Nu vet jag inte längre om den var kursbok eller inte. Det får vara hur det vill med den saken, men jag strök under en hel del i den. Ernst Fischers "Konstens nödvändighet" kom ut i denna svenska originalutgåva 1971. Kanske den var en sådan där bok som man måste ha läst för att vinna någon respekt bland studenter inom vänstern på den tiden. Personer inom vänstern var ofta - vilket kan tyckas paradoxalt - intellektuellt snobbiga.
Jag kommer nu att citera en del. Att jag citerar betyder inte per automatik att jag håller med.
"Den första människa som gjorde ett verktyg som gav stenen en ny form så att den kunde tjäna människan, var den första konstnären". (s. 35) - Se där ett citat som jag genast har en invändning emot. Jag skulle hellre kalla den personen innovatör eller uppfinnare. Konstnär och uppfinnare är inte samma sak.
"Konsten, som lyfter människan upp ur en splittrad till en helgjuten tillvaro, som hjälper henne att genomskåda verkligheten, som inte bara ger henne styrka nog att fördra den, utan också ökar hennes vilja att göra den mänskligare, mer människovärdig, denna konst är en samhällelig nödvändighet. Samhället behöver konstnären, denne storslagne trollkarl, och det har rätt att kräva av honom att han är medveten om sin samhälleliga funktion." (s. 49) - Oj, oj, oj, då. Det var inga låga tankar herr Fischer hade om konstnären. Jag skulle dock vilja påstå att det finns andra personer som behövs kanske lika mycket eller t.o.m. mera för just samma saker. Terapeuter t.ex.
"Zola myntade begreppet 'naturalismen' som namnet på en speciell och radikal form av realism (...) Men naturalismens egentlige upphovsman var Flaubert, som med sin Madame Bovary banade väg för den nya riktningen." (s. 79)
"Kafka - desperat ensam - trodde i grund och botten inte på framsteg, utan bara på en evig upprepning av samma saker. Brecht trodde att det nya måste komma - trots allt." (s. 103)
"Den djärvaste och mest konsekventa av de romaner som sprängde romantikens gränser var Stendhals Lucien Leuwen. I social insikt och hänsynslös kritik överträffar denna oavslutade roman alla Balzacs verk." (s. 108) - Oops. Bäst att läsa Stendhal, då.
"Med 'anti-romanens' metod [Exempelvis Robbe-Grillet - min anm.] återvinns inte den förlorade verkligheten. I stället för tomma fraser och färdigtillverkade konventionella associationer sätter den fram detaljer berövade all mening och fullständigt osammanhängande sinnesintryck. Tillsammans med tidningsrubrikernas pseudofakta försvinner ur denna litteratur fakta över huvud taget. Allt konkret upplöses; personerna famlar omkring i kaotisk urtidsdimma och det finns varken något framåt eller bakåt för dem, utan bara en tidlös, riktningslös 'existens'. (...) En litteratur som medvetet förkastar förståelsen saknar verklighetens avgörande skärpa." (s. 206f) - Ord och inga visor. Och jag instämmer.
"Den socialistiska världen tar konst på allvar." (s. 213) - Öh? Och det gör inte t.ex. den konservativa världen?
"Människan kommer aldrig att bli dömd till ett paradisiskt stillastående, utan hon kommer alltid att sträva efter att bli mer än hon kan bli, kommer alltid att göra uppror mot de begränsningar som ligger i hennes natur, alltid att söka nå ut över sig själv, alltid att kämpa för odödlighet." (s. 226) - Det ligger nog en stor portion sanning i det. Kanske är det ett fenomen som utmärker oss och skiljer oss människor från alla andra levande varelser.
