Några rader om "The tree of life"

Sedd:

Jaha. Nu har jag sett den också. Den tänker jag inte se flera gånger. Jag såg en kvart, sedan började jag snabbspola. "The tree of life" är en av de mest pretentiösa och obegripliga filmer jag har sett.

På ett sätt är denna film störande övertydlig. Budskapet kan helt enkelt synas vara "Älska varandra". Och det skulle inte förvåna mig det minsta om några tycker att det här är något av det mest fantastiska de har sett och att denna film är en av de vackraste som någonsin har gjorts. Suck. Det är bara det att kärleksbudskapet har filmatiserats ett oräkneligt antal gånger redan och i flera fall bättre än här.

På ett annat sätt är den irriterande otydlig. Den förtydligar ingenting, den förklarar ingenting, den förenklar ingenting. Den bara mystifierar. Ibland undrar man om man tittar på någon trailer för "Vetenskapens värld", "Ett med naturen", "Animal planet" eller "Discovery channel". Total förvirring uppstår. Men att den har fått fina betyg är ju helt i sin ordning. Så fort en film är väldigt knepig och skildrar något dysfunktionellt - i detta fall en familj - så får den höga betyg. Se t.ex. här. Jag håller mest med Kulturbloggen och Moviezine.

Nej, det jag kommer att minnas av det här kvasidjupa pekoralet är den skådespelare som har den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain "ägde" varje scen hon var med i. En fantastisk kvinna - med ett fascinerande utseende som leder mina tankar till Christine Falkenland, Kate Blanchett och Scarlett Johansson på en och samma gång.

Jag vill se mera av henne.

Lite om "Melancholia"

Sedd:

Lars von Trier har gjort det igen - ett mästerverk. "Melancholia" har makalösa bilder, oerhört skådespel (i synnerhet av Kirsten Dunst) och ett förkrossande bra manus. Kritikerna var - så är det ofta när det gäller von Trier - inte eniga. Själv håller jag mest med Onyanserat.

Jag begriper mig inte på kritiker som inte fattar vilket stort geni Lars von Trier är. För mig är han uppenbart det. Det finns ingen annan filmregissör som kan skapa en så förtätad stämning med så genialt enkla medel. Han skapar en anda som det nästan går att ta på. Ingen annan kan ta ut svängarna så kolossalt utan att det blir löjligt. Lars von Triers filmer är för det mesta STOR KONST.

Och jag skulle gett den här filmen full pott - d.v.s. en klockren femma - om det inte vore för en enda sak. Nu får denna film en svag femma - men dock en femma - p.g.a. den förbannade skakiga handkameran.

Några rader om "Hämnden"

Sedd:

Susanne Bier är en av mina favoritregissörer. Efter att ha sett "Hämnden" tycker jag likadant. Jag tycker mycket om hennes sätt att berätta en historia, hennes dramaturgi, hennes användande av musik, hennes val av kamerapositioner m.m.

I min s.k. bok får "Hämnden" en stark fyra. De kritiker som har gett filmen en trea förstår jag mig inte på. Har de hjärta av sten? Hur kan man som en recensent påstå "att det är omöjligt att gjuta riktigt liv i en berättelse med Biers arrangerade pekpinnesdramaturgi är 'Hämnden' ett skolexempel på"? Vad är det för nonsens? Vad menas med "arrangerade pekpinnesdramaturgi"? Trams. Vadå "riktigt liv"? Vad behöver den recensenten för att bli nöjd? 3D? Susanne Biers senare filmer engagerar alltid. De är fulla av liv. Om man inte ser eller uppfattar det, så är det inte Biers fel.

INSENOOPTION

Sedd:

Skickligt hantverk. Det är också allt. Tabbarna i "Inception" är många. Kritikerna löpte amok och blev kollektivt förförda och lurade. Det är bara två kritiker jag kan hålla med - SvD:s och UNT:s. Det här är en film som larmar och gör sig till. Det är en film för en publik som vill känna sig smart för en gångs skull - samtidigt som den tyst och i hemlighet undrar "Vad tusan handlade filmen om?". Dess egentliga budskap - om det nu finns något - är högst sannolikt väldigt torftigt. Sanna mina ord: Det är bara en tidsfråga innan det dyker upp en mördande parodi på den här filmen. Tidningen MAD skulle inte ha behövt ändra mycket i storyn.

Årets mest underskattade album

Det här albumet blev knappast hyllat av kritikerna. Det ger mig anledning att bli ännu mera kritiskt inställd till kritiker. "Here lies love" är egentligen ett av årets bästa album - och DN:s recension var närmast min uppfattning. Men det bästa spåret är "When she passed by".

Några rader om en dubbel-EP

Jag lyssnade nyss på den här:

MBT (Man Blir Trött). Det är så förutsägbart. När recensenter råkar få tag i något som låter ganska vackert och konstfullt, så där, men inte riktigt greppar vad det handlar om - ja, då smäller de till med en fyra eller något annat högt betyg. Det är som om de tänkte: "Jag fattar inte detta, men för att inte verka dum måste jag ge ett högt betyg".

I mina öron är den här dubbel-EP:n bara tjatig och tradig. Jag får dåliga Kate Bush- och Björk-"vibbar". Det låter esoteriskt, fisförnämt och konstigt - inte alls särskilt njutbart. Kanske man måste ha stoppat i sig något skumt preparat innan man kan uppskatta den här musiken?

En fullträff vid sidan om?

MBT (Man Blir Trött). Man undrar hur de tänker. Man undrar vilken sorts logik de använder. Det måste vara en logik som är okänd för oss andra.

Jag syftar på kritiker och recensenter som använder superlativer slarvigt. Exempel? Ja: hur kan en film som får fyra poäng av fem möjliga beskrivas som en "fullträff"? Borde den inte i så fall få fem poäng av fem möjliga? Om det nu är så, att en fyrapoängare kan kallas fullträff - vad skall vi då kalla en fempoängare? En extrastor fullträff? En fullträffarnas fullträff? En full-fullträff?

Skärpning, kritiker! Bort med denna intellektuella lättja! Tänk ett varv till. Gör bättring.

Gudrun på Konstfack?

Gudrun Schyman borde ha gått på Konstfack eller nå't. Då hade hon kunnat kalla sin sedelbränning för en installation. Därmed skulle hon genast ha blivit geniförklarad och Vips! så hade hon direkt blivit professor på samma skola. Och kulturjournalisterna skulle inte fatta nå'nting men de skulle jamsa med och sjunga för full hals i hyllningskören, ty man kan ju inte avslöja att man inte inser vad som är det fina i det som man egentligen finner obegripligt.

Så fungerar det i detta land. Om man bara är tillräckligt galen och provocerar så in i helvete, så blir man per automatik betraktad som en STOR KONSTNÄR. Det kallas modern konst - sådant som retar vanligt folk till vansinne.

Jag har redan tidigare i min förra blogg gett exempel på hur jag skulle kunna provocera min omgivning och därmed bli betraktad som geni. Jag behöver inte här ännu en gång ge sådana exempel. Det vore att vinna alltför enkla poänger. Jag sjunker inte så lågt. Jag är ju redan lägre än så - eftersom jag enligt Gudrun är en djurisk man. Alla med en sådan tarvlig kromosomuppsättning är hopplösa fall redan i livmodern - eller hur, Gudrun?

En "hajpad" platta

Eh... Vad är grejen? Varför får den här plattan så fina betyg?

Jag lyssnade på den en gång och dömde ut den. Då tänkte jag: "En gång är ingen gång. Jag måste ge den en chans till." Det hjälpte inte. Jag ger den här plattan en tvåa på en femgradig skala.

Ibland misstänker jag att en del musikrecensenter hyllar vissa album till skyarna därför att de tror att det är det de måste göra. I samma stunder misstänker jag att vissa kritiker per automatik ger höga betyg åt alla album som påminner om sömnpiller.

När jag hör det här albumet så tänker jag på någon som alldeles nyss har vaknat eller någon som snart kommer att somna. Det är så blodfattigt, zombieartat, slött, slappt, lättjefullt, lojt och likgiltigt. Det känns melankoliskt och flegmatiskt. Det engagerar mig inte ett skvatt. Det finns inget här som kan "tända" mig.

Nu kanske någon tänker att jag är totalt inkonsekvent när jag i samma andetag kan ge Leonard Cohens "Ten new songs" tio poäng av tio möjliga. Men si, det är en helt annan sak! Där Cohen är magisk är Zahra snarare tragisk.

Kopia - men på vad?

Alltså... Vad är det med kritiker? Såg ni detta? Alla i juryn var nästan saliga, men Portugals låt är ju ett plagiat. Vi kände igen låten här hemma, men vi kan inte placera den. Ett tu tre kommer vi på vilken låt som är originalet bakom Portugals efterapning. Om jag inte har helt fel, så kommer jag förmodligen att kunna i läsa i tidningen i morgon hur det förhåller sig. Det finns nämligen en lokal recensent som är duktig på att känna igen melodier och avslöja idéstölder.

Och så fantastiskt bra sjunger hon ju inte egentligen...

Fel betyg

Jag tycker kritikerna har fel. Det är bara DN:s recensent jag kan hålla med. Den här dubbel-CD:n skall räknas som en av årets bästa. Basta.

Någon annan recensent skrev att Florence Welch är svåruthärdlig. Trams! Hon sjunger utmärkt på titelspåret.

Nej, det här dubbelalbumet kanske så småningom kommer att räknas in bland de riktigt stora dubbelalbumen. Kom ihåg var ni läste det först...