Det här blir ingen regelrätt recension. Därmed begår jag inget avtalsbrott. Det finns nämligen inget avtal om att jag skall skriva recensioner. Recensioner av denna bok kan du f.ö. finna på andra ställen. De räcker till. Det finns över huvud taget inget avtal om vad denna blogg skall innehålla eller inte innehålla. Det passar mig utmärkt.
Anledningen till att jag ändå använder ett bokomslag till denna bloggpost är att min skumläsning av boken ledde mig in på några tankegångar. "Skumläsning"! tänker vän av ordning. "Gitter han inte läsa en hel bok från pärm till pärm?" Nej, varför skulle jag? Det handlar inte om att orka eller inte orka. Det handlar om prioritering och tidsanvändning. Jag skaffar mig en hyfsat bra bild av bokens innehåll utan att läsa vartenda ord i den. Det här är inte korrekturläsning. Jag hoppar över meningar och stycken som inte intresserar mig.
Anledningen till att jag bryr mig om att skriva något kring denna bok är att jag retar mig på ett par formuleringar i den. Jag tycker att man kan kräva mera av en nobelpristagare i litteratur. Jag är allergisk mot generaliseringar. Bara jag ser ordet "alla" blir jag misstänksam och osäkrar min revolver.
Så här står det i boken:
"Alla Bergmans filmer är som teaterpjäser, och det gäller alldeles särskilt denna film." (s. 92) [om "Sommarnattens leende" - min anm.]
Jag tror inte att Bergman själv skulle bli så förtjust i den formuleringen. Han ville nog inte att hans filmer skulle betraktas som filmad teater.
Vidare: "(...) alla Bergmans filmer är kärleksförklaringar till ungdomens guldålder, människornas ungdom, tankens ungdom, konstens ungdom." (s. 95)
Vad menar författaren egentligen med en sådan formulering? Skulle alla Bergmans filmer vara något sådant? Här blir jag nästan arg. För att en författare skall kunna hävda en sådan sak, så måste han/hon för det första - i det här fallet - ha sett alla Bergmans filmer från början till slut. Jag vet inte om Le Clézio har gjort det. Det är svårt för mig att kontrollera. Men även om han hade gjort det - är slutsatsen i så fall korrekt? Skulle Bergman ha instämt? Jag är inte säker på det. Meningen är på sätt och vis fladdrig i sin konstruktion. Den är s.a.s. lös i hullet och inte mycket att lita på. Går den att bevisa eller motbevisa? Hur då?
Jag vet varför författare använder sig av ordet "alla" och på andra sätt generaliserar. Det skall ge sken av vetenskaplig noggrannhet och slutledningsförmåga. Nå, det imponerar inte på mig. Mina associationer går i stället till ordbajs - ungefär som hos Suzanne Reuters karaktär i den geniala Lorry-sketchen (i långfilmen "Yrrol") där man har ett möte kring en lämplig födelsedagspresent och Suzanne Reuter bara svamlar om en skrikande tystnad, ett bländande mörker, en svartvit kanonad av sprakande färger eller annat motsägelsefullt och flummigt - och alltid avslutar sina inlägg med "Eller? Jag vet inte.".
Anledningen till att jag bryr mig om att skriva något kring denna bok är att jag retar mig på ett par formuleringar i den. Jag tycker att man kan kräva mera av en nobelpristagare i litteratur. Jag är allergisk mot generaliseringar. Bara jag ser ordet "alla" blir jag misstänksam och osäkrar min revolver.
Så här står det i boken:
"Alla Bergmans filmer är som teaterpjäser, och det gäller alldeles särskilt denna film." (s. 92) [om "Sommarnattens leende" - min anm.]
Jag tror inte att Bergman själv skulle bli så förtjust i den formuleringen. Han ville nog inte att hans filmer skulle betraktas som filmad teater.
Vidare: "(...) alla Bergmans filmer är kärleksförklaringar till ungdomens guldålder, människornas ungdom, tankens ungdom, konstens ungdom." (s. 95)
Vad menar författaren egentligen med en sådan formulering? Skulle alla Bergmans filmer vara något sådant? Här blir jag nästan arg. För att en författare skall kunna hävda en sådan sak, så måste han/hon för det första - i det här fallet - ha sett alla Bergmans filmer från början till slut. Jag vet inte om Le Clézio har gjort det. Det är svårt för mig att kontrollera. Men även om han hade gjort det - är slutsatsen i så fall korrekt? Skulle Bergman ha instämt? Jag är inte säker på det. Meningen är på sätt och vis fladdrig i sin konstruktion. Den är s.a.s. lös i hullet och inte mycket att lita på. Går den att bevisa eller motbevisa? Hur då?
Jag vet varför författare använder sig av ordet "alla" och på andra sätt generaliserar. Det skall ge sken av vetenskaplig noggrannhet och slutledningsförmåga. Nå, det imponerar inte på mig. Mina associationer går i stället till ordbajs - ungefär som hos Suzanne Reuters karaktär i den geniala Lorry-sketchen (i långfilmen "Yrrol") där man har ett möte kring en lämplig födelsedagspresent och Suzanne Reuter bara svamlar om en skrikande tystnad, ett bländande mörker, en svartvit kanonad av sprakande färger eller annat motsägelsefullt och flummigt - och alltid avslutar sina inlägg med "Eller? Jag vet inte.".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar