Några rader om en dubbel-EP

Jag lyssnade nyss på den här:

MBT (Man Blir Trött). Det är så förutsägbart. När recensenter råkar få tag i något som låter ganska vackert och konstfullt, så där, men inte riktigt greppar vad det handlar om - ja, då smäller de till med en fyra eller något annat högt betyg. Det är som om de tänkte: "Jag fattar inte detta, men för att inte verka dum måste jag ge ett högt betyg".

I mina öron är den här dubbel-EP:n bara tjatig och tradig. Jag får dåliga Kate Bush- och Björk-"vibbar". Det låter esoteriskt, fisförnämt och konstigt - inte alls särskilt njutbart. Kanske man måste ha stoppat i sig något skumt preparat innan man kan uppskatta den här musiken?