Total kapitulation

Jag har fått en ny favoritsångerska! Hon heter Sarah Riedel. Lyssna på "Cornelis vs Riedel"! Besök hemsidan här! Köp albumet! Läs bookleten! Tio poäng av 10 möjliga till detta album! Underbart! Mästerligt! Briljant! Jag är fullständigt knockad. Jag gråter av glädje och rörelse.

När den plattan kommer ut skall jag vara en av de första att köpa den

Det finns bara en enda person på denna planet som kan ro detta i land. Det är han.

Här är...

Kunde inte stå emot frestelsen. Alltså: tredje gången gillt.

Farväl

Det är för lite Leonard Cohen i etern. Jag drar mitt strå till stacken. Den här låten kan ingen annan ro i land. Även denna bit är från albumet "Ten new songs". Det finns inget att jämföra med - inget mera än något annat av och med Cohen. Detta är magiskt.

Tusen kyssar djupt

Man kommer inte undan Leonard Cohen. Han är outstanding. Hans album "Ten new songs" hjälpte mig under en period i livet då jag bearbetade sorg. Jag älskar alla bitarna på det albumet. Här är ett exempel. Fråga mig inte vad texten betyder exakt. Jag begriper det fortfarande inte. Men det är OK när det gäller Cohen. Låt det vara lite mystiskt.

Favorit i repris

Jag måste bara länka till detta.
Faktum kvarstår: det är ett alldeles lysande dubbelalbum.
Vi lyssnade på det medan vi körde till och från våra bästa vänner i Åhus. CD 1 på vägen dit och CD 2 på vägen hem. Perfekt.

"Våra bästa vänner"? Jo, så är det. Vi har varit vänner sedan mitten av 70-talet och vänskapen blir bara starkare, nästan slipad som en diamant. Det är underbart att ha sådana vänner. Det är inte en slump att vi fyra körde omkring på Irland, stannade bilen i Connemara och lyssnade just på Lundells "Connemara" där, på plats. Det blev givetvis magiskt.

Hörd igen

I bilen på vägen hem från Stockholm lyssnade vi på mycket musik - bl.a. Tottas "Duetterna". Den blir bättre för varje genomlyssning. Nu är jag t.o.m. beredd att ge den en tia på en tiogradig skala.

Det är något särskilt laddat med duetter där en äldre man sjunger tillsammans med en yngre kvinna. Det kan bli väldigt sensuellt, ja t.o.m. erotiskt. Det är spännande med sådana möten. De gränsar nästan till något tabubelagt och förbjudet. Det kunde vara lätt att påstå att den där äldre mannen är gubbsjuk och vill känna sig ung på nytt, men så enkelt är det inte.

Några rader om en annan CD

Now we're talking. Det här är något helt annat än Lykke Li. Jag föredrar Kajsa Grytt hundra gånger om. Det här är äkta och genuint. Här andas det genomlevd erfarenhet. Och Kajsa Grytt har en väldigt sensuell röst. Kritikerna har - som många gånger förr - fel. Betyget 3,8 är tramsigt lågt. En stark fyra är mera adekvat - trots att vissa melodislingor är en aning för banala och primitiva.

Några rader om en CD

Tja, jag vet inte. Jag tycker Lykke Li är överskattad och "hajpad". Jag tycker hon har en barnslig röst. Det här är inte någon musik som berör mig. För mig är det tämligen ointressant. Att kritikerna ger detta album 4,1 förvånar mig inte. Det hör liksom till. Men i min bok är detta konstlat och tillgjort, alltför ungdomligt och poppigt. Det är inte tillräckligt erfaret och äkta för mig.

Harvey har det

Ah... Det är bara att instämma i hyllningarna. Läs recensioner här. Jag landar någonstans mellan DN och SvD. Mycket, mycket bra. Jag blir nästan kär i Polly Jean. Hon är så där underbart konstnärlig, på gränsen till konstig. Men hon blir inte konstig. Man får bara skärpa sig lite extra. Hon ställer krav på sin publik.

Hon är tuff och elegant på samma gång. Hon är, ungefär som Dan Hylander skaldade en gång, Haydn och rock'n'roll i en och samma vers. Mycket tilltalande! Hon sjunger dessutom överraskande bra här. Mitt favoritspår än så länge är "In the dark places".

Polly Jean!

Yes! Hon är aktuell med ett nytt album. En av de tuffaste kvinnorna inom rocken. En av de mest originella och angelägna. Alltid hörvärd. Love and respect!

Vi har inget annat

Nu skall jag lyssna på den här dubbel-CD:n:

Jag tror att jag förlåter honom vad som helst bara p.g.a. "Jävla måndag" och den här.

Fosfor?

Den här plattan har på sina håll nästan höjts till skyarna. Jag fattar inte det. För mig är den bara likgiltig. Ingenting är fantastiskt med denna skiva. Sångaren sjunger ganska taffligt och melodierna är tradiga. Det är inget sväng, inget gung. Det här tilltalar mig inte alls. Bara texterna är OK. De hade klarat sig själva utan musiken.

En sensation

Ah... Vad kan man säga? Orden räcker inte till. Strunta i att läsa alla recensioner i kritiker.se. Gå direkt till Jan Gradvalls recension här. Det räcker. Adele regerar. Kolla på YouTube och kapitulera.

Sanslöst bra

Ah, jag trodde inte att den fanns därute. Vad glad jag blir för att jag hade fel! "First song (for Ruth)" måste vara en av de absolut vackraste och mest sensibla låtar som har skrivits. Jag har bloggat lite om den tidigare här. Lyssna på hela låten och låt dig fascineras. Lägg särskilt märke till hur Stan återkommer efter en ganska lång andhämtningspaus. Det händer efter 7 minuter och 45 sekunder. Genialt! Otroligt musikaliskt!

Årets mest underskattade album

Det här albumet blev knappast hyllat av kritikerna. Det ger mig anledning att bli ännu mera kritiskt inställd till kritiker. "Here lies love" är egentligen ett av årets bästa album - och DN:s recension var närmast min uppfattning. Men det bästa spåret är "When she passed by".

Van vann

Man skall ha vänner med god smak. Man skall ha vänner som kan ge bra tips. Tack vare en sådan vän har jag nu - äntligen - upptäckt det här dubbelalbumet. Van i högform. Kan det bli bättre? Svar: Nej. Det kan inte bli bättre. Betyget i allmusic är fel. Alla stjärnorna skall vara helt ifyllda. Basta.

Betty Davis - once again

Jag har lyssnat på den här plattan och blivit helt knockad:

Hur kan man låta bli att fascineras av en kvinna med detta utseende? Det går bara inte. Jag måste skaffa alla hennes fyra "riktiga" album.

Jag läser bookleten till hennes första album. Det är nästan chockerande läsning. Hur så? Jo: hon har haft en mycket stor betydelse i musikhistorien. Detta har tystats ned. Hon var väl alltför framfusig och tuff för att det skulle kännas bekvämt och rumsrent.

Miles Davis och hon var alltså ett par. De möttes första gången på Village Gate 1967. Efter en tid då de hade levt åtskilda friade Miles till henne och hon flyttade tillbaka till New York. De gifte sig i september 1968. Det var sedan - efter c:a ett år - hon som lämnade honom, beroende mest på att han slog henne. Men med detta sagt måste man också påpeka att de påverkade varandra positivt.

Det var inte utan anledning som Betty fick vara modell för omslaget till Miles' LP "Filles de Kilimanjaro". Han tillägnade henne en av bitarna (den sista) på skivan. Miles fick Betty intresserad av jazz och Betty fick Miles intresserad av annan, då modern, musik. Hon fick honom också att bry sig mera om hur han var klädd. Det var tack vare Betty och hennes väninnor som Miles blev nyfiken på musik av och med Sly & The Family Stone och Jimi Hendrix. Det är faktiskt svårt att tänka sig det legendariska och omvälvande dubbelalbumet "Bitches Brew" utan Bettys inflytande.

"I know that whenever we would record anything, he would let me hear it and ask my opinion. If I said the bass needed to be up, he would turn it up. He always took my advice", sade hon i en intervju för bookleten.

Marc Bolan i T. Rex hade också ett visst inflytande. När Betty Davis var i London, troligen 1971, för att jobba som modell, träffades de för att han skulle få höra några av hennes sånger. Det var Marc Bolan som då övertygade henne att börja sjunga sina sånger själv.

Vid den här tiden hade hon också en del "kärleksaffärer". Miles kallade henne senare - bittert - för "groupie". Men det var inte sant. "(...) despite appearances, despite her unabashed celebration of sexuality in her music, Betty was the furthest thing from a typical groupie as one could imagine." (Citerat ur bookleten)

Gå nu ut på YouTube och leta upp låtar med Betty Davis. Hon var unik. Hon är värd ett stort utrymme när man skriver den definitiva boken om kvinnor i pop- och rockhistorien.

Löftet

Jag är nästan knockad. Den här dubbel-CD:n har jag lyssnat på en gång nu. Det första som slår mig är: "Hur kunde han?! Hur kunde han låta bli att ge ut det här långt tidigare?". Det är nästan lika förvånande som Dylans "Bootleg series vol. I-III". Man hamnar inför samma fråga: "Hur kunde han gallra bort detta från utgivning?". Det tyder i båda fallen på att man har ett otroligt bra material att välja ur och att man är oerhört självkritisk.

OK, allt på den här dubbel-CD:n (Boxen kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte har haft någon som helst tillgång till den) är ju inte mästerverk. En del låter inte bättre än vad ett genomsnittligt svenskt dansband kan åstadkomma. Men när "The boss" är som bäst finns det ingen som klår honom.

Läs mera här.

Sann mot livet

En fantastisk låt från deras bästa album.