En klassiker

En låt jag aldrig kan glömma. Ett mästerverk. 

"Gratis" med Mojo

Sorry. Det här funkar inte på mig. Leonard Cohens bitar skall sjungas av honom själv. De här tolkningarna är likgiltiga i mina öron. Basta. Kalla mig konservativ eller vad som helst, men så tycker jag.

Om någon/några skall framhävas här, så är det två kvinnor: Emily Barker - som sjunger "Master song" - och Liz Green - som tolkar "Sisters of mercy". Men någon magi blir det inte tal om.

Jag tröttnar aldrig...

Helt makalöst - detta! Jag har älskat det här musikstycket "Inamorata" (som vi här får höra en del av) ända sedan jag hörde det första gången - antagligen 1971 när dubbelalbumet "Live-Evil" kom ut. Det är bara Miles Davis som skulle kunna ha gjort något sådant. Han var helt outstanding.

Betty Davis - once again

Jag har lyssnat på den här plattan och blivit helt knockad:

Hur kan man låta bli att fascineras av en kvinna med detta utseende? Det går bara inte. Jag måste skaffa alla hennes fyra "riktiga" album.

Jag läser bookleten till hennes första album. Det är nästan chockerande läsning. Hur så? Jo: hon har haft en mycket stor betydelse i musikhistorien. Detta har tystats ned. Hon var väl alltför framfusig och tuff för att det skulle kännas bekvämt och rumsrent.

Miles Davis och hon var alltså ett par. De möttes första gången på Village Gate 1967. Efter en tid då de hade levt åtskilda friade Miles till henne och hon flyttade tillbaka till New York. De gifte sig i september 1968. Det var sedan - efter c:a ett år - hon som lämnade honom, beroende mest på att han slog henne. Men med detta sagt måste man också påpeka att de påverkade varandra positivt.

Det var inte utan anledning som Betty fick vara modell för omslaget till Miles' LP "Filles de Kilimanjaro". Han tillägnade henne en av bitarna (den sista) på skivan. Miles fick Betty intresserad av jazz och Betty fick Miles intresserad av annan, då modern, musik. Hon fick honom också att bry sig mera om hur han var klädd. Det var tack vare Betty och hennes väninnor som Miles blev nyfiken på musik av och med Sly & The Family Stone och Jimi Hendrix. Det är faktiskt svårt att tänka sig det legendariska och omvälvande dubbelalbumet "Bitches Brew" utan Bettys inflytande.

"I know that whenever we would record anything, he would let me hear it and ask my opinion. If I said the bass needed to be up, he would turn it up. He always took my advice", sade hon i en intervju för bookleten.

Marc Bolan i T. Rex hade också ett visst inflytande. När Betty Davis var i London, troligen 1971, för att jobba som modell, träffades de för att han skulle få höra några av hennes sånger. Det var Marc Bolan som då övertygade henne att börja sjunga sina sånger själv.

Vid den här tiden hade hon också en del "kärleksaffärer". Miles kallade henne senare - bittert - för "groupie". Men det var inte sant. "(...) despite appearances, despite her unabashed celebration of sexuality in her music, Betty was the furthest thing from a typical groupie as one could imagine." (Citerat ur bookleten)

Gå nu ut på YouTube och leta upp låtar med Betty Davis. Hon var unik. Hon är värd ett stort utrymme när man skriver den definitiva boken om kvinnor i pop- och rockhistorien.

Sann mot livet

En fantastisk låt från deras bästa album.

Framplockat ur gömmorna

Ibland får jag vissa saker "på hjärnan" och kan inte släppa dem. Tvångstankar? Tja, kanske. En sådan fix idé jag hade för många år sedan var att få tag i en särskild aria. Det gällde Cantilena-arian i Villa-Lobos' "Bachianas Brasileiras", nr 5. Inga vilda hästar skulle kunna stoppa mig då. Jag måste bara ha tag i det stycket. Efter många om och men köpte jag den här trippel-LP:n:

Nu skulle jag nog inte ha ansträngt mig lika mycket. Man blir luttrad. Men visst måste ni väl hålla med om att arian är vacker?!?

Framplockat ur gömmorna

År 1979 var den färdig - Bokförlaget Bra Böckers introduktion till projektet "Bra Musik". Så här såg omslagets framsida ut (delad på två):

Så här såg omslagets baksida ut (delad på två):

Disco, Strauss och Taube - det var bra musik att börja med, enligt bokförlaget. Och detta var urvalet man gjorde för sommarskivan:

Tja, vad tycks? Urval blir ofta konstiga, tycker jag. Det är knappast det urvalet jag skulle göra i dag åtminstone. Varför lät man t.ex. Staffan Percy sjunga "Visa vid vindens ängar"? Den skall sjungas av Mats Paulson och ingen annan. Däremot var det mycket bra att man valde Nannie Porres' tolkning av "Dansen på Sunnanö". Jag har försökt hitta något med henne på YouTube, men det har jag inte lyckats med. Det är synd, ty hon var då en av Sveriges bästa jazzsångerskor.

Man kan fråga sig hur de tänkte. Jag tänker i alla fall: "Skomakare, bliv vid din läst". Det här projektet var väl nästan dömt att misslyckas.

Framplockat ur gömmorna

Fenomenet med insamlingsgalor och liknande är ingenting nytt - om nu någon trodde det. Den här gamla vinylplattan är från 1971 och den var knappast först. Intäkterna gick tydligen till försök att hjälpa världens flyktingar. Syftet var ju gott, men jag undrar hur stor effekt projektet hade. (Eftersom omslaget är så stort, så blev jag tvungen att göra två scanningar för att få plats med hela.)

Man kan väl påstå att de medverkande bildade en brokig samling. Här figurerar Johnny Cash, Neil Diamond, Donovan, Ekseption, José Feliciano, Aretha Franklin, James Last, The Osmonds m.fl. med sina bidrag. Jag tror att du kan hitta de flesta bitarna på YouTube.

Den bit som faller mig bäst i smaken är den här.

Framplockat ur gömmorna

Tänk vad man kan hitta... Föga anade jag att den här fanns i min vinylsamling. Lägg märke till att det var en "Digital recording". Omslaget fick inte plats på en scanning, så jag valde att göra två scanningar - den här:

och den här:

Skivan spelades in i Musikhögskolans konsertsal i Malmö, januari 1985. Mastersound Recording Studios AB i Svaneholm stod för inspelningen.

Bland "låtarna" märker vi "Alte Kameraden", "The Stars and Stripes Forever", "Radetzky-marschen", "We'll meet again" och "Den glade bagarn i San Remo". Inte bara typiska marscher, alltså. Jag misstänker starkt min far för att ha köpt den här LP:n. Han var ganska svag för musikkårer. Jag kan inte påstå att jag har ärvt hans intresse, men jag kan tycka att det är lite "camp". Givetvis behåller jag skivan. Man vet aldrig när den kan komma till användning, t.ex. i någon frågetävling.

Musikkåren är fortfarande aktiv - se här. Och så här kunde det låta förra året. Klämmigt.

Framplockat ur gömmorna

Den här vinylplattan har jag haft sedan 1970, om jag minns rätt. Den tillhör inte de plattor jag har lyssnat mest på. Dock är det bra att ha den. Jag vet inte hur mycket den kan vara värd på en skivmässa, men den borde vara intressant för en del samlare.

Omslaget är scannat och får därför inte plats i sin helhet. Vad som inte framgår av bilden, men av omslaget, är att skivan ursprungligen gavs ut på EMI/Columbia. Vad som inte heller framgår av bilden är t.ex. att plattan enligt skivetiketten heter "Cosa Nostra Beck-Ola".

Du har nog gissat att Beck var Jeff Beck. Vad du kanske inte visste var att de andra medlemmarna i The Jeff Beck Group var Rod Stewart, Ron Wood, Nicky Hopkins och Tony Newman. Det kan också vara värt att notera att Mickie Most stod för produktionen.

Hur kunde det låta? Jo, så här. Inte illa.

Eno-end

Man kommer inte undan Brian Eno. Här ett hyfsat bildspel till en av hans bitar:

Jag vet inte om man kan kalla det melodi. Men i mina öron är det hur som helst väldigt vackert. (Från den här plattan - som är bra att ha.)

Ur gömmorna

Jag gick igenom gamla papper och fann ett nummer av tidningen "Ny musik". I nr 6 för december 1973 (som kostade 2:50) fanns den här sidan 16. Jag var tvungen att scanna den två gånger p.g.a. tidningens storlek. Så här:

och så här:

(Klicka för att förstora)
Lägg särskilt märke till Pink Floyds "The dark side of the moon" och Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water". De skulle inte trilla ur de listorna på ett tag.