När jag har sett och hört den här dokumentärfilmen blir det bara mera uppenbart att vi har förlorat en makalös sångerska. Filmen gavs ut 2007 och visar Amy i relativt god form. Sedan vet vi hur det gick. Det är bedrövligt sorgligt och plågsamt.
Men hennes röst finns bevarad för all framtid. Det är alltid något. För mig var hon en lika viktig sångerska som t.ex. Billie Holiday eller Ella Fitzgerald.
Jag tror att hon gick under bl.a. för att hon inte blev riktigt klok på vad publiken - vi - ville ha. Hon kände sig förmodligen inte tillräckligt älskad. Hon var också - det sade hon själv i en intervju - mycket otrygg i sig själv. Ju större frisyr, desto mera otrygg.
Hur som helst - jag kommer alltid att minnas henne för sådana mästerliga låtar som "Back to black", "Tears dry on their own", "Rehab", "Love is a losing game" och "You know I'm no good". Helt unika bitar framförda på ett högst personligt sätt. Hon var i en klass för sig.
Men hennes röst finns bevarad för all framtid. Det är alltid något. För mig var hon en lika viktig sångerska som t.ex. Billie Holiday eller Ella Fitzgerald.
Jag tror att hon gick under bl.a. för att hon inte blev riktigt klok på vad publiken - vi - ville ha. Hon kände sig förmodligen inte tillräckligt älskad. Hon var också - det sade hon själv i en intervju - mycket otrygg i sig själv. Ju större frisyr, desto mera otrygg.
Hur som helst - jag kommer alltid att minnas henne för sådana mästerliga låtar som "Back to black", "Tears dry on their own", "Rehab", "Love is a losing game" och "You know I'm no good". Helt unika bitar framförda på ett högst personligt sätt. Hon var i en klass för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar