Om du inte är farlig är du inte kreativ - eller?

Det här är - som det står på omslaget - "En annorlunda bok om kreativitet". Här kan du läsa en beskrivning av bokens innehåll. Jag har en del att tillägga.

Det finns förvisso många böcker om kreativitet och jag har läst en hel del av dem. Alf Rehn påstår sig ha läst hundratals böcker i detta ämne. Jag skulle vilja veta vilka de är. I den här boken finns dock ingen litteraturlista alls. Inte heller finns det något register. Det verkar slött och nonchalant. Och då börjar en skeptisk figur som jag att ana ugglor i mossen.

Jag gillar inte Rehns "gåpåiga" stil. Han målar med breda penslar och är knappast de små nyansernas mästare. Så här kan det låta:
"Ta till exempel de nio punkterna. Jag antar att det finns enstaka personer som inte sett denna övning (någonstans i Borneos djungler) men det måste vara en rätt liten minoritet vid det här laget. Övningen, i all korthet, går ut på att författaren visar en bild där nio punkter står i ett fyrkantigt arrangemang av formen tre gånger tre. Läsaren ombeds sedan binda samman dessa med antingen fyra raka streck som skall dras utan att lyfta pennan, eller någon variant av detta (...)" (s. 20)

Då kan jag informera herr Rehn om att det finns många människor på närmare håll än i Borneos djungler som aldrig har sett detta exempel. Det gäller bl.a. en svensk kursledare...

Vidare:
"Om det vore en enda övning som ständigt återkom kunde man kanske förlåta det, men nu ser alla kreativitetsböcker likadana ut och gör det eftersom alla bygger på ungefär samma modell, om än varierad i oändlighet." (s. 21)

Där har han fel. Alla de kreativitetsböcker som jag har läst har varit av olika modeller. Där finns inte två böcker som verkar vara plagiat av varandra.

Författaren har en hel del poänger - det måste erkännas. Men samtidigt får jag känslan att han gör det lite väl enkelt för sig.

Visst kan man hålla med om det han skriver i förordet:
"Den här boken kommer inte att vara riktigt lika trevlig som kreativitetsböcker brukar vara. Tvärtom. (...) Den kommer inte att vara lika mysig, snäll och hjälpsam som andra kreativitetsböcker, och det är ta mig fan meningen [Jo, så kan professorer formulera sig numera - min anm.]. För vill du bli kreativare måste du utmanas, inte daltas med (...) kreativitet är svårt och krävande (...)"

Visst kan man även hålla med om detta:
"Du blir inte mera kreativ av att utsätta din hjärna för föredrag, spel och lekar utan av att tvinga hjärnan göra saker som är annorlunda, obekväma och tunga. Det är när du utsätter hjärnan för ordentligt motstånd som den utvecklas, på samma sätt som du blir mera uthållig genom att springa långa distanser ofta (...)" (s. 38f)

Och visst kan man instämma i detta:
"Det rationella och det kreativa är alltid i konflikt med varandra, och kommer alltid att vara det." (s. 91)

Det finns mycket man kan hålla med om. Likväl finns det en hel del där jag har ett annat synsätt.

Jag är ganska utled på det ständiga pratet om att kreativiteten måste vara provokativ. OK, man kan påstå att en kreativ människa sätter sig på tvären mot en gällande uppfattning eller inställning - mot vad som är "comme-il-faut". Men det betyder inte med automatik att den kreativa människan har för avsikt att reta gallfeber på sin omgivning. Ta exemplet Sex Pistols - som Rehn också tar. Gruppen gjorde allt man kunde för att reta så många väluppfostrade och "fina" engelsmän som möjligt. Man kan säga att Sex Pistols var nyskapande när de slog igenom. Var deras musik därmed stor konst? Inte enligt mig. Vad mig anbelangar kunde vi gärna ha varit utan Sex Pistols' musik.

Jag är vidare ganska övertygad om att Mozart, Beethoven, Bach och andra stora mästare inom musiken var så oerhört kreativa bl.a. tack vare en oerhörd skaparlusta. Jag tror inte att de skrev sin musik för att driva folk till vansinne. Jag tror att de var måttligt intresserade av att provocera. Men att de skapade sin musik med en stor del transpiration håller jag för mycket troligt. De var knappast lata.

Sedan är det ju också så, att man kan vara kreativ på olika sätt. The Beatles blev ju berömda bl.a. därför att de hela tiden överraskade sin publik. De skapade inte s.a.s. mera av samma. De provade hela tiden på nya saker. Om vi däremot tittar på en serietecknare som Chic Young - upphovsmannen till figurerna Blondie och Dagobert - så kan man hävda att han hela tiden gjorde mera av samma. Ingen skulle väl dock vilja påstå att Chic Young inte var kreativ?

Rehn vill provocera - och han gör det på ett populistiskt sätt. Han får säkert flera medlemmar i sin fan club efter den här boken. Men vi har fortfarande inte sett den definitiva boken om kreativitet. Den som kommer närmast en sådan beteckning hittills är enligt mig Raudsepps "Kreativitetsboken" - som jag bloggade om här.