Ett geni in action. En makalös ledare. En otrolig kreatör. I en klass för sig.
Visar inlägg med etikett Miles Davis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Miles Davis. Visa alla inlägg
söndag 17 december 2017
lördag 12 november 2011
Jag tröttnar aldrig...
Helt makalöst - detta! Jag har älskat det här musikstycket "Inamorata" (som vi här får höra en del av) ända sedan jag hörde det första gången - antagligen 1971 när dubbelalbumet "Live-Evil" kom ut. Det är bara Miles Davis som skulle kunna ha gjort något sådant. Han var helt outstanding.
söndag 6 november 2011
Miles i Montreal
En otrolig konsert - denna Montrealkonsert med Miles Davis 1985. Han hade troligen nyligen kommit ut med LP:n "You're under arrest" - med hans makalösa tolkning av "Time after time".
Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.
Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.
Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.
Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.
Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.
Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.
tisdag 18 oktober 2011
En livslång kärlek
Vad skall man säga? Då kunde man komma undan med en sådan här liten klämkäck film. Men visst känner jag en längtan till Paris. Tänk att promenera på samma trottoarer som kommissarie Maigret - bara en så'n sak. Tänk att röra sig i samma kvarter i Clichy som Henry Miller... Tänk att besöka alla platser som blivit kända genom böcker, filmer, sånger och målningar. Jag måste till Paris någon gång innan jag dör!
Och apropå Juliette Greco - inte var det konstigt att Miles Davis blev kär i henne.
"He said he loved me too much to make me unhappy" - så typiskt Miles.
Och apropå Juliette Greco - inte var det konstigt att Miles Davis blev kär i henne.
"He said he loved me too much to make me unhappy" - så typiskt Miles.
måndag 14 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
