Denna bok har hållit mig fastklamrad vid sig den senaste tiden:
Lars Borgnäs' bok "Sanningen är en sällsynt gäst", med undertiteln "Sökandet efter Catrine da Costas mördare" (2003) är en journalistisk bedrift av sällan skådat slag. Här pratar vi om "grävande" och undersökande journalistik på mycket avancerad nivå. Borgnäs är, på ett positivt sätt, som besatt av ämnet. Den enda andra journalist som jag kommer att tänka på, som varande på samma imponerande nivå, är Gitta Sereny. Jag vågar säga: Bättre än så här blir det aldrig. Och då skall man komma ihåg att jag har "plöjt igenom" de två andra böckerna som man brukar referera till - Hanna Olssons "Catrine och rättvisan" (1990) och Per Lindebergs "Döden är en man" (1999 och - i utökad upplaga - 2008).
Varför skall man läsa deckare och kriminalromaner när man kan läsa faktaböcker om verkliga kriminalfall? "Waste of time", om ni frågar mig.
Borgnäs' bok får mig att starkt tvivla på det svenska rättsväsendet. Hur kunde detta sökande efter Catrine da Costas mördare gå så snett?
"Under arbetets gång stötte jag på en rad fakta, vittnesmål och omständigheter som aldrig utretts, som nonchalerats, tappats bort, mörkats eller smusslats undan. En arkitekt som försvann och dök upp igen. En polisinspektör som 'allting gick ihop så konstigt hos' men som aldrig kontrollerades. En diskret remiss av kritiska dokument till Rättsmedicinalverket. Ett självmord där den rättsmedicinska undersökningen var slarvigt gjord. (...)
Jag upptäckte en labyrint av vidtagna och icke vidtagna spaningsåtgärder." (s.364)
Jag får intrycket att hela utredningen gick åt fanders därför att offret var en prostituerad narkoman. Det är som om alla utredare tänkte: "Äsch, det handlar ju bara om ett knarkande fnask. Varför anstränga sig?".
Och Borgnäs övertygar i alla fall mig om att "obducenten" och "allmänläkaren" faktiskt var skyldiga. Borgnäs har dessutom fått mig att inte i fortsättningen lita på allt vad herrar Leif G. W. Persson och Jan Guillou hävdar...
Borgnäs' bok är helt makalös. Den är omtumlande, skakande, skrämmande och mästerlig. Ämnet är avskyvärt, äckligt och motbjudande på samma gång. Catrine da Costas livsöde blev ju så oerhört tragiskt att ingen normalt funtad människa kan vara oberörd inför det.
Och mitt i alltihop undrar jag vad Catrine da Costa skulle ha gjort i dag om hon hade fått leva. Mot slutet av sitt alltför korta liv hade hon vissa framtidsplaner. Hon ville komma ur sin tröstlösa tillvaro, förmodligen flytta till Portugal och starta ett nytt och bättre liv.
Det kvittar hur lågt en människa anses ha sjunkit. Det är aldrig aldrig aldrig ursäktligt att av den anledningen döda en människa. Det finns inget försvar för de handlingar som detta handlar om. Catrine da Costa måste vara ett exempel på att varje individ har rätt att leva.
Varför skall man läsa deckare och kriminalromaner när man kan läsa faktaböcker om verkliga kriminalfall? "Waste of time", om ni frågar mig.
Borgnäs' bok får mig att starkt tvivla på det svenska rättsväsendet. Hur kunde detta sökande efter Catrine da Costas mördare gå så snett?
"Under arbetets gång stötte jag på en rad fakta, vittnesmål och omständigheter som aldrig utretts, som nonchalerats, tappats bort, mörkats eller smusslats undan. En arkitekt som försvann och dök upp igen. En polisinspektör som 'allting gick ihop så konstigt hos' men som aldrig kontrollerades. En diskret remiss av kritiska dokument till Rättsmedicinalverket. Ett självmord där den rättsmedicinska undersökningen var slarvigt gjord. (...)
Jag upptäckte en labyrint av vidtagna och icke vidtagna spaningsåtgärder." (s.364)
Jag får intrycket att hela utredningen gick åt fanders därför att offret var en prostituerad narkoman. Det är som om alla utredare tänkte: "Äsch, det handlar ju bara om ett knarkande fnask. Varför anstränga sig?".
Och Borgnäs övertygar i alla fall mig om att "obducenten" och "allmänläkaren" faktiskt var skyldiga. Borgnäs har dessutom fått mig att inte i fortsättningen lita på allt vad herrar Leif G. W. Persson och Jan Guillou hävdar...
Borgnäs' bok är helt makalös. Den är omtumlande, skakande, skrämmande och mästerlig. Ämnet är avskyvärt, äckligt och motbjudande på samma gång. Catrine da Costas livsöde blev ju så oerhört tragiskt att ingen normalt funtad människa kan vara oberörd inför det.
Och mitt i alltihop undrar jag vad Catrine da Costa skulle ha gjort i dag om hon hade fått leva. Mot slutet av sitt alltför korta liv hade hon vissa framtidsplaner. Hon ville komma ur sin tröstlösa tillvaro, förmodligen flytta till Portugal och starta ett nytt och bättre liv.
Det kvittar hur lågt en människa anses ha sjunkit. Det är aldrig aldrig aldrig ursäktligt att av den anledningen döda en människa. Det finns inget försvar för de handlingar som detta handlar om. Catrine da Costa måste vara ett exempel på att varje individ har rätt att leva.
Ja det är ju synd att inte Borgnäs är polismästare i Stockholm. Då hade såväl Palmes som da Costas mördare suttit bakom lås och bom, rannsakade och dömda av den svenska rättvisan. också ytterligare ett underbetyg till polisväsendet som inte har förstått att ta tillvara Borgnäs´ storhet
SvaraRaderaJag utgår här ifrån att du är ironisk och vill göra narr av mig. Nå, det har du ingenting för. Jag tror faktiskt att Lars Borgnäs skulle ha gjort ett bättre jobb än vissa andra i den här härvan.
SvaraRaderaKommentarer som dina är lika onödiga som mera snö på Alperna.