Jag är nästan knockad. Den här dubbel-CD:n har jag lyssnat på en gång nu. Det första som slår mig är: "Hur kunde han?! Hur kunde han låta bli att ge ut det här långt tidigare?". Det är nästan lika förvånande som Dylans "Bootleg series vol. I-III". Man hamnar inför samma fråga: "Hur kunde han gallra bort detta från utgivning?". Det tyder i båda fallen på att man har ett otroligt bra material att välja ur och att man är oerhört självkritisk.
OK, allt på den här dubbel-CD:n (Boxen kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte har haft någon som helst tillgång till den) är ju inte mästerverk. En del låter inte bättre än vad ett genomsnittligt svenskt dansband kan åstadkomma. Men när "The boss" är som bäst finns det ingen som klår honom.
Läs mera här.
OK, allt på den här dubbel-CD:n (Boxen kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte har haft någon som helst tillgång till den) är ju inte mästerverk. En del låter inte bättre än vad ett genomsnittligt svenskt dansband kan åstadkomma. Men när "The boss" är som bäst finns det ingen som klår honom.
Läs mera här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar