulle börja sälja den, så tror jag att lagret tar slut ganska fort. Ren information.

lördag 12 mars 2011

En riktigt go' låt


Så sant, så sant. "Vintern har varit alltför lång". "Det som det mesta handlar om - det kanske bara sker en endaste gång". Olle Adolphson var en strålande poet och tonsättare. Vi får aldrig glömma honom.

Två inlägg i ett

Det mesta blir futtigt i jämförelse med katastrofen i Japan. Det känns nästan kriminellt att blogga om någonting annat. Förlåt...

1. Vi var nere på Ölands södra udde för att titta på flyttfåglars ankomst. Mycket riktigt - vi såg massor av tofsvipor och en hel del lärkor. Vinter, vik hädan!

2. Jag såg en kolossal massa flaskor utanför två sådana där "holkar" som finns på återvinningsstationer. Min första reaktion - med reptilhjärnan - var att reta mig på de slappa och ansvarslösa idioter som bar sig åt på det j-la viset. Men snabbt kom jag på andra tankar. Båda "holkarna" var proppfulla. Och då tänkte jag: "Så går det när en förvaltning glömmer bort vad den i första hand är till för - just förvalta." Nu skall det utredas och omorganiseras och utvecklas på längden och tvären, till höger och vänster, uppifrån och ned - genom hela samhället. Man skall "följa med i utvecklingen" så till den milda grad att man glömmer kärnverksamheterna. Ett renhållningsbolag som inte kan hålla rent - vad är det för något dåligt skämt?

Tråkiga personer är ofta ganska dumma

Var det en rubrik som fick dig att haja till? Det var meningen. Jag kom att tänka på detta när jag såg en person på TV. Min fru sade då: "Vilken tråkig människa!". Då sade jag: "H*n verkar ju inte vara alltför smart.".

Så är det. Den som är tråkig har kanske lite svårt för att fatta. Ett annat exempel: Person X går på fest och verkar ha tråkigt hela tiden. Men... Om X själv ville gå på festen, visste vilka andra personer som skulle vara med och har sett fram emot den stora händelsen och dessutom inte har en enda anledning att vara på dåligt humör - varför är då inte X glad på festen? Jo - det kan mycket väl bero på att X:s sociala och emotionella intelligens är låg. X "hänger inte med" på alla skämt och skojigheter. X är inte spirituell, alert och "med på tåget". X är tråkig.

fredag 11 mars 2011

Favorit i repris


Ett så'nt makalöst gung! Bättre än så här blir det inte. Efter detta är jag beredd att ändra i min lista över mina favoritgitarrister. Keith klättrar flera placeringar.

Bonuspoäng till den som kan avslöja vem den långe gitarristen till höger i rörlig bild (inte stillbilden ovan) - med blå skjorta - är. (Han har kompat många - liksom personen som trummar på congas. Båda har i olika sammanhang spelat med Eric Clapton.)

Upp till bevis och upp till bevis och upp till bevis...

Ibland känns det som att jag hela tiden måste bevisa att jag duger. Då upplever jag att jag ifrågasätts och misstänks för att mygla och maska. Jag frågar mig: hur många gånger måste jag bevisa att jag faktiskt jobbar snabbt och effektivt och felfritt - och inte "såsar"?

En gång för flera år sedan nu hade jag en chef som gjorde en liten anteckning efter ett utvecklings-/medarbetarsamtal: "En viss seghet". Det glömmer jag aldrig. OK, jag kan förstå om jag uppfattas som lite "seg". Jag går inte omkring och slår mig för bröstet och skriker ut "Kolla så duktig jag är!". Jag försöker ta saker och ting lugnt och städat. Jag strävar efter att vara lugn och metodisk och inte göra något förhastat.

Jag springer inte omkring som en skållad råtta eller en yr höna. Jag vill inte göra saker "Fort men fel". Jag gör dem hellre "Inte fullt så fort men rätt". Det kanske är dumt. Jag börjar tro, att man får högre lön om man just fnattar omkring och låtsas ha tusen järn i elden och verkar vara nära ett nervöst sammanbrott.


Åter igen: på hur många sätt skall jag behöva bevisa att jag duger? Jag kan väl inte vara trög om jag nästan kom in i Mensa? Jag kan väl inte vara helt tappad bakom en vagn om jag fick 1,7 på Högskoleprovet?

P.S. en dag senare: Det är som om ditt CV är helt ointressant. Har du inte varit jätteduktig den senaste veckan, så är du lika intressant som en gråsugga eller silverfisk. Då räknas du inte. Då är du en "nobody". Det kvittar om du har gjort enastående prestationer för en månad sedan. Är du inte super-duper varenda dag, så är du nästan "pain in the ass". Det är där någonstans vårt samhällsklimat befinner sig nu. D.S.

torsdag 10 mars 2011

Några rader kring en bok om "The Boss"

Richard Ohlssons "När Springsteen kom till stan : två kvällar som skakade Ullevi" (Recito Förlag, 2010) är en mycket bra bok. Den är klok, sympatisk, trevlig och mycket intressant. Den är visserligen tunn (bara på c:a 90 sidor), men den är ändå innehållsrik och mycket läsvärd. Man måste inte vara en hängiven Springsteenbeundrare för att kunna gilla boken.


Jag associerar gärna till Tommy Randers och Håkan Sandblads "Rockens roll" - en oumbärlig bok från 1975 om rockens historia och dess roll i ett socialt sammanhang. Även Ohlsson sätter på ett förtjänstfullt sätt in musiken i ett större sammanhang. Man skall ta pop och rock seriöst. Det är något som berör väldigt många människor dagligen.

Bokens disposition kan tyckas lite egendomlig. Exempel: efter ett förord på två sidor kommer en inledning på 25 sidor. Men det är inte vilken inledning som helst. Här ges en beskrivning av omkringliggande faktorer vid tiden för Springsteens debut, genombrott, succé och fortsatta karriär. Det handlar om klassamhälle, den amerikanska drömmen, krossade illusioner m.m.

De två kvällarna som åsyftas i undertiteln är de legendariska kvällarna i början av juni 1985 då Bruce Springsteen & The E Street Band fick Ullevi att bokstavligen skälva.

Det märks att författaren är kolossalt insatt i sitt ämne. Han anlitar flera tillförlitliga källor och han håller inte tillbaka sitt engagemang. Om man tidigare har varit ljumt intresserad av Springsteen torde man bli klart mera intresserad efter att ha läst den här boken.

Trogna läsare av denna blogg vet att jag inte slösar med höga betyg. En bok som Ian MacDonalds "En revolution i huvudet" är i min värld absolut värd högsta betyg - en femma. Ohlssons bok är värd en fyra.


onsdag 9 mars 2011

Några intryck från en resa till Gran Canaria. Slutord.

Den som söker efter kulturliv på södra Gran Canaria lär få leta länge. Jag menar: jag såg inte någon bokhandel, ingen biograf, inget museum, inget bibliotek - för att ta några exempel. Och kyrkorna jag hittade var stängda just då när jag var där - mitt på dagen. Livet där nere verkar gå ut på att sola, bada, shoppa, slappa, äta och dricka. Det är närmast ett antiintellektuellt liv.

Det som är tilltalande med södra Gran Canaria - om jag nu skall ha en åsikt efter knappt en veckas vistelse - är den kuperade terrängen och klimatet/-en. (Där är flera klimatzoner.) Det som är mindre tilltalande eller t.o.m. irriterande är vissa köpmäns och kypares framfusighet. Du kan knappt gå en meter genom ett shopping center utan att bli "anfallen" av någon som vill få dig att köpa något i just deras butik eller äta något på just deras restaurang.

Priserna är ungefär som här. Det enda som sticker ut prismässigt är taxi - det är faktiskt väldigt billigt att åka taxi.

Mat och dryck, då? Ingenting att skriva hem om. Vad är grejen med paella och tapas? Nej, tack. Spansk matlagning tänker jag inte fördjupa mig i. Jag har ätit ofantligt mycket godare mat i Italien.

Men nu måste jag sluta. Leif Mannerström på TV!

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 6

Fredagen ägnades åt en förhandsbokad resa. Vi åkte jeep och jämförbara fordon upp i bergen - bl.a. till ett ställe där man kunde rida på dromedar i c:a en kvart.


Efter dromedarfärden blev det dags för en annan typ av karavanfärd. Med dödsförakt körde chaufförerna på slingriga vägar. Och nu blir det en liten orgie i naturscenerier, med fem bilder. I mina ögon påminner naturen här en aning om Quiraing på Isle of Skye:






Vi stannade till i en by som heter Fataga. På kyrkans ena vägg kunde man läsa den här skylten:


Och så här såg kyrkan ut (Klockan visade inte rätt tid):


Guiden som ledde hela den här ganska äventyrliga utflykten påstod att befolkningen består till 50 % av katoliker och till 50 % av alkoholister. Katolikerna är kvinnorna som besöker kyrkan. Alkoholisterna är deras män som under tiden kvinnorna är i kyrkan sitter på någon pub eller bar och dricker sig fulla.

tisdag 8 mars 2011

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 5

På torsdagen såg inte vädret så lovande ut. Det var moln vart man än blickade på himlen. Vad göra? Stanna kvar i lägenheten? Knappast. Vi åkte buss till Puerto de Mogán. Det blev en bussfärd som vi sent skall glömma. Man kunde flera gånger tro att ens sista stund var kommen i någon av kurvorna eller backarna.

Min dotter hade med sig sin avancerade kamera, så jag höll avsiktligt igen med mitt fotograferande. Jag visste att hon skulle ta en massa bra bilder - vilket senare visade sig stämma. Jag tog i alla fall en bild på ortens kyrka:



Den var stängd när vi var där. Över huvud taget var det inte mycket kyrkligt liv som syntes till. Gran Canaria förefaller vara mycket sekulariserat - om man bortser från en hel del taxichaufförer som hade ett kors eller krucifix hängande ned från den invändiga backspegeln.

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 4

Jag har en (konstig?) vana att alltid jogga på resmålet när jag reser utomlands. En fördel med det är att jag kan få se saker som mina medresenärer inte ser. Onsdag morgon stack jag iväg före frukost och joggade uppför en backe, stannade till vid en utsiktspunkt och tog de här båda bilderna - de föreställer bebyggelse norr om (eller möjligen i norra delen av) Puerto Rico:



Vi hade en speciell service: man kunde bli skjutsad från boendet ned till stranden på förmiddagen och hämtad vid stranden på eftermiddagen. Jag tog nästa bild vid en sådan väntan.


Senare på eftermiddagen gick vi ned till stranden och passerade bl.a. detta - som sannolikt är en benjaminfikus:


Och så här kunde det se ut vid strandpromenaden på väg till Puerto Rico:


Så småningom hamnade vi i ett s.k. shopping center. Jag är lagom road av sådant, men ibland måste man bara följa med. Vad sägs om den här kaxiga attityden nedan?


Jag tror i alla fall inte att man var specialistalla sorters souvenirer.

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 3

På tisdagen åkte vi en s.k. Glass Bottom Ferry till orten Arguineguin för att besöka marknaden där. I väntan på att kliva ombord på färjan tog jag dessa två kort på några stiliga båtar:



Och från färjan tog jag dessa två bilder:



Marknaden var ungefär som vilken marknad som helst. Om man vill utrycka sig lite elakt: Samma skräp där som här. (Hur kul är det med "äkta" Rolex-kopior? Hur troligt är det att ett enda medel kan bota alla sorters krämpor? Etc.)

Sing! Spring!


Observera min röda markering.
Skärmbildsdumpningen är hämtad härifrån.

måndag 7 mars 2011

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 2

På måndagen gick jag ensam i väg till "Mötesplatsen" - här. Underbara människor som jobbar där. Jag kände mig genast som hemma - bums och omedelbart - när jag klev in på gården. Efter att jag hade ätit en våffla och druckit en Fanta samtidigt som jag pratade med en ur personalen gick jag strandpromenaden mellan Puerto Rico och Amadores tillbaka till stranden där min fru och dotter njöt i solskenet:


Bilden här nedan tog jag med sämre kvalitet och i avsikt att bifoga den till ett SMS:


När vi kom tillbaka från solbadandet upptäckte vi att någon städerska hade skojat till det lite med bäddningen. Jag tror att det är en typisk practical joke som man kan råka ut för på sydligare breddgrader.