Jag följer en lokal konstdebatt. Det är mycket intressant. Det verkar alltid bildas två läger när sådana debatter uppstår. Det är antingen för eller emot. Något mittemellan finns inte.
Ve den som inte "begriper sig på" "modern konst" - vad det nu är. Då kommer genast åsiktspoliserna fram. Besserwissrarna som vet att Konst är Konst. Om man inte förstår vad som är bra t.ex. med en videofilm där nästan ingenting händer, så är man trångsynt och saknar ett öppet sinne. Det är enligt förståsigpåarna aldrig något "fel" med ett intetsägande eller obegripligt konstverk. Nej, det är i så fall fel på publiken. Publiken saknar en sorts antenner, de kan inte "ta till sig" det de borde "ta till sig". Att bli irriterad på ett konstverk är aldrig konstnärens fel, menar eliten.
Här visar sig åter igen motsättningen mellan finkultur och populärkultur. Finkulturens försvarsstyrkor kommer med pekpinnar och sätter motståndarna på plats. De som anser sig förstå och fascineras av "konstig konst" tillrättavisar den dumma massan som inte ser "det fina i kråksången". Om någon skulle ropa "Kejsaren är ju naken!", så skulle denne någon bli nullifierad. Det vore som att svära i kyrkan.
Jag får intrycket att många fisförnäma försvarare av "konstig konst" vill värna sitt revir. Det känns som om de vill tillhöra en klubb för inbördes beundran, ett slutet sällskap, ett kotteri. De vill inte släppa in någon person som kan ifrågasätta det de håller på med. Inga katter bland hermelinerna!
De "upplysta", de som nått insikt, de som ser det den okunniga pöbeln inte ser, tar alltid för givet att de skall ha tolkningsföreträde och inneha problemformuleringsprivilegiet.
Och samtidigt kan dessa kultursnobbar mena sig tillhöra vänstern. De kan tro att alla kritiker av "modern konst" måste tillhöra en torr, tråkig, konservativ borgerlighet. Suck. Det har ju egentligen inte alls med saken att göra.
Om jag vill fundera över tystnad och stillhet, så behöver jag inte ta mig till ett konstmuseum och titta på en videofilm där nästan ingenting händer. Jag kan i stället bege mig ut i naturen, långt borta från allt stim och larm.
Och detta att tillhöra en grupp... Det verkar vara så fruktansvärt viktigt för fler och fler. Det finns väl snart en Facebookgrupp för varje tänkbar åsikt eller idé. Det är som om en ensam individ är helt ointressant. Alla dessa nervösa gruppbildningar... Man kan tro att hela världen rasar samman runt omkring en om man inte tillhör någon "häftig" eller "cool" grupp. Det är väl också därför t.ex. alla kultursnobbar genast går till motangrepp när de känner sig ifrågasatta. De måste hålla ihop, de måste värna gruppen. Kotteriet får inte naggas i kanterna. "Vi vet bäst. Vi har sett Sanningen. De som kritiserar oss måste ha fel."
Ve den som inte "begriper sig på" "modern konst" - vad det nu är. Då kommer genast åsiktspoliserna fram. Besserwissrarna som vet att Konst är Konst. Om man inte förstår vad som är bra t.ex. med en videofilm där nästan ingenting händer, så är man trångsynt och saknar ett öppet sinne. Det är enligt förståsigpåarna aldrig något "fel" med ett intetsägande eller obegripligt konstverk. Nej, det är i så fall fel på publiken. Publiken saknar en sorts antenner, de kan inte "ta till sig" det de borde "ta till sig". Att bli irriterad på ett konstverk är aldrig konstnärens fel, menar eliten.
Här visar sig åter igen motsättningen mellan finkultur och populärkultur. Finkulturens försvarsstyrkor kommer med pekpinnar och sätter motståndarna på plats. De som anser sig förstå och fascineras av "konstig konst" tillrättavisar den dumma massan som inte ser "det fina i kråksången". Om någon skulle ropa "Kejsaren är ju naken!", så skulle denne någon bli nullifierad. Det vore som att svära i kyrkan.
Jag får intrycket att många fisförnäma försvarare av "konstig konst" vill värna sitt revir. Det känns som om de vill tillhöra en klubb för inbördes beundran, ett slutet sällskap, ett kotteri. De vill inte släppa in någon person som kan ifrågasätta det de håller på med. Inga katter bland hermelinerna!
De "upplysta", de som nått insikt, de som ser det den okunniga pöbeln inte ser, tar alltid för givet att de skall ha tolkningsföreträde och inneha problemformuleringsprivilegiet.
Och samtidigt kan dessa kultursnobbar mena sig tillhöra vänstern. De kan tro att alla kritiker av "modern konst" måste tillhöra en torr, tråkig, konservativ borgerlighet. Suck. Det har ju egentligen inte alls med saken att göra.
Om jag vill fundera över tystnad och stillhet, så behöver jag inte ta mig till ett konstmuseum och titta på en videofilm där nästan ingenting händer. Jag kan i stället bege mig ut i naturen, långt borta från allt stim och larm.
Och detta att tillhöra en grupp... Det verkar vara så fruktansvärt viktigt för fler och fler. Det finns väl snart en Facebookgrupp för varje tänkbar åsikt eller idé. Det är som om en ensam individ är helt ointressant. Alla dessa nervösa gruppbildningar... Man kan tro att hela världen rasar samman runt omkring en om man inte tillhör någon "häftig" eller "cool" grupp. Det är väl också därför t.ex. alla kultursnobbar genast går till motangrepp när de känner sig ifrågasatta. De måste hålla ihop, de måste värna gruppen. Kotteriet får inte naggas i kanterna. "Vi vet bäst. Vi har sett Sanningen. De som kritiserar oss måste ha fel."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar