Synd och kärlek i förening

Jag håller på att läsa den här boken:

Här finns en textsida för varje dag på året. Jag fastnade särskilt för ett ställe som gällde gårdagen:

"När Jesus visar sina sår, visar han det som människorna har gjort mot honom. Han visar människans synd. Men samtidigt visar han vem han själv är. Han har fått uppdraget av Fadern att ta på sig hela mänsklighetens synd. Denna synd är påtagligt närvarande i hans sår. När vi ser på hans sår, ser vi på en och samma gång vår synd och hans kärlek. Vår synd därför att det är vi som har sårat honom; hans kärlek därför att han har låtit sig såras. (...)
Synd och kärlek tycks oss oförenliga, men Gud har försonat dessa två. Han låter synden bli en orsak till större kärlek. För dem som tror." (s. 106)

Det är fantastiskt bra formulerat. Stinissen lyckas förklara något oerhört svårbegripligt på ett lättbegripligt språk.

Och jag kommer att tänka på hur lätt det är att älska en människa som vi betraktar som fulländad. Den verkliga utmaningen ligger i att älska en människa som vi upplever som full av fel.