Metabloggpost

Min blogg är min bästa vän.

Den meningen kanske kräver en förklaring. Jag menar så här:

Ibland känns det totalt meningslöst och helt utan poäng att framföra åsikter och synpunkter. Ingen i min närhet bryr sig ändå om vad jag tycker och tänker, känns det som - i vissa lägen. Det är den gamla vanliga visan om att ingen blir profet i sin hemstad. Ingen blir hyllad i sin egen krets. Men då har jag min blogg att "prata ut" med.

Så här: Även om jag t.ex. hade haft en IQ på 150 och klarat 2,0 på högskoleprovet hade ingen i min närhet fäst något större avseende vid mina förslag i olika sammanhang. Det spelar ingen roll hur många gånger jag bevisar min "duktighet" på olika områden. Det gör ingen skillnad. Ingen fäster större vikt vid mig av den anledningen. "En ann' är så god som en ann'". "Du ska inte tro att du är nå't".

I denna blogg resonerar jag med mig själv. Kommentarerna är skrattretande få. Det har jag gett upp - att få i gång någon sorts vettig dialog med mina läsare. Men att resonera med sig själv i en blogg är i alla fall bättre än att försöka resonera med människor av kött och blod och då lika gärna kunna prata med en vägg. Jag bygger ett slags författarskap samtidigt som jag försöker göra mig själv till en "större" och "bättre" människa.

Min blogg är en sorts spegel. Jag läser vad jag själv har skrivit, jag ser förtjänster och jag ser brister. Jag inbillar mig inte att min blogg har något som helst inflytande i något sammanhang över huvud taget. Jag är inte intressant på köttmarknaden och jag är inte heller intressant på bloggmarknaden. Jag bryr mig inte. Jag är luttrad.

Min blogg förstår mig alltid. Min blogg har alltid överseende med alla mina fel och brister. Min blogg är min bäste lyssnare. Min blogg är därför min bästa vän.