Födelsedag

I dag firar jag Hanna Pauli. Ovan ses "Frukostdags". En lysande målning. Briljant. 

Två kloka

Två kloka i Moskva. Liv och Horace på bildningsresor genom Europa. Mycket intressant! Passa på att se medan det finns på SvT Play. 

Konst?

Det är ett himla tjat om att konst/kultur måste störa/provocera/irritera. Min åsikt är att det behöver den inte alls göra. Konst/kultur bör beröra, den bör angå oss på något sätt, den bör få oss att vidga våra vyer, den bör få oss att tänka "Aha! Så kan det också vara! Varför har jag inte tänkt på det innan?". Men det är en annan sak än att få oss fly förbannade eller helt förvirrade.

Konst/kultur kan "stryka medhårs" och få oss att må bra, få oss på gott humör. Skulle t.ex. en vacker pianokonsert av Mozart i sig vara mindre värd, mindre intressant eller sämre konst/kultur än en t.ex. en provocerande punklåt med Sex Pistols? Nej! Skulle en "feel good"-film i sig vara sämre än en ångestframkallande film om social misär? Nej! Etc.

Det är ett himla snobberi och elitistiskt trams att konst/kultur måste vara provocerande.

Dagens länktips

Ett spännande liv hon levde - Elisabeth Bergstrand-Poulsen.
Detta hus är nu i privat ägo - och är kanske snart ute till försäljning. Om jag hade pengar...

Inte nytt

Ursäkta, men nog tycker jag att det finns vissa likheter mellan Jangir Maddadis formgivning

och det här gamla färgpusslet:

Innovativt och kreativt? Tja...

Suveränt

Jag kan inte undanhålla er detta. Här är studioversionen och här är en liveversion. Båda går utanpå det mesta. Något sådant som detta får vi aldrig aldrig aldrig se eller höra i Melodifestivalen.

Total kapitulation

Jag har fått en ny favoritsångerska! Hon heter Sarah Riedel. Lyssna på "Cornelis vs Riedel"! Besök hemsidan här! Köp albumet! Läs bookleten! Tio poäng av 10 möjliga till detta album! Underbart! Mästerligt! Briljant! Jag är fullständigt knockad. Jag gråter av glädje och rörelse.

Några rader om en liten bok

Jag kapitulerar. Jag erkänner: ibland dömer jag ut en hel äggkorg p.g.a. ett enda ruttet ägg. Jag har räknat bort Horace Engdahl efter att ha försökt läsa hans "Beröringens ABC" (1994). Den boken var ett intellektuellt magplask i mina ögon. Det var avancerad gallimatias, tyckte jag. Kvasidjupt dösnack.

Nå, det är ju bra att man kan prova bärigheten i ens egna uppfattningar. Jag gav mig själv uppgiften att ge Engdahl ännu en chans. Det ångrar jag inte.

Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (2011) är ett smått genialt litet mästerverk. Mina tankar går till Sören Kierkegaards "Antingen - eller". Now we're talking, kan man säga. Den här boken är överraskande bra!

"Någonstans mellan essän och aforismen, mellan ögonblickets infall och den utmejslade iakttagelsen", står det på pärmens baksida. Så sant. Själv kallar Engdahl sina texter för "mikrobetraktelser".

Här finner vi korta formuleringar som borde hamna i framtida aforismsamlingar, här hittar vi längre stycken som påminner om essäer. Jag är imponerad. Samtidigt slås jag av den smått hädiska tanken att Horace Engdahl skulle kunna bli en alldeles lysande bloggare och "twittrare" - men det kommer sannolikt aldrig att ske.

Dags för citat! Jag har valt ett enda, lite längre citat, som förhoppningsvis ger en bra bild av den eleganta formuleringskonsten och den intelligenta iakttagelseförmågan:

"Det finns en småaktighet som består i att inte godta någon form av upphöjelse. Den är karaktäristisk för vår tid, intimiseringens och nivelleringens tid. Eftersom alla förhållanden betraktas med privatlivet som måttstock och en människa bedöms efter vad man vet eller tror sig veta om hennes triviala vanor och egenheter, som sällan är märkvärdigare än någon annan människas, kan man inte acceptera att någon intar en särställning genom sin ära eller sitt uppdrag. Det finns för övrigt varken ära eller uppdrag, det finns kändisskap och jobb. En statsminister och en fotbollsstjärna tilltalas på samma sätt, och de får finna sig i att alla anser sig veta bättre än de hur de borde ha beslutat eller passat. Varje anspråk på särskild nimbus väcker vrede men även fascination. Man längtar efter hjältar men också efter att dra dem i smutsen. Ett familjärt tilltal i situationer där det inte egentligen hör hemma är en subtil aggressionshandling. Det är ett sista utflöde av massans makt, som annars har neutraliserats så effektivt i det moderna samhället. Är man nu maktlös, vill man åtminstone vara jämlik." (s. 147f)

Jag är uträknad - på teknisk knockout.

Nästan full pott

Jag lyssnar på den här just nu. En väldigt bra platta. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nick Caves mediokra sång. Nick Caves bitar är s.a.s. för bra för honom själv. Den här plattan skulle antagligen ha blivit en fullpoängare om Van Morrison hade sjungit i stället för Nick.

En strålande stjärna

Så otroligt bra. Det finns inga adekvata ord...

Det här "rockar fett"!

Ah... Denna rikedom på uttryck! Dessa känslostormar! Vilken finess, vilken proffsighet, vilken finkänslighet, vilket temperament, vilken elegans, vilken stil! Mäktigt! Bättre än så här blir det aldrig.

En gammal goding i repris

Han hade nog kunnat förbereda det där med munspelet lite bättre - eller han kanske bara drev med oss... Hur som helst: det var värt att vänta på.

"Gratis" med Mojo

Sorry. Det här funkar inte på mig. Leonard Cohens bitar skall sjungas av honom själv. De här tolkningarna är likgiltiga i mina öron. Basta. Kalla mig konservativ eller vad som helst, men så tycker jag.

Om någon/några skall framhävas här, så är det två kvinnor: Emily Barker - som sjunger "Master song" - och Liz Green - som tolkar "Sisters of mercy". Men någon magi blir det inte tal om.

Ett geni som flippade ut

Måste priset vara så högt? Det är den första frågan som dyker upp i min skalle. Måste man bli komplett galen om man vill bli världsmästare i schack? Frågan är inte helt stollig. Se filmen och döm själva. Tre recensioner här, här och här. Trailer här.

Att han var ett geni inom schack är odiskutabelt. Men hans sociala intelligens? Nästan obefintlig. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att i stort sett det enda som sysselsatte hans hjärna från sju års ålder var schack och ingenting annat. Och när han väl hade blivit världsmästare - vad skulle han då göra?

Så småningom blev han antisemit. Hans mamma var judinna och hans biologiska pappa var jude. Läs mera t.ex. här.

Amy en gång till

Kan inte låta bli... Jag tycker denna är bättre än originalet.

En unik musik-DVD

När jag har sett och hört den här dokumentärfilmen blir det bara mera uppenbart att vi har förlorat en makalös sångerska. Filmen gavs ut 2007 och visar Amy i relativt god form. Sedan vet vi hur det gick. Det är bedrövligt sorgligt och plågsamt.

Men hennes röst finns bevarad för all framtid. Det är alltid något. För mig var hon en lika viktig sångerska som t.ex. Billie Holiday eller Ella Fitzgerald.

Jag tror att hon gick under bl.a. för att hon inte blev riktigt klok på vad publiken - vi - ville ha. Hon kände sig förmodligen inte tillräckligt älskad. Hon var också - det sade hon själv i en intervju - mycket otrygg i sig själv. Ju större frisyr, desto mera otrygg.

Hur som helst - jag kommer alltid att minnas henne för sådana mästerliga låtar som "Back to black", "Tears dry on their own", "Rehab", "Love is a losing game" och "You know I'm no good". Helt unika bitar framförda på ett högst personligt sätt. Hon var i en klass för sig.

Några rader om "Sarahs nyckel"

Sedd:

"Sarahs nyckel" är knappast något mästerverk - en svag fyra från mig - men den bör ses. Helt väntat och totalt förutsägbart stretade recensionerna lite åt olika håll. Det blir så när en film behandlar ett så känsligt och diskutabelt ämne. Här får vi lära oss att fransmännen minsann inte var särskilt intresserade av att rädda judar undan förintelsen. Filmen bör ses därför att läxan aldrig får glömmas. Det är en tunn linje mellan godhet och ondska.

Kristin Scott Thomas är alltid sevärd - inte bara p.g.a. sitt fascinerande ansikte utan främst därför att hon alltid "levererar". Hon är suverän på konstpauser och sparsam mimik. Mycket av hennes skådespel sitter i blicken. I min värld är hon ungefär lika bra som Isabelle Huppert.

Leonard igen

Han är nu helt enkelt bäst - Leonard. Här!

När den plattan kommer ut skall jag vara en av de första att köpa den

Det finns bara en enda person på denna planet som kan ro detta i land. Det är han.

Favorit i repris

Bild- och ljudkvaliteten är kass, men låten och texten är det definitivt inte. Den här texten är väldigt tuff - och går att läsa här. Iris DeMent är helt unik. Respekt.