Jag vet vad jag tror. Jag tror bestämt att våldsamma datorspel minskar empatin hos dem som spelar. Det är ett gammalt vetenskapligt faktum att film påverkar. Om man t.ex. ser filmer som "Motorsågsmassakern" dag ut och dag in, så inte lär man bli en lallande fredsälskande Nalle Puh. Risken finns däremot att man blir som huvudpersonerna i "Funny games".
Jag förstår mig inte på det här myckna spelandet. Om jag skulle fastna för ett datorspel så skulle det vara något liknande Wordfeud. När jag var yngre spelade jag ofta Mastermind, Kinaschack, Othello, Labyrintspelet, Trivial Pursuit, "Skitgubbe", Canasta, Backgammon m.m. Jag ägnade mig åt pussel i två och tre dimensioner (i.e. vanliga pussel och "tankeknutar" av olika slag). Jag lade patienser. Etc. Nu vet jag att om jag skulle fastna starkt för ett spel - och nära nog bli spelberoende - så skulle andra och viktigare saker få stå åt sidan. Jag tänker inte fastna i den fällan. Dygnet har ett begränsat antal timmar. Man kan inte både äta upp kakan och ha den kvar.
Men aldrig skulle jag komma på tanken att använda datorn för att lägga en patiens. Det är hur töntigt som helst i mina ögon. Och varför skulle jag låtsas skjuta ihjäl en massa inbillade fiender i någon konstig stridszon? Give me a break. Det finns miljoner andra saker som är mera angelägna att syssla med. Om jag tvunget måste spela något datorspel så finge det bli något liknande Tetris, Gravitas eller något annat helt fredligt spel som inte går ut på att döda en massa fiender.
Det sägs att ungdomar som spelar väldigt mycket dator- och TV-spel blir bra på att fatta snabba beslut. Men det är i spelens värld, det. Och snabba beslut i den riktiga världen är ofta förhastade och dumma beslut. Det ser vi exempel på varenda dag i massmedia.
Jag begriper mig ännu mindre på dessa spelrecensenter som syns på TV stup i kvarten. Vuxna människor... Har de inget bättre att göra?
Jag förstår mig inte på det här myckna spelandet. Om jag skulle fastna för ett datorspel så skulle det vara något liknande Wordfeud. När jag var yngre spelade jag ofta Mastermind, Kinaschack, Othello, Labyrintspelet, Trivial Pursuit, "Skitgubbe", Canasta, Backgammon m.m. Jag ägnade mig åt pussel i två och tre dimensioner (i.e. vanliga pussel och "tankeknutar" av olika slag). Jag lade patienser. Etc. Nu vet jag att om jag skulle fastna starkt för ett spel - och nära nog bli spelberoende - så skulle andra och viktigare saker få stå åt sidan. Jag tänker inte fastna i den fällan. Dygnet har ett begränsat antal timmar. Man kan inte både äta upp kakan och ha den kvar.
Men aldrig skulle jag komma på tanken att använda datorn för att lägga en patiens. Det är hur töntigt som helst i mina ögon. Och varför skulle jag låtsas skjuta ihjäl en massa inbillade fiender i någon konstig stridszon? Give me a break. Det finns miljoner andra saker som är mera angelägna att syssla med. Om jag tvunget måste spela något datorspel så finge det bli något liknande Tetris, Gravitas eller något annat helt fredligt spel som inte går ut på att döda en massa fiender.
Det sägs att ungdomar som spelar väldigt mycket dator- och TV-spel blir bra på att fatta snabba beslut. Men det är i spelens värld, det. Och snabba beslut i den riktiga världen är ofta förhastade och dumma beslut. Det ser vi exempel på varenda dag i massmedia.
Jag begriper mig ännu mindre på dessa spelrecensenter som syns på TV stup i kvarten. Vuxna människor... Har de inget bättre att göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar