En otrolig konsert - denna Montrealkonsert med Miles Davis 1985. Han hade troligen nyligen kommit ut med LP:n "You're under arrest" - med hans makalösa tolkning av "Time after time".
Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.
Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.
Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.
Jag har alltid varit ett Miles-fan - ja, d.v.s. ända från den första stunden jag hörde hans musik och det måste ha varit under andra halvan av 1960-talet. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Det är väl knappast en nyhet om jag hävdar att han var ett av musikhistoriens största genier. På den här DVD:n blir det bekräftat. Hans trumpetspel var briljant. Hans konstpauser var geniala. Han fick sina bandmedlemmar att blomma ut med full kraft. Så t.ex. var John Scofield här helt i sitt esse på gitarr. Och saxofonisten Robert Berg kunde göra vem som helst imponerad. Och de andra musikerna fick sannerligen veta att de levde. Här fanns inte plats för tveksamheter eller lättja. Här var det full koncentration och totalt engagemang som gällde. De fick onekligen jobba hårt. Det gav resultat. Det här blev så formidabelt skickligt att man tappar hakan. Jag har svårt att tänka mig ett bättre band.
Var det "svår" musik? Nej, det tycker inte jag. Det svängde något alldeles oerhört i mina öron. Detta var en ganska "poppig" period i hans karriär. Och han var ovanligt mycket vän med publiken. Han gick nästan så nära intill människorna där i Montreal att de kunde ta på honom. Det kan jämföras med konserter där han mest vände ryggen till och helt plötsligt kunde lämna scenen och vara borta länge.
Miles Davis har jämförts med Picasso och Hemingway. Må så vara. Jag skulle vilja jämföra honom med Oscar Wilde. Ingen har varit bättre på fyndiga och korta aforismer än Oscar Wilde. Ungefär så var det med Miles Davis. Ingen har varit bättre när det gällde att blåsa rätt ton i rätt stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar