Så här står det på bokens bakre pärm: "'Av alla de berättelser jag skrivit är denna kanske den märkligaste.' Så inleder den amerikanske författaren Henry Miller (1891-1980) epilogen till sin poetiska fabel om Auguste, clownen som ville skänka sin publik evig glädje, skriven 1948 på beställning av den franske målaren Fernand Léger till en bildsvit med cirkusmotiv."
Det var där det gick snett - redan från början. Henry Miller skriva på beställning? Idén i sig var absurd. Den här "poetiska fabeln" är inte lyckad. HM ville göra något storartat kring det gamla slitna temat "den ledsne clownen". Att kalla denna kortroman i fyra stycken för ett pekoral känns inte alls onaturligt. Men boken känns onaturlig. Här var inte Henry Miller sig själv. Här gjorde han sig till för att passa en tänkt publik.
Det bästa med den här boken är epilogen - och det var väl inte riktigt meningen. Därför citerar jag några väl valda formuleringar just ur epilogen:
"En clown är en handlandets poet. Han är den berättelse som han framställer." (s. 58)
"Hittills har alla mina gestalter varit verkliga, tagna ur livet, mitt eget liv. Auguste är unik i så måtto att han kom ur det blå. (...) Vi hittar sannerligen inte på någonting. Vi lånar och återskapar. Vi avtäcker och upptäcker. Allt är oss givet, som mystikerna säger. Vi har bara att öppna våra ögon och hjärtan för att bli ett med det som är." (s. 59)
"Clownen lär oss att skratta åt oss själva. Och detta vårt skratt är fött ur tårar." (s. 60)
"En cirkus är en liten avstängd arena av glömska. För en stund sätter den oss i stånd att förlora oss själva, att upplösas i under och sällhet, att föras bort av mysteriet. Vi kommer ut därifrån bländade, bedrövade och skräckslagna av världens vardagsansikte." (s. 61) [Men det samma kan ju sägas om t.ex. en biograf eller en teater. - Min anm.]
Det var där det gick snett - redan från början. Henry Miller skriva på beställning? Idén i sig var absurd. Den här "poetiska fabeln" är inte lyckad. HM ville göra något storartat kring det gamla slitna temat "den ledsne clownen". Att kalla denna kortroman i fyra stycken för ett pekoral känns inte alls onaturligt. Men boken känns onaturlig. Här var inte Henry Miller sig själv. Här gjorde han sig till för att passa en tänkt publik.
Det bästa med den här boken är epilogen - och det var väl inte riktigt meningen. Därför citerar jag några väl valda formuleringar just ur epilogen:
"En clown är en handlandets poet. Han är den berättelse som han framställer." (s. 58)
"Hittills har alla mina gestalter varit verkliga, tagna ur livet, mitt eget liv. Auguste är unik i så måtto att han kom ur det blå. (...) Vi hittar sannerligen inte på någonting. Vi lånar och återskapar. Vi avtäcker och upptäcker. Allt är oss givet, som mystikerna säger. Vi har bara att öppna våra ögon och hjärtan för att bli ett med det som är." (s. 59)
"Clownen lär oss att skratta åt oss själva. Och detta vårt skratt är fött ur tårar." (s. 60)
"En cirkus är en liten avstängd arena av glömska. För en stund sätter den oss i stånd att förlora oss själva, att upplösas i under och sällhet, att föras bort av mysteriet. Vi kommer ut därifrån bländade, bedrövade och skräckslagna av världens vardagsansikte." (s. 61) [Men det samma kan ju sägas om t.ex. en biograf eller en teater. - Min anm.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar