Mishmash

Ibland undrar jag hur vissa butiker m.m. kan fortsätta existera. Hur går det ihop? Nu tänker jag särskilt på en del konstiga ställen där man kan undra vad allting går ut på. Det är mest väldigt underligt.

Det är mishmash, ett kolossalt sammelsurium med rappakalja. Men det anses fiiint! Om ni frågar mig, så vill jag kalla det kitschig loppmarknad. Men dit kommer fina folket och beundrar allt möjligt strunt.

"Livsstilsbutik", "heminredning", "trend & design", "kläder & smycken", "antikt & kuriosa", "blomsterkreationer" och "butik & galleri" - allt finns där i en total brist på ordning och sammanhang. 

Vad är affärsidén? Vad är imagen? Vad är profilen? Det är helt planlöst och total förvirring råder. Vad är den röda tråden? Vad vill man? Vintage, retro och modernt blandas hej vilt. Tillfälliga lösningar har blivit permanenta. Man spretar åt alla möjliga håll och är inte riktigt bra på någonting. 

Där samsas lerkrukor med plantor, örter, kryddor, senap, honung, kläder, keramik, porslin, statyer som är usla kopior av kända verk, små byster föreställande Buddha, små änglafigurer, tavlor som kunde ha tagits från Hötorget etc. Allt i en kaotisk röra.

Jag blir bara fnoskig av all denna flummighet och flyr fältet så fort jag kan. Inte en enda krona lägger jag på sådant krimskrams.

Struntfilm

Det kan inte ställas särskilt höga krav om en film skall få kultstatus ifall "The Blues Brothers" skall kallas kultfilm. Hur har den kunnat få 7,9 i betyg? Den är ju kass. Rolig? Jag skrattade inte en enda gång. Smarta repliker? Ho, ho, det finns lika smarta repliker i någon bok för "slukaråldern". Tuffa biljakter? De är löjliga. Detta är en infantil och banal film. Den är lika kultiverad och försedd med eleganta finesser som ett knytkalas bland neanderthalare i en grotta. Det enda som är bra med den är musiken. Skaffa soundtracket och strunta i filmen.

Jag läser efilmcritic och håller med dem som ger riktigt låga betyg. "Way overrated", "Simply the most overrated comedy of all time", "Utter garbage", "Dull and melodramatic for a comedy" och "I just don't think it's funny - at all".

En kass film av en geniförklarad regissör

Peter Greenaways film "Drowning by numbers" är ett typexempel på hur konstigheter blir betraktade som stor konst. Greenaway har hyllats som ett geni - mycket beroende på att ingen egentligen fattar vad han vill. Att se den här filmen är som att se olika filmer av Fellini, Kusturica, Lynch och Buñuel ihopblandade i en mixer till en enda film - lokaliserat till England och spetsat med lite buskis. Visst, det är skickligt hantverk både här och där, men storyn är så udda och knäpp att ingen vettig människa kan tro på den.

"Befriande rolig", tyckte någon recensent. Väldigt udda humor, om du frågar mig. Sjuk humor, snarare. Säkert är filmen avsedd att få en och annan åskådare att känna sig väldigt intelligent om h*n fattar vissa klurigheter däri. I min värld får detta kvasidjupa pekoral en svag tvåa på en femgradig skala. En film bättre osedd.

En bok bättre oskriven

Författaren till den här boken tror säkert att han är jättesmart och väldigt rolig. Men det finns en hake. Boken är inte speciellt smart skriven och den är inte alls rolig. Nog sagt.

Ack, ack, ack. Vilka problem har egentligen Bengt Ohlsson? Det här är ju intellektuell rappakalja. Det är blaha, blaha, bara en oerhörd verbal spya. Texten spretar åt helt olika håll, han försöker hålla en massa bollar i luften samtidigt och de landar som spräckta ballonger. Det är förvirrat och förryckt. Han ser spöken mitt på ljusa da'n. Han framlägger inte ett enda hållbart bevis för en enda tes. Han bara blarrar på.

OK, jag håller med honom om att det stundtals är svårt att avgöra vem som egentligen har makten och jag instämmer när det gäller "satir" som påstår sig sparka uppåt. Det är varken särskilt begåvat eller kvickt, fyndigt eller relevant att driva med kungen om hans dyslexi. Men för övrigt anser jag att Bengt Ohlsson i den här debattartikeln är ute och vinglar som om han vore drogad.

Lite om en annan Henry Miller-bok

Så här står det på bokens bakre pärm: "'Av alla de berättelser jag skrivit är denna kanske den märkligaste.' Så inleder den amerikanske författaren Henry Miller (1891-1980) epilogen till sin poetiska fabel om Auguste, clownen som ville skänka sin publik evig glädje, skriven 1948 på beställning av den franske målaren Fernand Léger till en bildsvit med cirkusmotiv."

Det var där det gick snett - redan från början. Henry Miller skriva på beställning? Idén i sig var absurd. Den här "poetiska fabeln" är inte lyckad. HM ville göra något storartat kring det gamla slitna temat "den ledsne clownen". Att kalla denna kortroman i fyra stycken för ett pekoral känns inte alls onaturligt. Men boken känns onaturlig. Här var inte Henry Miller sig själv. Här gjorde han sig till för att passa en tänkt publik.

Det bästa med den här boken är epilogen - och det var väl inte riktigt meningen. Därför citerar jag några väl valda formuleringar just ur epilogen:

"En clown är en handlandets poet. Han är den berättelse som han framställer." (s. 58)

"Hittills har alla mina gestalter varit verkliga, tagna ur livet, mitt eget liv. Auguste är unik i så måtto att han kom ur det blå. (...) Vi hittar sannerligen inte på någonting. Vi lånar och återskapar. Vi avtäcker och upptäcker. Allt är oss givet, som mystikerna säger. Vi har bara att öppna våra ögon och hjärtan för att bli ett med det som är." (s. 59)

"Clownen lär oss att skratta åt oss själva. Och detta vårt skratt är fött ur tårar." (s. 60)

"En cirkus är en liten avstängd arena av glömska. För en stund sätter den oss i stånd att förlora oss själva, att upplösas i under och sällhet, att föras bort av mysteriet. Vi kommer ut därifrån bländade, bedrövade och skräckslagna av världens vardagsansikte." (s. 61) [Men det samma kan ju sägas om t.ex. en biograf eller en teater. - Min anm.]

Sagan-saga

Babbel. Han är så odrägligt självbelåten och självsäker, denne besserwisser. Och varför ser inte alla djur som vi människor vill äta upp ut som samurajer? Det hade väl varit perfekt evolution?

Hur kan han vara så äckligt säker på det han yttrar sig om? Det ger ett löjets skimmer. Jag skulle skratta skadeglatt så fort någon kunde motbevisa honom.

Några rader om "Hanna"

Sedd:

What a waste. Att titta på "Hanna". Den är riktigt kass. Det är - hur otroligt det än kan verka - bättre att använda tiden till ett töntigt TV-spel. Då är man i alla fall på något sätt medskapande. Svenska kritiker var ganska snälla. Jag håller mest med Kulturbloggen och Onyanserat. Enligt mig är "Hanna" en film bäst osedd. Vill man se en liknande historia om en tuff och känslokall, ensam, ung och våldsam kvinna så är det ofantligt mycket bättre att se Luc Bessons "Nikita".

Några rader om "The tree of life"

Sedd:

Jaha. Nu har jag sett den också. Den tänker jag inte se flera gånger. Jag såg en kvart, sedan började jag snabbspola. "The tree of life" är en av de mest pretentiösa och obegripliga filmer jag har sett.

På ett sätt är denna film störande övertydlig. Budskapet kan helt enkelt synas vara "Älska varandra". Och det skulle inte förvåna mig det minsta om några tycker att det här är något av det mest fantastiska de har sett och att denna film är en av de vackraste som någonsin har gjorts. Suck. Det är bara det att kärleksbudskapet har filmatiserats ett oräkneligt antal gånger redan och i flera fall bättre än här.

På ett annat sätt är den irriterande otydlig. Den förtydligar ingenting, den förklarar ingenting, den förenklar ingenting. Den bara mystifierar. Ibland undrar man om man tittar på någon trailer för "Vetenskapens värld", "Ett med naturen", "Animal planet" eller "Discovery channel". Total förvirring uppstår. Men att den har fått fina betyg är ju helt i sin ordning. Så fort en film är väldigt knepig och skildrar något dysfunktionellt - i detta fall en familj - så får den höga betyg. Se t.ex. här. Jag håller mest med Kulturbloggen och Moviezine.

Nej, det jag kommer att minnas av det här kvasidjupa pekoralet är den skådespelare som har den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain "ägde" varje scen hon var med i. En fantastisk kvinna - med ett fascinerande utseende som leder mina tankar till Christine Falkenland, Kate Blanchett och Scarlett Johansson på en och samma gång.

Jag vill se mera av henne.

Kejsaren är naken - ett exempel

Det gläder mig när en professionell recensent tycker likadant som jag - och dessutom är lite motvalls. Exempel: Jag har aldrig förstått den smått hysteriska hyllningskören för den japanske författaren Murakami. Jag har tidigare skrivit om hans löpningsbok. Den imponerade inte alls på mig. Det blir ofta så i det svenska kulturlivet - mediokra saker höjs till skyarna och mästerverk förbigås med tystnad.

Nu läser jag i en tidning vad en av mig respekterad recensent tycker om Murakamis senaste "1Q84" - tredje delen. Så här: "Lika fängslande som Första boken i 1Q84 var, lika mördande tråkig är den tredje. Det är mig en gåta att serien som helhet blivit en pyramidal framgång i Japan. (...) Jag upplever tredje delen som osmält, ytlig och iskall trots allt tal om kärlek." (Inger Dahlman i dagens Barometern)

Några rader om en fotobok

Jag blir inte imponerad. Hon övertygar inte mig. Jag har länge ansett Elisabeth Ohlson Wallin vara överskattad. "Kvinnor" (2005) fick mig inte på andra tankar. Här kan du läsa mera om boken. (Bilden är beskuren eftersom boken är för stor för scannern - och jag gitter inte fotografera omslaget.)

OK, en del porträtt är ganska finurliga och framhäver personernas karaktär, kan man förmoda. Men inför flera porträtt undrar jag "Hur tänkte hon här?". Det förefaller planlöst och slumpartat. Det hade lika väl kunnat vara något helt annat. Det verkar vara illa genomtänkt.

Och skickligheten som fotograf? Njae, jag är inte imponerad av den heller. Jag tycker att flera av bilderna i Flickr är bättre än de här.

En film bättre ogjord

Sedd:

Pekoral, vill jag påstå. Filmen "Dogtooth" är i mina ögon väldigt nära kitsch. Men det förvånar mig inte att svenska kritiker har gett den fina betyg. Det är som det brukar vara. När något är knepigt, konstigt och svårbegripligt och dessutom skildrar något dysfunktionellt och deprimerande - ja, då blir det bra betyg. Den recension som jag finner mest relevant och adekvat är denna. Basta.

En rolig bok om trista saker

Att en bok om trista saker kan bli riktigt rolig låter väl som en paradox. Men i det här fallet är det sant. Johan Tells bok "Trista sevärdheter" (2011) handlar om just det som man tror att den handlar om - och det blir roligt.

Hur man har kunnat inbilla sig att dessa s.k. sevärdheter skulle anses vara värda att se är oftast en gåta. Johan Tell beskriver ett exempel så här:
"Turismen räknas numera till en av världens största ekonomiska verksamheter. Därför tycker jag att det är viktigt att diskutera vad som får oss att resa, får oss att besöka en annan svensk plats än den vi själva bor på. För när företrädare för Visit Sweden säger saker som 'Sverige behöver tydliga och exotiska ikoner' och applåderar det planerade bygget av världens största älg utanför Skellefteå är det angeläget att någon står bredvid och säger 'Låter inte det där väldigt trist?' och ifrågasätter om denna typ av spektakel är vad vi ska lägga kraft och pengar på." (s. 5)

Jag håller fullständigt med författaren om att de ansvariga bakom vissa sådana här stolleprov skulle ställas till svars. Man kan fråga dem: "Hur i all sin dar tänkte ni när ni trodde att detta skulle vara en sevärdhet?". Man skulle kunna säga till dem: "Detta är falsk marknadsföring. Detta är vilseledande information."

Boken rymmer 121 exempel på just trista sevärdheter. Varje bild har en informativ och roande bildtext. Vissa exempel på sevärdheter är så oerhörda att man helt kan tappa tron på mänskligt omdöme. Det blir pekoral och kitsch i en gräslig blandning.

Två ytterligare exempel:

Från Citadellet i Malmö: "Skålgropsstenen från Fosie har fem skålgropar (rödmålade). De är kanske från bronsåldern." (s. 15)
Jag dör av nyfikenhet! Nästa gång jag är i Malmö måste jag besöka denna sevärdhet! (Ironi)

Från Domkyrkan i Lund: "Alla skånska skolbarn åker buss till Lund för att se på Jätten Finn. Han är lockbetet medan Lunds domkyrka, i vars krypta Jätten Finn finns, är det egentliga, pedagogiska huvudskälet till utflykten. Jätten Finn är 165 centimeter hög inklusive pelarens fot som han står på. Alla skånska skolbarn blir jättebesvikna." (s. 44)
Precis så är det. En mera meningslös skolresa är svår att tänka sig. Varför skulle vi (Jag var ett skånskt skolbarn) utsättas för denna plåga?

Ja, så håller det på. "Att vilja men inte kunna" skulle kunna vara en adekvat beskrivning av den monumentala inkompetens som de ansvariga bakom dessa "turistmagneter" har visat.

Besök gärna hemsidan!

Några rader om en tradig fransk film och en lysande svensk TV-serie

Zzzzzzzzzzzzzzz

Vi gav upp. Om en film inte lyckas fånga intresset efter en kvart, så struntar jag i den. "Det regnar alltid i Provence" fick översvallande recensioner på vissa håll. Någon skrev "Bör ses av alla!" och någon annan plitade ner "Helt enkelt underbar!" och någon tredje tog i med "Lysande!". Det är för mig obegripligt. Det var kanske fel förutsättningar för vårt tittande. Man kanske skall vara lite lagom salongsberusad för att uppskatta den här filmen. Jag vet inte. Men ingenting gjorde mig nyfiken på vare sig karaktärerna eller handlingen. En sådan där ganska typisk fransk film där nästan ingenting händer. Mycket snack och lite verkstad. Och en massa kvasiintellektuellt tjafs.

Min fru och jag valde därför i stället att titta på avsnitt tre i första säsongen av "Solsidan". Det var mycket bättre användning av tiden.

Många goda skratt blev det! I det här avsnittet (det tredje - om namngivande) dyker Ove Sundberg upp för första gången. Med sådana grannar behöver man inga fiender.

Mia Skäringer! Jag säger bara: tio poäng. Hon spelade alldeles genialt briljant.

Och så kom jag att tänka på detta med otålighet och tålamod... Tålamod hyllas ju ofta som en nästan gudomlig egenskap. Men vart hade vi kommit utan alla dessa otåliga människor? Tack vare att vi var otåliga denna kväll, så slapp vi se en dötrist långfilm. I stället fick vi en glädjestund med ett avsnitt ur en av TV:s bästa komediserier någonsin. Otålighet är kanske ofta bättre än tålamod?

Ingen sport

Jag var med om ett s.k. quiz. Mitt lag vann inte. Varför? Därför att vi inte använde några hjälpmedel. Det vinnande laget googlade med mobiltelefoner. Det borde vara förbjudet. En byfåne kan ju vinna i en sådan frågesport om det är fritt fram att använda Google. Sporten är ju att ha all den kunskapen inne i hjärnan.

Några rader om en film

Sedd:

Brian De Palmas "Gastkramad" är en riktigt kass film. Det är en gåta hur den har kunnat få ett så pass bra betyg. Storyn är så krystad att jag baxnar. Skådespelet är, om man skall formulera sig snällt, mediokert. Musiken är bedrövlig och känns hela tiden i vägen. Att jämföra Brian De Palma med Hitchcock (Det har gjorts) känns som en förolämpning mot Alfred. I stället för "Obsession" borde den ha hetat "Confusion". Jag kan möjligen sträcka mig till en etta på en femgradig skala.

Skingra dimman - avslöja tramset

Jag gillar att läsa kritik som exempelvis detta och detta.

Det finns tyvärr en hel del figurer som vill framstå som väldigt djupa och superintelligenta, men egentligen har de fått väldigt mycket om bakfoten.

Dagens irritationsobjekt

Jag hörde talas om en fest där person X hade hällt i sig väldiga mängder av whiskey (Jag antar, att det var någon billig amerikansk whiskey och inte enligt mig riktig skotsk eller japansk whisky) blandad med Coca-Cola. Jag tar mig för pannan. X har ju inte fattat nå'nting. Samtidigt blir jag inte särskilt förvånad. X är en person som är bergfast övertygad om sin egen förträfflighet, trots att X egentligen är en medelmåtta. X är stöddig och skrävlig och allmänt ganska odräglig.

Folk skall veta sin plats och inte sticka upp och inbilla sig att de är världsbäst när de i själva verket är mediokra. Ofta är det sådana där självsäkra och självgoda typer som också saknar hyfs, är vulgära och obildade och inte begriper en så elementär sak som att whiskey - och framför allt whisky - inte skall blandas med någonting (utom möjligen en liten skvätt vatten).

Tvåspråkigt tal

Talekonst.

Konstvärk

Det här är så djupsinnigt, nyskapande, originellt och kreativt att det måste bli upphovsrättsskyddat ;-)