Det är väl knappt man vågar skriva något om boken "Marilyn Monroe - fragment". Vad jag än tycker, så kan jag bli attackerad - av den enkla anledningen att jag är en något äldre man. Jag är dömd på förhand. Läs därför vad Thomas Nydahl mycket klokt skrev om denna bok - här.
Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.
Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.
Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Det går sannolikt inte att formulera det bättre.
Man måste här låta en kvinna komma till tals. Läs alltså detta.
Vad jag anser? Tja, vem bryr sig? Jo, jag anser att denna bok kompletterar "fakta i målet" och rätar ut en del frågetecken. Det blir för mig uppenbart att MM hade ett omotiverat dåligt självförtroende, att hon ibland kunde skriva riktigt poetiskt och att hon definitivt inte var en dum blondin.
Jag vill avsluta med några ord hämtade ur Lee Strasbergs tal vid Marilyns begravning:
"Vi som har samlats här i dag kände bara Marilyn, en varm, impulsiv, blyg och ensam människa, känslig och rädd för att bli avvisad, men alltid livsbejakande och sökande efter mening i tillvaron. (...)
För oss var Marilyn en hängiven och trofast vän, en arbetskamrat som ständigt strävade efter perfektion. (...)
Det liksom lyste om henne, en kombination av vemod, utstrålning och längtan som skilde henne från mängden, men som fick oss alla att vilja bli delaktiga i det, att också få uppleva den där barnsliga, skygga men samtidigt sprittande aningslösheten." (s. 263)
Det går sannolikt inte att formulera det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar