En kort kvasirecension om en mästerlig långdistanslöpningsbok

Christopher McDougalls bok "Born to run : jakten på löpningens själ" (2011) är en mästerlig bok om en väldigt udda sport - ultralöpning. Det är den bästa sportbok jag har läst sedan Tim Adams' "I huvudet på John McEnroe" - och den var makalöst bra.

Det här är så "eljest" och nördigt att det blir roligt. Mycket handlar om den mexikanska löparstammen tarahumara. De kunde utan uppvärmning bege sig ut barfota i sandaler för att "lattja" en lite lagom löpningssträcka, i tuff terräng, på 8 mil.

Här kan du läsa en bra recension av boken. Själv måste jag nu lämna tillbaka det exemplar jag har lånat och inte läst färdigt. Lånetiden har gått ut och flera vill låna den efter mig. Suck. Det är så stressande med kort lånetid. Jag skall försöka låna böcker som ingen annan i hela världen är intresserad av. De skall jag väl kunna läsa i lugn och ro.

Jag trampar på

I maj drog jag på mig en hälsporre. Den har nästan helt gett med sig nu. Men jag vågar inte jogga riktigt än. Utan motion behöver jag ju inte bli av den anledningen. I dag cyklade jag således till och från jobbet. Inte dumt alls.

Tidigare i vår har jag åkt buss. Cykeln var kass. Nu när den är lagad och busskortet har tagit slut finns det liksom inte längre någon giltig undanflykt för att inte cykla.

Endera dagen skall jag ut och jogga också...

Några intryck från en resa till Gran Canaria. 4

Jag har en (konstig?) vana att alltid jogga på resmålet när jag reser utomlands. En fördel med det är att jag kan få se saker som mina medresenärer inte ser. Onsdag morgon stack jag iväg före frukost och joggade uppför en backe, stannade till vid en utsiktspunkt och tog de här båda bilderna - de föreställer bebyggelse norr om (eller möjligen i norra delen av) Puerto Rico:

Vi hade en speciell service: man kunde bli skjutsad från boendet ned till stranden på förmiddagen och hämtad vid stranden på eftermiddagen. Jag tog nästa bild vid en sådan väntan.

Senare på eftermiddagen gick vi ned till stranden och passerade bl.a. detta - som sannolikt är en benjaminfikus:

Och så här kunde det se ut vid strandpromenaden på väg till Puerto Rico:

Så småningom hamnade vi i ett s.k. shopping center. Jag är lagom road av sådant, men ibland måste man bara följa med. Vad sägs om den här kaxiga attityden nedan?

Jag tror i alla fall inte att man var specialist på alla sorters souvenirer.

Långtråkigt om långdistanslöpning

Haruki Murakami nämns ibland som en möjlig vinnare av Nobelpriset. Efter att nästan ha läst färdigt "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" (Original 2007, sv. uppl. 2010) sitter jag här undrande. Jag frågar mig: "Vad är det som är så fantastiskt med denna bok?". En del recensenter lär ha blivit alldeles lyriska. Det kan jag inte förstå. Jag vill inte ägna mera tid åt den än vad jag nu har gjort - med c:a 30 sidor kvar att läsa.

I mina ögon är boken "pratig". Författaren verkar inte ha redigerat sin text. Någon recensent gillade det anspråkslösa i boken. Det tycker jag tvärtom är en nackdel. Om man väntar sig en massa djupsinniga resonemang kring löpning och skrivande, så måste man bli besviken. Här finns nästan inga djupsinnigheter alls. Det "djupaste" vi får oss till livs är ungefär att man når inga fantastiska framgångar utan stora uppoffringar - och att man måste fortsätta kämpa även om det tar emot. Man behöver inte vara en lysande filosof för att komma på något sådant. Och eleganta och imponerande stiliga meningsbyggnader, då? De lyser med sin frånvaro.

Det blir mest ganska egotrippade dagboksliknande skriverier. Han "pjatar å pjatar". Det blir trivialt och ytligt. Prosan känns ganska livlös och utan passion. Som mera intressant blir boken egentligen när Murakami avviker från ämnet och t.ex. skriver om sin samling vinylskivor.

Nej, den här boken borde egentligen ha gjorts om radikalt. Det vore sannolikt bättre om den hade varit en enda lång essä.

Den recension som jag känner mest sympati med är denna i Expressen.

Några intryck från Sicilien. 5

När jag är utomlands brukar jag alltid försöka jogga där jag är. Så även på Sicilien. Sista dagen vi var där stack jag ut en liten runda på morgonen, före frukost. Så här kunde det se ut:

Idrotten är granne med konsten

Nu har jag äntligen kommit i gång med joggandet igen. Det blev ett uppehåll på en månad. Jag har inte känt någon motivation sedan jag joggade en mil på tid. Jag har varken haft morot eller piska. Men nu... nu blir det andra bullar - nej, det blir inga bullar alls. Men det gäller att ha realistiska mål. Jag kommer aldrig i hela mitt liv att kunna springa så här:

Men det gör inte så mycket. Jag blir nöjd bara jag kan jogga en mil utan att pausa. Det är ett realistiskt mål. Och en morot kan ju vara den s.k. strandlinjen.

Inlägg om inlägg

Nu har jag haft min nya löparskor inklusive två inlägg och en kil i en vecka. Låter det konstigt? Två inlägg men bara en kil? Jo, så kan det vara. Det beror på att jag har olika långa ben. Och det är jag knappast ensam om. Att benen är olika långa kan man märka bl.a. på gamla skors slitage. Mitt vänstra ben är c:a en centimeter längre än mitt högra. Därför skaffade jag kilen att lägga in i min högra sko. Inläggen med s.k. pelotter har jag p.g.a. mina höga fotvalv.

Jag vill rekommendera var och en som misstänker att h*n har olika långa ben att undersöka saken.

Se på mig. Jag gjorde något åt det. Nu är det en fröjd att jogga.