Det är en konstig tid vi lever i. Narcissism är inte längre ett sjukligt tillstånd, eftersom det snarare är normaltillståndet. Samtidigt verkar allt fler bli exhibitionister och falla offer för grupptryck. Ingen verkar kunna stå emot de senaste modenyckerna.
Vad är t.ex. grejen med Facebook? Jag har inte begripit det. Det är ju bara en annan form av "klubb för inbördes beundran". Och alla ger efter för grupptrycket! Facebook är en sorts masshysteri. Har man inget Facebook-konto, så finns man inte? Facebook avslöjar ett desperat behov av bekräftelse.
I dag upptäckte jag att flera av mina kollegor är med i Facebook och har varandra som "vänner". Då undrade jag först varför jag inte hade blivit inbjuden som "vän". Sedan tänkte jag: "Strunt samma. Vill de skvallra om jobbet, så får de väl göra det. Jag bryr mig inte. Jobbet diskuterar man på jobbet och möjligen muntligt, privat, på fritiden, mellan vänner - men inte i Facebook."
Vad är t.ex. grejen med Facebook? Jag har inte begripit det. Det är ju bara en annan form av "klubb för inbördes beundran". Och alla ger efter för grupptrycket! Facebook är en sorts masshysteri. Har man inget Facebook-konto, så finns man inte? Facebook avslöjar ett desperat behov av bekräftelse.
I dag upptäckte jag att flera av mina kollegor är med i Facebook och har varandra som "vänner". Då undrade jag först varför jag inte hade blivit inbjuden som "vän". Sedan tänkte jag: "Strunt samma. Vill de skvallra om jobbet, så får de väl göra det. Jag bryr mig inte. Jobbet diskuterar man på jobbet och möjligen muntligt, privat, på fritiden, mellan vänner - men inte i Facebook."
Jag känner inget behov av att bli med i Facebook. Tvärtom känner jag mig mer och mer som en själsfrände till författaren och bloggaren Thomas Nydahl, som värnar om "det solitära livet".
Thomas, jag instämmer i dina tankar och säger stort tack för det sista stycket. Lustigt nog har jag just fått en bok som heter Rogue River Journal av den amerikanske poeten John Daniel som levde totalt avskild en hel vinter i Oregons vildmark. Boken är helt enkelt hans dagbok. Jag tror mer och mer på det solitära livet. Astrid finns vid min sida, liksom mina barn och barnbarn. Kulturlivet har jag för alltid lämnat.
SvaraRaderaTack för dina vänliga ord Thomas, önskar också dig en fin helg och en lika fin kommande vår (kanske vandrar du då på Alvaret som jag?)
Tack själv! Absolut kommer jag att vandra på Alvaret och södraste Öland när våren är här! Jag skall där njuta av lärkornas, tofsvipornas, stararnas, strandskatornas och sädesärlornas ankomster!
SvaraRadera