En gammal goding. Tillbaka till rötterna.
Visar inlägg med etikett Rolling Stones. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rolling Stones. Visa alla inlägg
tisdag 9 januari 2018
lördag 30 december 2017
måndag 18 december 2017
Födelsedag
I dag firar jag Keith Richards. Att han fortfarande lever är ett mirakel. Man kan kalla honom en levande legend. Han är måhända inte världens bästa gitarrist, men han har en egen och fräck stil. Jag har nog framfört denna synpunkt redan, men i så fall gör jag det igen: Om någon inte har en susning om vad rock'n'roll är för någonting, så kan man visa detta klipp. Här är pudelns kärna, så att säga. Och Keith Richards' spel här (Hör och se från 2:14) är maximalt mycket rock'n'roll. Så självsäkert, så coolt, så tufft.
söndag 3 december 2017
Födelsedag
I dag firar jag Jean-Luc Godard. I min bok är han ett av filmhistoriens största genier. Här ett utdrag ur en av hans många originella och smarta filmer.
fredag 24 november 2017
Svart fredag
I dag känner jag för den här. Och nu sticker jag ut hakan: Rolling Stones var bäst när Brian Jones var med i gruppen.
lördag 12 november 2011
fredag 2 september 2011
fredag 22 april 2011
Bra stöd
När man ser och lyssnar på den här konsertfilmen så blir det uppenbart att Mick Taylor var en lysande gitarrist.
torsdag 24 mars 2011
lördag 5 mars 2011
En livsavgörande bok
Jag har länge tänkt att Miles Davis' självbiografi inte går att överträffa. Den byggde på intervjuer med Quincy Troupe och var en helt makalös bok. Nu är det dags att tänka om. Keith Richards' memoarer bygger mestadels - om jag har fattat detta rätt - på intervjuer med James Fox. Den är i nivå med Miles Davis' bok - eller t.o.m. lite bättre!
Missförstå mig inte nu. Jag försvarar inte omoraliskt leverne och allehanda missbruk. Båda nämnda herrar var knappast kända för att neka sig det ena eller andra. Men vilka överlevare! Vilka personligheter! Och så mycket de har gett oss!
Bland det som förenar båda självbiografierna är det rättframma språket och det fantastiska flytet. Här hymlar vi inte. Här talar vi klarspråk. Ut med sanningen, bara. Här förställer vi oss inte. Inget hyckleri här inte. Och ingenstans måste jag stanna till för att gäspa. Jag är oavbrutet fängslad.
Jag har i tidigare bloggposter här antytt att jag medvetet drog ut på läsningen av denna bok. Det stämmer - jag ville s.a.s. suga på karamellen så länge som möjligt. Jag kände ingen anledning att forcera genom boken. Jag ville förlänga njutningen. Jo, det är just en njutning att läsa den här boken. Den är kort sagt "outstanding".
Tidigare har jag inte varit så vidare intresserad av de olika personerna i Rolling Stones. Jag kände mig möjligen lite besläktad med Mick Jagger, men efter att ha läst den här volymen om en annan medlem i bandet, så känner jag mera för Mr Richards.
Se bilderna. Bokens framsida: en man som ser smått förkrossad och förvirrad ut - eller hur? Bokens baksida: en man som ser ganska trött men ändå nöjd ut - inte sant? Och bokens titel? "Livet" är en genial titel. Keith Richards' liv är ett exempel på ett liv som hade kunnat sluta mycket tidigare - flera gånger om. Han verkar ha haft flera skyddsänglar - även om han kanske skulle vara den siste att erkänna något sådant. Han må verka elak, men bakom det yttre ser jag en man med god vilja, en man som älskar den kvinna han lever tillsammans med, en far som älskar sina barn, en människa som är en sann djurvän etc. Hans exempel blir ett exempel som måste vara intressant för alla oss andra. Därför: "Livet" handlar om allas våra liv.
Han var den lille pojken som tog lång tid på sig att växa färdigt. Han fick stryk och blev hånad för sina utstående öron. Men han var som sagt en "survivor". Han fann på råd och fick sin hämnd. Nu är det ingen som vågar håna honom vare sig för det ena eller det andra. Man skulle kunna bli rädd för honom - men efter att ha läst "Livet" känner jag snarare respekt, blandad med ödmjukhet.
Jag har svårt för att tänka mig en mera ärlig och uppriktig bok! Är det någonting som förtjänar att kallas äkta och genuint, så är det just denna bok.
Samtidigt... Jag kan förstå om människor som inte alls har något förhållande till Rolling Stones eller från början inte alls gillar denne egensinnige gitarrist och kompositör - och textförfattare! - känner sig tämligen likgiltiga inför sådana här bekännelser. Men då vill jag föreslå: släpp de förutfattade meningarna. Läs förutsättningslöst. Fördjupa dig i ämnet Rolling Stones och rockens historia. Jag vågar hävda: rockens historia hade inte sett ut som den nu gör om inte Rolling Stones hade funnits. Och det betyder bl.a. att Keith Richards har format den historian.
Citat? Självklart. Jag väljer ett enda - men ganska långt - citat som jag tycker fångar bokens atmosfär ganska väl:
"Det var inte Mick, eller någon av oss andra, som kom på de gigantiska turnéerna: Steel Wheels, Voodoo Lounge, Bridges to Babylon, Forty Licks, A Bigger Bang - stora shower som höll oss på resande fot i många månader i stöten från 1989 till 2006. Det var i princip den allmänna begäran som expanderade fram till den här storleken. Folk frågar, varför fortsätter ni? Hur mycket pengar behöver ni? Tja, alla gillar att tjäna pengar, men vi ville bara spela. Och det var okänd mark. Man dras till det, för det var där och de ville ha det. Och vad ska man säga? Det måste vara rätt sak att göra. Du bad om det, här är det. Jag föredrar mindre lokaler, men var ska alla få plats? Vi insåg aldrig hur stort det här skulle bli. Hur kunde det ha blivit så stort när vi inte gjorde saker och ting mycket annorlunda än vad vi gjorde på Crawdaddy Club 1963? Vår vanliga setlist består av två tredjedelar standardlåtar, klassiska Stones-nummer. Enda skillnaden är att publiken växt och konserten är längre. När vi började körde banden inte mer än tjugo minuter. Everly Brothers spelade i kanske en halvtimme. En turné är aritmetik, rakt av: hur många biljetter, hur mycket kostar produktionen - det är en ekvation." (s. 454)
Ge dig tid att läsa denna bok från pärm till pärm! Det är lästid som är livsviktig tid.
Bland det som förenar båda självbiografierna är det rättframma språket och det fantastiska flytet. Här hymlar vi inte. Här talar vi klarspråk. Ut med sanningen, bara. Här förställer vi oss inte. Inget hyckleri här inte. Och ingenstans måste jag stanna till för att gäspa. Jag är oavbrutet fängslad.
Jag har i tidigare bloggposter här antytt att jag medvetet drog ut på läsningen av denna bok. Det stämmer - jag ville s.a.s. suga på karamellen så länge som möjligt. Jag kände ingen anledning att forcera genom boken. Jag ville förlänga njutningen. Jo, det är just en njutning att läsa den här boken. Den är kort sagt "outstanding".
Tidigare har jag inte varit så vidare intresserad av de olika personerna i Rolling Stones. Jag kände mig möjligen lite besläktad med Mick Jagger, men efter att ha läst den här volymen om en annan medlem i bandet, så känner jag mera för Mr Richards.
Se bilderna. Bokens framsida: en man som ser smått förkrossad och förvirrad ut - eller hur? Bokens baksida: en man som ser ganska trött men ändå nöjd ut - inte sant? Och bokens titel? "Livet" är en genial titel. Keith Richards' liv är ett exempel på ett liv som hade kunnat sluta mycket tidigare - flera gånger om. Han verkar ha haft flera skyddsänglar - även om han kanske skulle vara den siste att erkänna något sådant. Han må verka elak, men bakom det yttre ser jag en man med god vilja, en man som älskar den kvinna han lever tillsammans med, en far som älskar sina barn, en människa som är en sann djurvän etc. Hans exempel blir ett exempel som måste vara intressant för alla oss andra. Därför: "Livet" handlar om allas våra liv.
Han var den lille pojken som tog lång tid på sig att växa färdigt. Han fick stryk och blev hånad för sina utstående öron. Men han var som sagt en "survivor". Han fann på råd och fick sin hämnd. Nu är det ingen som vågar håna honom vare sig för det ena eller det andra. Man skulle kunna bli rädd för honom - men efter att ha läst "Livet" känner jag snarare respekt, blandad med ödmjukhet.
Jag har svårt för att tänka mig en mera ärlig och uppriktig bok! Är det någonting som förtjänar att kallas äkta och genuint, så är det just denna bok.
Samtidigt... Jag kan förstå om människor som inte alls har något förhållande till Rolling Stones eller från början inte alls gillar denne egensinnige gitarrist och kompositör - och textförfattare! - känner sig tämligen likgiltiga inför sådana här bekännelser. Men då vill jag föreslå: släpp de förutfattade meningarna. Läs förutsättningslöst. Fördjupa dig i ämnet Rolling Stones och rockens historia. Jag vågar hävda: rockens historia hade inte sett ut som den nu gör om inte Rolling Stones hade funnits. Och det betyder bl.a. att Keith Richards har format den historian.
Citat? Självklart. Jag väljer ett enda - men ganska långt - citat som jag tycker fångar bokens atmosfär ganska väl:
"Det var inte Mick, eller någon av oss andra, som kom på de gigantiska turnéerna: Steel Wheels, Voodoo Lounge, Bridges to Babylon, Forty Licks, A Bigger Bang - stora shower som höll oss på resande fot i många månader i stöten från 1989 till 2006. Det var i princip den allmänna begäran som expanderade fram till den här storleken. Folk frågar, varför fortsätter ni? Hur mycket pengar behöver ni? Tja, alla gillar att tjäna pengar, men vi ville bara spela. Och det var okänd mark. Man dras till det, för det var där och de ville ha det. Och vad ska man säga? Det måste vara rätt sak att göra. Du bad om det, här är det. Jag föredrar mindre lokaler, men var ska alla få plats? Vi insåg aldrig hur stort det här skulle bli. Hur kunde det ha blivit så stort när vi inte gjorde saker och ting mycket annorlunda än vad vi gjorde på Crawdaddy Club 1963? Vår vanliga setlist består av två tredjedelar standardlåtar, klassiska Stones-nummer. Enda skillnaden är att publiken växt och konserten är längre. När vi började körde banden inte mer än tjugo minuter. Everly Brothers spelade i kanske en halvtimme. En turné är aritmetik, rakt av: hur många biljetter, hur mycket kostar produktionen - det är en ekvation." (s. 454)
Ge dig tid att läsa denna bok från pärm till pärm! Det är lästid som är livsviktig tid.
fredag 25 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
måndag 21 februari 2011
Keith & Willie
Som den trogne läsaren av denna blogg redan har anat, så håller jag på att läsa Keith Richards' "Livet". Jag vill inte släppa den. Jag drar därför ut på läsningen. Jag vill att boken skall vara riktigt länge. Keith visar sidor som jag inte visste att han hade. Han har sannerligen inte varit Guds bästa barn, men jag skulle öppna dörren om han ringde på. Boken gör att jag vill få reda på ännu mera om hans liv och leverne. Därför detta klipp:
Varför får jag sådan lust att säga: "Gammal är äldst"?
lördag 19 februari 2011
Gimme shelter
I går insåg jag att många gymnasister inte har en aning om vilka Rolling Stones är. Ungdomar köper t-shirts från Dressmann och tycker de är häftiga, men de vet t.ex. inte vilka Jagger & Richards är. Jag säger till alla okunniga gymnasister: Läs på! Ni kan börja med detta.
onsdag 16 februari 2011
En låt som fastnar
Låt mig citera.
"Det var en bra skrivperiod. Låtarna kom. 'Honky Tonk Women', som kom ut som singel innan nästa album, Let it Bleed, i juli 1969, var kulmen på allt som var bra på den tiden. Det är en funkig låt, och skitig också - första gången jag fick ordentlig användning för den öppna stämningen, där riffet och kompgitarren utgör melodin. Den har all den där bluesen och den svarta musiken från Dartford och Charlie är otrolig i den låten. Det fanns ett sväng, ingen tvekan, och det var en sådan där låt som man visste var en listetta innan den ens var klar. På den tiden lade jag fram riffen och titlarna och hookarna, och så fyllde Mick i." (s. 249)
Nu får du gissa vilken boken är. Här har du Låten. Det är bara att hålla med. En given hit. Och makalöst spel av Charlie Watts.
"Det var en bra skrivperiod. Låtarna kom. 'Honky Tonk Women', som kom ut som singel innan nästa album, Let it Bleed, i juli 1969, var kulmen på allt som var bra på den tiden. Det är en funkig låt, och skitig också - första gången jag fick ordentlig användning för den öppna stämningen, där riffet och kompgitarren utgör melodin. Den har all den där bluesen och den svarta musiken från Dartford och Charlie är otrolig i den låten. Det fanns ett sväng, ingen tvekan, och det var en sådan där låt som man visste var en listetta innan den ens var klar. På den tiden lade jag fram riffen och titlarna och hookarna, och så fyllde Mick i." (s. 249)
Nu får du gissa vilken boken är. Här har du Låten. Det är bara att hålla med. En given hit. Och makalöst spel av Charlie Watts.
lördag 12 februari 2011
Favorit i repris
Ah... Jag vill minnas henne så här - full av energi, livslust och glädje:
Keith Richards avslöjar i sina memoarer att han blev kär i henne - och att kärleken var besvarad. Det är inget konstigt alls - att bli kär i henne. Hon var en av de mest magnetiska sångerskor som uppträtt på denna planet. Hennes utstrålning - eller kalla det charm - fick alla charmmätare att ge fullt utslag. Här är hon i en av alla tiders bästa låtar.
måndag 7 februari 2011
Två från "a long time ago"
Keith Richards' memoarer håller mig i sitt grepp. Jag lär mig saker hela tiden. Visste ni t.ex. att de här två var starka inspirationskällor för Rolling Stones i början av deras karriär?
Utan Jimmy Reeds originella ackord hade vi kanske aldrig fått höra "Jumpin' Jack Flash" eller "Gimme shelter". Vem vet? Allt hör ihop.
lördag 5 februari 2011
Triss
Jag håller på att läsa Keith Richards' memoarer. En massa minnen väcks till liv. Här är tre av dem:
Sköna lirare...
fredag 14 januari 2011
Favorit i repris
Vi får se hur länge det får ligga ute innan någon stoppar det...
Om man skall förklara för någon som inte har en aning vad rock'n'roll är för något - och man får bara använda ett enda exempel! - så skulle jag välja det här gitarrspelet. Kolla in och lyssna noga efter 2 minuter och 18 sekunder! Det slutar efter 4 minuter och 55 sekunder - när en viss sångare börjar sjunga. Det är själva kärnan. Det är själva kvintessensen. Ingen uppsats i världen kan förklara det bättre.
That's rock'n'roll!
Om man skall förklara för någon som inte har en aning vad rock'n'roll är för något - och man får bara använda ett enda exempel! - så skulle jag välja det här gitarrspelet. Kolla in och lyssna noga efter 2 minuter och 18 sekunder! Det slutar efter 4 minuter och 55 sekunder - när en viss sångare börjar sjunga. Det är själva kärnan. Det är själva kvintessensen. Ingen uppsats i världen kan förklara det bättre.
That's rock'n'roll!
fredag 27 augusti 2010
Vad vore Stones utan Keith?
Keith Richards har sagt en del mycket intressanta saker. Det skall bli väldigt spännande att läsa hans memoarer. Jag kommer att tänka på detta efter att ha sett dokumentärfilmen om inspelningen av "Exile on Main Street". I något sammanhang där sade han, att Mick Jagger ville planera så mycket och han själv planerade ingenting. "Mick is rock and I'm roll", sade han. Det är ju helt briljant formulerat.
Och där - just där - känner jag en släktskap med Keith Richards. Jag gillar inte att planera. Jag vill ta varje dag som den kommer. Ibland tycker jag t.o.m. att planering är för töntar. Jag älskar improvisation.
Därför: här är ett bra klipp med Keith.
Och där - just där - känner jag en släktskap med Keith Richards. Jag gillar inte att planera. Jag vill ta varje dag som den kommer. Ibland tycker jag t.o.m. att planering är för töntar. Jag älskar improvisation.
Därför: här är ett bra klipp med Keith.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
