Det finns mycket man kan reta upp sig på

Här ovan ser vi två olika fåglar. Den ena är en gråsparv och den andra är en pilfink. Den med grå hjässa är en gråsparv. Alltså är den andra en pilfink. Det är ganska uppenbart, inte sant? Men en gång för några år sedan blev jag smått hånad när jag påstod att gråsparven har grå hjässa, medan pilfinken har brun hjässa. Besserwissern som tyckte att jag hade fel såg överlägset ned på mig och antydde att jag nästan var en byfåne som kunde påstå något sådant. Nå, hur är det nu? Hade jag rätt eller hade jag rätt? Åh, jag hatar att bli tillrättavisad när jag vet att jag har rätt.

Konst?

Det är ett himla tjat om att konst/kultur måste störa/provocera/irritera. Min åsikt är att det behöver den inte alls göra. Konst/kultur bör beröra, den bör angå oss på något sätt, den bör få oss att vidga våra vyer, den bör få oss att tänka "Aha! Så kan det också vara! Varför har jag inte tänkt på det innan?". Men det är en annan sak än att få oss fly förbannade eller helt förvirrade.

Konst/kultur kan "stryka medhårs" och få oss att må bra, få oss på gott humör. Skulle t.ex. en vacker pianokonsert av Mozart i sig vara mindre värd, mindre intressant eller sämre konst/kultur än en t.ex. en provocerande punklåt med Sex Pistols? Nej! Skulle en "feel good"-film i sig vara sämre än en ångestframkallande film om social misär? Nej! Etc.

Det är ett himla snobberi och elitistiskt trams att konst/kultur måste vara provocerande.

En stressminskande åtgärd

Än en gång har jag siktat för högt när det gäller läsning. Högen på mitt nattduksbord måste krympas. Jag kan inte läsa på heltid. "Jag är Zlatan" är en av de böcker jag får lämna tillbaka olästa till biblioteket.

Två pellejönsar

Jag känner mig gammaldags och mossig. Jag hänger inte med längre. Det är inte säkert att det är dåligt. Jag vill kanske inte hänga med längre. Jag menar: så mycket i dagens kultur är såååå tramsigt och likgiltigt. Exempel? Tja, ta Jennifer Lopez' senaste video. Vad är det som är så himla märkvärdigt? Varför skall jag ta den här mannen på allvar?:

Varför kan jag inte lika gärna ta den här mannen på allvar?:

I min värld är de här båda männen lika fåniga, lika skrattretande löjliga. Är det då fel på mig?

Kom nu inte dragandes med någon tradig förutsägbar kommentar som "Du kan inte mena allvar! Det vet väl alla att Günther är på skoj!". Thanks for the information. Det visste jag redan. "Grejen är ju" (för att använda ett uttryck som nu används i alla möjliga sammanhang) att det är lika fånigt. Men den första videon - som väl är avsedd att tas på allvar - blir kanske extra löjlig därför att den har så uppenbara produktplaceringar. Jag vet inte hur det är med dig, men när jag ser en BMW tänker jag på fartkåta uppkomlingar (gärna med kontakter inom den kriminella världen) som vill ha r-e-s-p-e-k-t.

En påminnelse

Den här bloggen är så himla bra. Kunden har alltid rätt? Bullshit.

Dagens irritationsobjekt

En del människor har så omotiverat gott självförtroende. Det irriterar mig. De är ofta samma personer som är alltför stolta för att be om hjälp av personer som vet bättre. De inser inte
a) att de är okunniga
b) att vissa andra vet bättre

Nyhetskvarnen maler och maler och maler och maler...

Zzzzzz, så tråkig Newsmill är. Det är en plåga att surfa omkring där. Det är ju bara en samling självbelåtna egotrippare som tar sig själva på så blodigt allvar att man storknar. Alla är knastertorra världsförbättrare. Om bara vi andra gör som de tycker och tänker, så blir världen genast perfekt - tror de. Till råga på eländet så kryllar det av jobbiga närbilder. Finns det något mera humorbefriat och pekoralt "pretto" än Newsmill?

IKEA är en slavdrivare

Många av IKEA:s varor bör vara billiga. Varför? Därför att de inte är kompletta förrän en eller ett par eller flera konsumenter har satt ihop dem. IKEA borde ersätta alla sina kunder för det arbete som kunderna lägger ned på att montera allt som måste sättas ihop. I dag satte jag ihop en sådan här sak och det blev en Nära-Helvetet-Upplevelse.

Till en början gick det som en dans. Inga problem alls. Men när jag hade kommit hit blev det väldigt struligt:

I bruksanvisningen finns det ingenting som antyder att man bör vara två för att sätta ihop den här grejen. Jag gjorde det ensam - och det var en pärs. Egentligen borde jag haft åtta armar. Jag blev genomsvettig och svor som en borstbindare. Till slut fick jag ihop den - helt utan hjälp. Men det krävde, om inte blod och tårar, så i alla fall svett.

Tänk om t.ex. Ford hade sålt sina bilar till fullpris i byggsatsdelar...

Dagens irritationsobjekt

Folk som inte sköter sig när det gäller växtlighet utanför tomtgränsen. Hur svårt kan det vara? Att låta träd och buskar och häckar växa okontrollerat utanför tomtgränsen är helt oacceptabelt. Om man varken är handikappad eller sjuk så har man ingen ursäkt för att inte sköta det underhållet. Det kan ju knappast handla om dålig ekonomi. Folk som inte tuktar häckar och annan växtlighet är slöa, slappa, lata, loja och likgiltiga. Lämpligt straff? En indragen semestervecka.

Irriterande typer på flygplan

Man brukar ju säga, att människor blir omvandlade när de sätter sig bakom en bilratt och kör iväg. Det är nästan som Dr Jekyll och Mr Hyde. Bakom ratten kan den vänaste figur bli en liten djävul.

När folk hamnar ombord på ett flygplan och så småningom befinner sig på några tusen meters höjd verkar det som om de inbillar sig vara hemma i vardagsrummet. Det finns typer som jag gärna hade slagit på käften om det inte vore för att jag inte brukar lösa konflikter på det viset.

Småbarnsföräldrar som inte har den minsta koll på sina ungar... Stanna hemma! Ett flygplan är varken förskola eller fritidsgård.

Störande figurer som inte verkar kunna planera någonting i förväg... De reser sig upp från sina säten - även om man skall ha säkerhetsbältet fastspänt - och plockar med prylar i handbagaget som de nyss lade upp i förvaringsutrymmet ovanför stolarna. De glömmer alltid att stänga luckan efter sig, så att personal får stänga den i förbifarten. Några minuter senare är de hjärndöda typerna där igen och skall rota fram något ur handbagaget. Och lika säkert som att fredag följer på torsdag glömmer de att stänga luckan efter sig. Skall det vara så förbannat svårt att ha lite framförhållning och inte bara följa minsta plötsligt uppdykande nyck!?

Never mind

Ha!

(Bilden är hämtad härifrån.)
Ibland uppför jag mig som denna mås. Jag har inte särskilt stor respekt för vissa regler, förordningar, föreskrifter och normer. Jag vill gärna känna mig som en rebell ibland. Det är därför jag t.ex. aldrig vill följa ett recept helt slaviskt. Jag ändrar lite här och lite där - bara för att visa att jag har en fri vilja.

Homo skräpiens

På väg hem från Stockholm stannade vi på en rastplats där man kunde se bl.a. detta:

Sådant gör mig ännu mera misantropisk.

Dagens irritationsobjekt. 2

Människor som inte kan fatta sig kort och som dessutom ältar samma sak om och om igen! Det kryper i skinnet på mig. Jag vet inte vart jag skall vända mig. Jag håller tillbaka mina gäspningar för att inte verka oförskämd. Jag kreverar inifrån.

I dag råkade jag ut för en sådan person. Efter ett tag började jag undra om han hade någon sorts syndrom. Tålamod, tålamod... Gud, giv mig styrka.

Dagens irritationsobjekt. 1

I morse på bussen in till jobbet: en ung man med hästsvans och ringar i öronen satt och pratade högt och ljudligt om allt fantastiskt han hade gjort. Han var så irriterande belåten med sig själv att jag önskade att jag hade haft mina öronproppar med mig. Då skulle jag helt demonstrativt stoppat in dem mitt framför ögonen på honom. Det finns mycket som irriterar mig och ofta blir jag störd på andra människor. Just den här människan gav mig lust att vända mig om och säga till honom:
- Hur känns det att vara så himla övertygad om sin egen förträfflighet?